Print (PDF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. I-VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
territorium, trädde den unge mannen, efter en lagom
djup bugning, ut från audiensen i förmaket.
Inkommen i salen, antog hans stolta, genialiska
ansigte genast ett annat uttryck. Det låg nu
deruti något så själfullt, att det, förenadt med
det vördnadsfulla och åtminstone för stunden
intagande väsendet, ganska fort för den unga
flickan lättade svårigheten af en första ordentlig
bekantskap. Naturligt hade de många helsningarna och
utbytta blickarna i förstugan icke heller lagt någon
ogynnsam grund till introduktionen.
Medan musikern och musikälskarinnan nu omröra noterna
och Emmy rodnande och förlägen redogör för sin
blygsamma repertoar, vända vi ännu en gång tillbaka
in i förmaket, för att höra slutet på konversationen
mellan svärmodern och mågen.
-
»Min goda svärmor», sade den väldige mannen med ett
af sina korta, trefliga skratt – nu nödgades han dock
i det närmaste skratta inom sig – »observera spelet
noga och kasta ej bort något kort ovarsamt. Jag tror
fullt och fast, att svärmor sitter med högsta trumfen
på hand.»
»Hvad i all verlden kan du mena?»
»Att min vän, spannmålshandlaren, en ganska präktig
karl, väger sina goda tre hundra tusen riksdaler,
att han är ogift, en upplysning, som svärmor har min
fyndighet att tacka för och som äfven upplyste om den
köld, hvarmed brorsonen yttrade sig, och slutligen,
att den här utmärkt hygglige, noble och manlige pojken
enligt all sannolikhet ... äfven om någon tillfällig
brytning är å bane ... blir en rik arfvinge.»
»Jag tycker ej om ett sådant skämt», svarade hennes
nåd stucken, »just när jag är som mest bekymrad
för min lilla flickas framtid. Det enda, som nu
gläder mig, är att se, huru mycket du, min vän,
ännu, trots ditt verldsliga lynne, har min salig
Maria kär. Jag märker det på din förlofningsring,
som du gnider så väl, att den ännu ser lika ny ut,
som för fyra år sedan.»
»Ja», svarade han, denna gång i en helt allvarlig ton,
»jag har i två år bevarat ett troget minne af min
hustru; men den bästa karl (och jag smickrar mig
visst icke med att vara den <i>bäste</b>) får slutligen
sina ögon öppna på annat håll. Och dessutom är ett
stort hus, som saknar en verklig matmoder, någonting,
hvars ofullständighet dagligen låter erfara sig.»
»..Min käre son», stammade hennes nåd, med näsduken
uppe vid ögonkanten. Utan tvifvel, så antog hon,
var han förälskad i sin unga svägerska och ville nu
sondera terrängen. Hvilken lycka i detta fall, att man
bjudit upp den stackars musikanten, eljest hade Emmys
sång ej kunnat fullborda eröfringen ... kanske att
han till och med icke afvaktade sången, innan han
talade rent språk.
Och så gjorde han ej heller.
Generalskan hade knappt hunnit att låta näsduken två
gånger göra ronden öfver de improviserade tårarna
i ögonvrån, när den lilla tveksamheten hos mågen
försvann och han tvärt utbrast:
»Det är helt naturligt, min goda svärmor, att den här
ringen skall vara blank, den har ej suttit på mer
än en vecka. Jag ville icke genom bref, utan helst
personligen, meddela nyheten, att jag verkligen är
förlofvad ... men, kära svärmor, en i allo lika
pålitlig son för det.»
Den i sitt hopp bedragna modern såg upp alldeles
häpen.
»Hvad är det jag hör, hvad är det jag hör? Min arma
Marie hvilar redan glömd i sin kalla graf ... O verld,
huru ömklig du är – ja, i sanning, ömklig!»
"Nej, min bästa svärmor, Maria hvarken är eller blir
glömd. Men fröken Eleonora C. är också i sitt slag
(ett olika, det medgifver jag) en utmärkt qvinna. Det
bevisar sig bäst deraf, att hon genast sade till mig:
’Du måste nu fördubbla din tillgifvenhet för din
första hustrus slägtingar, så att de förlåta mig,
att jag intränger efter en sådan företräderska’, och
på samvete, kära svärmor, tror jag, att jag aldrig
hållit mera af eder och aldrig varit mera benägen
till tjenstaktighet. Kanske får jag nu en lyckönskan?»
