Print (PDF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. I-VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
namnteckning under de många brefven, som lågo och
väntade, och ändtligen bröt det jag medförde.
Sade farbror då litet vresigt: ’Huru, återigen!’ då
led jag verkliga qval vid att mottaga det försträckta,
så kallade lånet, men sade farbror med sitt vackra
tonfall: ’Jaså, min lille gosse, du är ute i affärer
i dag’, då var jag så lycklig, att jag strålade af
glädje när jag kom till pappa, som otåligt ryckte
brefvet ifrån mig och med en liten godlynt strykning
öfver mitt hår lät mig förstå, att han var nöjd.
Men nog nu om det förflutna. Nästa söndag -- i
fall farbror behagar bestå mig en tidig middag,
ty jag har en lektion att ge före spektakeldags --
infinner jag mig och jag tror, att det blir bäst
att vi stanna vid de förklaringar, som nu ömsesidigt
äro gifna. Naturligtvis tager jag Bernhard med mig;
han, om någon, har fallenhet för handel. Han pressar
mig ofta efter en tolfskilling, för att ’på ett
ställe, som han känner’, köpa äpplen, hvilka han
sedan med stor vinst säljer till kamraterna i skolan
... Bernhard är en rask och hederlig gosse, och jag
tror, att om farbror nu värdigas taga hand om honom,
skedde det i lämpligaste tid både för honom och mig
och, på Guds makt, äfven för farbror sjelf.
Farbrors tillgifne och vördnadsfulle
Vincent.»
-
V.
Hos musikläraren.
Det är lördags eftermiddag.
En sparsam brasa, som med sitt sista flammande
sken belyst den siste elevens utgång, håller på att
alldeles dö bort; men vid en då och då upphvirflande
liten låga kan man finna, att det temligen stora,
men ytterst sparsamt möblerade rummet är allt annat
än en treflig tillflyktsort för ensliga timmar. Öfver
de smutsgråa väggarna, det uppslitna golfvet och de
två gipsbilderna, hvilka så ängsligt tyckas vänta på
förlossning från vakten öfver de med noter lastade
hörnhyllorna, ja, till och med öfver det fullastade
skrifbordet, pianot och fiolen, sofvande i fodralet,
öfver allt detta ligger en så sorglig töckenluft, att
intrycket är mera nedslående, än det af en tydligare
påfallande fattigdom.
Ifrån den ännu tarfligare inre, högst fyra alnar
långa, kammaren inträder Vincent Rossby.
Som han i går gjorde sig kalas på den sista
matpoletten inne i källarlokalen och han aldrig
äter på kredit, så synes den stolte, unge mannen
nu böja sig ned framför kakelugnen och lägga på
glöden, liksom ofta förut, några skifvor torrt,
rökt kött, hvilket tjenstgör hvar gång kassan
visar sig i samma bedröfliga skick som nu. Sedan
han än en gång öfvertygat sig att dörren blifvit
riktigt reglad, sätter han sig i den gamla fåtöljen
(hans professorsstol) att afvakta fortsättningen
af stekningsprocessen, som han då och då med en
gaffelvändning påskyndar, under det han likväl
oftast fördröjer denna nyttiga operation, emedan
han försjunker i drömmar, och då sjunker den smärta,
eleganta figuren äfven vårdslöst tillsamman.
Hvarom drömde han?
Var hans själ i de ofödda tonernas verld eller hörde
han dem just då de, befriade från allt fängsel,
strömmade ut i en sådan myckenhet, att han, försatt
i hänryckning, ej förmådde binda en enda innan de
alla gäckande flytt ifrån honom? .. Nej, det var
ej någon sådan hörselvision, som nu tog Vincents
ande i anspråk! Han tänkte på Gud, som i universum
utkastat detta klot, på hvilket så många löftesrika,
så många svikna, så många planlösa förhoppningar under
generationer ... under evigheter rullat omkring. Och
han tänkte på huru omedelbart Guds hand sträckts
äfven till honom, atomen. Ack, huru långt hade
han ej varit ifrån att förtjena detta, ty hade han
alltid betraktat Gud -- Fadern -- såsom någon enskild,
personifierad uppenbarelse i det omätliga. Hade
han ej snarare förblandat Gud och universum, hade ej
slutligen något annat för honom antagit gudaform? Han
böjde sitt hufvud djupare ... Hade ej musiken, denna
oupphinneliga, stora kraft, hvarunder själen på jorden
högst kunde lyfta sig mot himmelen, varit för honom
allt? Så finge det dock aldrig mera bli ... nej,
aldrig?
