Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. I-VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till lynnet bittert ofördragsam. Jag skulle mycket
misstaga mig, om jag ej också kunde tillägga, att
du är högmodig, hvilken egenskap i sig innesluter
sjelfkärlek.
Se så der, nu tror jag, att jag i det närmaste lättat
mitt hjerta. Låtom oss nu komma till hufvudfrågan.
Hvad är nu, på det stora hela, detta, som du icke
kan förlåta mig? Jo, först ocb främst, att jag var
nog ogudaktig, att vilja draga dig från den »heliga
konsten», hvars idkare, i hvilken bransch som helst,
måste bryta sig en tung och långsam väg genom törnen,
för att kanske slutligen ohjelpligt sjunka ned mellan
dem och drunkna – i en pöl af dödvatten, och sedan att
jag kunde fordra, att du, som var född till musikus
och kompositör, skulle rätt och slätt taga plats på
mitt kontor, der du också, det kan jag garantera,
visade dig i allo ofödd. Men jag litade på min
handledning, för att skapa af dig en affärskarl med
tryggad ställning.
Nu måste jag tillstå, att jag, emot min natur,
visserligen var något sträf mot min brors enka, då hon
så småningom helt och hållet omintetgjorde min plan,
hvilken ni båda kunnat inse så tydligt afsåg ditt
bästa. Huru skulle det också smaka mig, då din mor
höll med dig om likt och olikt och rent af intalade
dig, att du skulle blifva en stor kompositör? Hon
drömde, stackars själ, om en genialisk opera i hög
stil och en succés-pyramidale för sin älskling,
och för att realisera detta höga mål, fattades ej
någonting mer än litet lumpet guld, hvarmed du under
några år i utlandet kunde utvidga dina studier. Den,
som skulle bestå det lumpna guldet, var naturligtvis
den prosaiske farbrodern, som ständigt påstod, att
en skicklig och aktad amatörsmusik ganska väl kunde
förena sig med en affärsmans ställning. Jag minns
ännu fullkomligt den der sista eftermiddagen; jag
talade ut min mening, ty så god ... jag kan gerna
med lugnt samvete säga liberal, jag alltid som svåger
varit mot henne, kunde jag ej gå in på att bekosta
under åratal en så oviss studiekurs i främmande land
för dig. Jag såg väl, att hon var stött och upprörd,
men stålet i min karaktär ger aldrig vika för andra
argumenter än sådana, som (kommande från hjertat eller
känslan) kunna bestå inför mitt förstånds utslag,
och det ville ej bli händelsen här, helst ingendera
af eder vädjade till mitt hjerta och rörde det,
utan blott pockade på pligt ...
Hvad rådde jag för, att din mor dagarna härefter
insjuknade? Jag vill fullkomligt tro att ni tillsamman
afgjorde, att mitt afslag vållade sjukdommen. Men
tänk en gång, för rättvisans skull, på, att om det
varit jag som insjuknat (vid Gud, gick jag icke hem
mer upprörd, än jag på åratal varit, att se min goda
vilja bortkastad), så hade det ju icke kunnat falla
hvarken dig eller din mor in, och borde det ej heller,
att ni hade haft någon skuld deri; ty hårdt vore,
om menniskor, som i en eller annan sak skilja sina
tankar, skulle ställas till ansvar för hvad som sedan
kan tilldraga sig på någondera sidan.
Att jag för min del icke tänkte annat, än att allt var
godt, visade sig både under sjukdommen, vid sjelfva
dödsfallet och framför allt efter dödsfallet, men
då kommer du iskall och stormodig och förklarar –
mycket dumt förstås –, att emellan oss det vore
bäst att allt blefve slut Du kunde ej finna dig vid
hvarken förmynderskap, kontorsgöromål eller det tryck
på din själ, som förbindelserna till mig ålade dig,
och då jag svarade dig, att du i det fallet äfven
fick draga försorg om Bernhard, emedan det blefve
svårt att under dylika omständigheter förena de skilda
elementen, åtog du dig genast att, sjelf nyss myndig,
blifva förmyndare öfver din yngre bror.
Naturligtvis blef jag nu ond, det var min skyldighet,
och lät dig veta, att efter du funnit passande att
uttala sådana ord till din faders enda lefvande
broder, så skulle också mina dörrar vara stängda för
dig, ty kunde jag än glömma och svälja allt annat,
så var det två saker, jag ej kunde svälja: den ena,
att du tydligt lät mig förstå, att jag aldrig förstått
och tillräckligt värderat din högsinnade mor, utan
ända in till döden varit afvigt stämd mot henne,
och den andra, att du ej förmådde kufva din stolthet
derhän, att du bad mig behålla Bernhard. Liksom du
ej haft nog med dig sjelf!
