Print (PDF) - On this page / på denna sida - Folkseder och skrock i Njudung på 1800-talet - Spånen. C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
tillsammans med "Dante Major». - "Du kom icke och
kyrktog din hustru se’n?» sporde pastor Breitholtz. -
"Behöfdes inte", svarade den andre, »för nu har jag
gjort det sjelf." - »Käre, huru då?" - "Jo, jag lade
en brinnande klut och ett eggjärn på stugutröskeln,
körde käringen öfver och tog henne så till mig.»
Barnsjukdommarna, och särskildt »skerfvan» eller
engelska sjukan, botades på mångahanda sätt, såsom
genom att låta barnet blåsa i kyrknycklar, att smörja
det med nedrunnen talg af kyrkljusen, att före solens
uppgång föra det genom en öppning, som bildas af
två sammanvuxna träd, och dylikt. Det, som oftast
brukades och ännu i dag af mången användes såsom
ofelbart botande, var att »mellan midsommardagarna»
(enligt nya och gamla stilen) resa till Ȁrkelstorpa
källa» (omkring två mil norr om Eksjö) och före
solens uppgång bada barnet i källan, der man ock
offrar några slantar och qvarlemnar alla de kläder,
barnet har på sig vid ditkomsten.
Oroades barnet af nattgråt, tog man ett af dess
linnen, klängde det öfver ett klappträ och satte det
bakom förstugu-dörren, sägande: »Roa dig nu med detta
pyske och låt mitt barn vara i fred!»
Yaggan fick man ej sätta i rörelse, då hon var tom, ty
då blef barnet otåligt. - Fick barnet tidigt tänder,
ansågs det snart vänta syskon efter sig. Då den första
tanden fälldes, skulle modern äta upp henne j för att
barnet skulle slippa tandvärk. När de öfriga fälldes,
kastades de i elden med utropet: »Nåche (Loke?),
Mche, gif mig en bentand för en guldtand!»
Det första kryp, som anträffades på barnet, skulle
dödas på en kittelbotten, för att barnet skulle
få klar röst. Aldrig fick barnet äta och läsa på
samma’gång, ty då glömde det snart hvad det lärt. Ej
heller fick det äta svansen af ett-djur, ty då blef
det ej större än det var. Samma öde drabbade det,
om det snurrade rundt om på hälen eller någon gick
omkring det. Bot härför var att snurra lika många
slag i omvänd ordning eller att nödga den andre, att
gå lika många hvarf tillbaka. För att icke blifva
mörkrädt, ålades barnet att bita i de muskler,
som ännu rörde sig på en kalf, då han nyss blifvit
slagtad och flådd.
II. Lekstugor ocli frieri.
Ungdommens nöjen hade sin kärnpunkt i
lekstugorna. »Drängarna» (de ogifta karlarna)
skaffade bränvin och »pi-
gorna» (de ogifta qvinnorna) gjorde sammanskott till
bröd’ pannkakor och våfflor. I hederliga lekstugor
»dracks på kubben». Antingen framflyttades då
huggkubben, som eljest stod i spisel-vrån eller
lades ett bräde på två stolar. En dräng steg upp
och ropade en piga vid namn, som då steg upp och
drack med honom. Drycken var vid denna tid »glygg»
(glödgadt bränvin). Många flickor voro dock för
blyga att uppstiga till en så hög plats och gömde
sig derför undan.
Flera gånger om sommaren, och icke endast
midsommaraftonen, plägade man »kläda brudar», en
för hvarje by. Härför hoplånades kedjor och grannlåt
från alla håll. Det var en hederssak för hvarje by
att få sin brud så grann som möjligt, enär det ena
byalaget besökte det andra, då brudarna jämnfördes och
bedömdes. På afhuggna talltoppar uppbundos grenarna
bågformigt emot stammen och utpyntades sedan med band
och blommor af pigorna. Dessa »kransar» buros sedan
af drängarna i ring omkring bruden, när hon dansade.
»Gubba-lekestufVa» anordnades af de gifta, för
sig. Der dansades lika tappert, som vid de ungas
gillen, och glaset anlitades än flitigare. »Ölstockar»
kallades de, som ej dansade, utan skötte flaskan och
spelade »tolfva» eller »sala hybeka».
I ungdommens håg lekte väl här som annorstädes
allt emellanåt giftastankar. Önskade man få veta
den blifvande fästmöns eller fästmannens namn,
skulle man lägga en kopparslant under hufvudet
midsommarnatten. På morgonen tog man slanten
och gick ut. Åt den förste person, som möttes
af motsatta könet, skulle man gifva slanten och
fråga hvad han hette. Samma namn hade den blifvande
maken. - Detta kunde man äfven få reda på, om man
satte öfver förstugudörren ett helt sädeskorn, som
tillfälligt kommit i munnen, såsom vid tröskning, i
gröt och dylikt. Den person af motsatt kön, som först
härefter kom in, bar dens namn, som man längtade att
lära känna.
Yille en giftaslysten ungmö få se huru hennes
blifvande fästman såg ut, sopade hon förstugubron
baklänges tre gånger tre torsdagsmorgnar å rad. Tredje
morgonen i^ck hön se honom komma och gå förbi. Om far
eller mor voro böjda för att underlätta hennes oro,
gick en af dem ut en torsdagsqväll och höll slidan
till en »stubbaknif» ett stycke ifrån sig. När man
så hållit en stund och läst en bön (som dock numera
är glömd), kom en knif farande i luften och satte sig
i slidan. Den, som saknade knirven, kom för att söka
honom och
---- friade.
(Forts, i nästa häfte.)
Spånen.
.rån en källa skyndar, ystert käck, Mellan stenar
fram en liten bäck, Hoppar utför klipporna i språng,
Vet ej hinder, känner intet tvång.
Vredgad, sansad, grumlig eller klar, Utan hvila till
sitt mål han far: Brådt han har, till hafvet skall
han ned Lilla Spånen måste följa med.
Viljelös af snabba hvirflars ring Oupphörligt Spånen
föres kring, Vet ej hvadan eller hvart det bär, Följa,
följa blott hans öde är.
Andra flöden skynda till i mängd, Göra sällskap genom
blomrik ängd, Och af källans bäck med ystert mod Blir
så småningom en mäktig flod.
Floden strömmar jämn och allvarsam, Spånen simmar
lugnt på ytan fram, Fast af ingen aktad, känd af få,
Stilla följer han sin våg ändå.
Mellan brustna klippor floden går, Plötsligt randen
af en afgrund når, Skådar djupet och med raseri Öfver
branten kastar sig deri.
Böljan kokar, löses upp i skum, Dånet skakar sprängda
klippans rum, Spånen rycks i djupa svalget ner,
Sjunker, slukas upp - och finns ej mer.
Jo, han synes, dyker upp igen, Simmar fram på lugnad
bölja än-, Är hans jämna vandring långsam ock, Framåt
går det, ständigt framåt dock.
Floden hinner färdens mål till slut, Skyndar sig
i oceanen ut: Ingen vet, hvar lilla Spånen finns-,
Att han funnits, ingen längre minns.
Men han finns dock, han är ännu qvar, Blir ej åter
det han fordom var, Men, hvad mål som än af honom nås,
Ej den ringaste atom förgås.
C* Lrudv. Tornberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