Generalskans näsduk behöfde nu ej göra någon falsk
tjenst. Så länge hon trodde, att den ena systern
skulle efterträda den andra, var allt förträffligt
– men, store Gud, att en vildt främmande qvinna
skulle trampa i salig Maries steg, det var olidligt,
och vinken i afseende på ekonomiska fördelar var
någonting ogrannlaga, som aldrig bort häntydas på.
De skulle nog i öfrigt torka in ... ja, det skulle de.
Mågen blef synbart missnöjd, men det oaktadt
jämkade det sig icke till något godt förhållande
å generalskans sida, innan hon fått tid på sig att
betänka, huru dumt det ändå var att stöta sig med
honom, och när han nu med bestämdhet talade om,
"att på en gång" rangera svärmors affärer, så att
hon kunde få det mera lugnt, kom lyckönskan fram
och äfven handen, på hvilken han tryckte en helt
vördnadsfull kyss.
Det var just till denna angenäma slutpunkt, som
konsultationen framskridit, då herr Vincent Rossby
slog an de första briljanta ackorden på pianot.
»Nå, det här blir herrligt; man hör genast, att han
är mästare på instrumentet», hviskade Klas Arvid,
»och konserten började just lagom.» Han lutade sig
med handen öfver ögonen tillbaka i soffhörnet, dels
för att i ro njuta och dels för att säga till sig
sjelf, att »om familjefriden köptes till ett något
dyrt pris, så – var i alla fall en gång icke mer än
en gång.» Hennes nåd, som också drog sig tillbaka i
sitt hörn, råkade besynnerligt nog att i stället för
den inkräktande efterträderskan för sin andliga syn se
en gammal spannmålshandlare, invirad i bankpapper, men
derjämte en annan icke fullt tillfredsställande syn,
nämnligen en hurtig, ljuslockig pojke, som brukade
fara fram och åter genom förstugan för att efterfråga,
»Om bror Vincent icke var hemkommen än».
Inne i salen utströmmade nu Emmys sköna röst. Det
var något ur »Lucie», och hon sjöng så ljuft och
hänförande älskligt, att det bevekte virtuosen
vid pianot att sedan låta höra en praktfull, djup
mansstämma. Emmy visste knappt till sig, då han
sjöng. Ack, hur han sjöng:
»O, Lucie, du mig besegrat har!»
-
III.
Efterspel i sessionsrnmmet.
Gästerna voro gångna, sist Vincent Rossby, emedan han
hjelpte sin unga värdinna med inöfningen af ett par
andra operastycken – en sysselsättning, som så upptog
honom, att han först då klockan slog half sju märkte
frökens ögon med tydligt bekymmer riktade på pendylen:
rusande upp från pianot anhöll han om sin vördnad för
generalskan, som han gerna velat buga sig för, om han
ej måst skynda sig att hinna ned till orkestern i tid.
»Det är väl icke sista gången?» sade Emmy och bjöd
till att se lika obesvärad ut som han.
»Törs jag komma igen?» frågade han, och för första
gången upplystes hans sköna, bleka, allvarliga ansigte
af en glädjeblixt, som gjorde det oemotståndligt
intagande. »Jag tittar upp på en timma nästa
söndagseftermiddag, för att fortsätta frökens
lektion.»
»Tack, tack!» Hon kunde ju icke göra mindre än
räcka honom handen och följa honom öfver salen
till dörren, och sedan den var sluten, stod hon en
god stund stilla qvar och tänkte på den glada ton,
hvarmed han frågat: »Törs jag komma igen?» Men sedan
ljöd både under aftonen och natten för hennes öron
den med drömmande inspiration sjungna strofen:
»O, Lucie, du mig besegrat har!»
Då generalskan kom ut från förmaket, der hon, till
dotterns förvåning, stannat ensam allt sedan Klas
Arvid gick, utan att taga ringaste notis om den
förlängda musiktimman, sade hon nästan upprörd:
»Låt oss gå in i sängkammaren, mitt barn. Jag har
något att meddela dig. Det var bra att du ej störde
mig, då herrn från förstugan gick. Stannade han
länge här?»
»Har mamma icke hört oss musicera?»
»Nej! Jo, jag har haft något att tänka på. Se så,
lägg igen pianot och släck ljusen. Hvad tänker du på,
som låtit dem brinna så länge i onödan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