Nå, jag vill öppet erkänna, att du på annat sätt,
för gossens skull, kufvat din stolthet. Du går
och spelar dansmusik, du, på beställning, nätterna
igenom! Och hvarje styfver, som du, naturligtvis, är
allt för ömtålig att mottaga i egna händer, sändes
till den hederliga borgarenkan, hos hvilken pilten
är inackorderad, och du sjelf, ja, min stackars
gosse ... förlåt mig ... du ser sjelf ut, som om
du ackorderat in dig på någon svältkuranstalt. Jag
har många gånger under dessa två vintrar sett dig i
orkestern, och det har varit mig som om hjertat velat
gå ur dess bestämda rörelse för att flyga emot dig,
då jag sett dig med fiolen under hakan och stråken i
hand stryka de strängar, du verkligen ger lif. Men
huru melankolisk är ej din blick, då den ibland
tankspridd höjer sig och söker något obestämdt mål,
huru strängt och mörkt hela ansigtets uttryck!
Det har varit mig svårt att ej få invänta dig,
men jag har trott, att du behöfde att längre pröfva
din kraft. Nu kan jag dock ej vänta, och jag känner
ditt hjerta för väl, att icke veta, att då det är
jag och icke du, som tar första steget, så skall du
komma. Var då tusenfaldt, min käre gosse, välkommen
till din tillgifne farbror
Knut Vincent Rossby.»
-
Brorsonens svar:
»Min dyre farbror!
Tack af hela min själ, tack för detta bref, som
uppfyllt mig med djup glädje för det närvarande
och blygsel öfver det förflutna, ty under de
förflutna två åren har jag pröfvat allt, som
passerat oss emellan, och jag har för mig sjelf
erkännt, att jag varit i högsta måtto otacksam och
ofördragsam. Jag hade ej heller undandragit mig att
redan för farbror erkänna, att jag vid min ömma mors
sjukdom tog ett allt för starkt intryck af hennes
åsigter, så framt jag ej haft den tvåfaldt felaktiga
uppfattningen, att jag skulle liksom såra hennes
minne, i fall jag ej hedrade henne, till och med i
hennes allt för öfverdrifna svaghet för sin son, och
att jag skulle såra mig sjelf, om jag, den fattige
mannen, bönfölle hos den rike om glömska. Detta sista
var desto oförlåtligare, som jag i grunden borde
varit öfvertygad, att farbror kände mig tillräckligt
för att ej tro mig någonsin kunna fläcka min karaktär
genom ett lågt motiv.
Blott för en enda sak är jag ännu i dag rädd, den
nämnligen, att farbror åter skall med sin obevekliga
logik bevisa mig, att jag ännu icke försutit min
rätt till kontorsstolen; men försök ej att rubba min
utstakade lefnadsplan! Det är möjligt, ja, hvarför
icke troligt, att den aldrig skall skänka mig en säker
bergning, långt mindre någon lager; och likväl älskar
jag min frihet och mina musikstudier så högt, att jag
till och med vid barnlektionerna modigt kan lägga mina
öron på sträckbänken, för att genom de inkomster,
jag deraf drager, blifva i tillfälle att sträfva
något steg framåt på den passioneradt älskade banan.
Tro icke, att min mors öfverspända drömmar lefva
inom mig! Nej, det finnes tvärtom timmar, då
jag känner huru den isande känsla, som kallas
misströstan, blåser febern från min hjerna. O,
dessa timmar äro förfärliga, ty då fattar jag
begreppet om afgrunden! Men de komma sällan, och jag
söker kraftigt bekämpa dem. Besynnerligt är likväl,
att de snarast inträffa efter någon liten framgång,
som i stället borde uppmuntra mig! Jag har ju redan
satt musik till åtskilliga små lustspel, som gjort
lycka, men jag har aldrig kännt mig mera nedslagen
än då. Jag slutar häraf, att jag aldrig kommer att
blifva nöjd med något, som jag frambringar. I fall
detta är en olycka, så bör den åtminstone medföra det
goda, att när dagen för en stor motgång träffar mig,
jag skall förmå bära den – dock ... Gud vet? ...
Käraste farbror, jag har nu talat förtroligare, än
jag skulle förmått göra med min egen far ... Jag
var endast en tolf års gosse då han dog; men den
lefnadsglade officern, som strödde ut pengar, så
länge det fanns några att strö ut, och sedan skickade
mig med biljetter till farbrors kontor, var jag ej
i stånd att fatta förtroende till. Men jag älskade
och beundrade honom det oaktadt så högt, att jag
gerna stod och trampade med fötterna vid pulpeten,
tills farbror satt sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