Just nu (ett nu, som tyvärr varit i långa, långa
månader), då den fattigdom, hvaruti ett lumpet högmod,
en brottslig obenägenhet att rätt bedömma en annan
själ hunnit till det stadium, att Vincent redan mer
än en gång varit nära att i bref till farbrodern
bedja honom åter taga hand om Bernhard, just då
(han förmår knappt fatta denna Guds oändliga nåd)
kommer hans farbror sjelfmant, uppfylld af hjertligt
och ömt ädelmod och kallar honom till försoning,
till inträde i de gamla förhållandena!
Men var det väl nog härmed?
Nej, något, skyhögt öfver hans förväntningar,
hade i en annan väg mött honom. Hvad skulle han
ej velat uppoffra för att erhålla det, som nu
kommit af sig sjelf: en bjudning till våningen en
trappa upp! .. Der lefde ju den förtrollande och
högsinnade unga flicka, som han så många gånger både
afsigtligt och oafsigtiigt mött i förstugan. Hon
hade varit idealet, som förenat sig både med det
närvarande och det kommande, och voro någonsin hans
skymningsfantasier vid instrumentet »sånger utan ord»,
så var det säkert de, han utförde, då han tänkte på,
huru hon först med deltagande blickat på honom, huru
hon sedan, troligen alldeles omedvetet, smålett och
slutligen, under hans djupa helsning, jungfruligt
rodnat, samt huru hon allra sist både blickat mildt
på honom, smålett och rodnat ... Det var ju allt
för mycken lycka! Och ehuru han ännu knappt hunnit
förlåta sin tvätterska, att hon beröfvat honom ett
par timmar af denna lycka, så hade den ju varit så
rik, den han fick åtnjuta och den han ånyo i morgon
skulle njuta, ty ingenting i verlden kunde förmå honom
att uppoffra lektionen en trappa upp. Hädanefter
blefve han dessutom nog i tillfälle att förse sig
med dussintals manschetter och löskragar.
En skarp ringning på klockan kom honom att spritta
till och häftigt se ned på de arma köttbitarna, som
efter sista vändningen blifvit så totalt öfverlemnade
åt sig sjelfva, att de ej mäktat motstå begäret att
låta både bränna, torka och slutligen hoprulla sig
i minsta möjliga proportioner från hvad de varit.
Han skrattade, han var ju en ny menniska, hvad betydde
det, om han ej fick äta någon middag i dag? I morgon
fick han ju äta så mycket han behagade. I flygande
samlade han de sista lemningarna på den bredvid
stående tallriken och förpassade såväl den, som den
misstänkta gaffeln, in i andra kammaren, der han också
gaf sig tid att vid en blick i spegeln draga rätt den
röda sammetsrökmössan öfver de mjuka svarta lockarna
och med handen stryka öfver det ungdomliga skägget,
som kanske kunnat upptaga någon liten beståndsdel
från de fräsande köttskifvorna.
Han hade nätt upp slutat att omröra glöden i
kakelugnen, då det för tredje gången ringde, och när
dörren öppnades, fick Vincent mottaga en trekantig
biljett, åtföljd af de två orden: »från baronen».
Det var en anhållan från en af hans vanliga kunder
att »komma på söndagsaftonen, om än så sent, och med
sin dansmusik lifva ungdommen ...»
Huru ofta hade han ej, han, med sitt nervösa
temperament, pinats af dessa invitationer och ändå
nödgats vara glad åt dem för Bernhards skull. Man
kan då lätt tänka sig med hvilken oändlig förtjusning
han i två rader underrättade sin för detta gynnare,
att hans tid hädanefter -- lycksaliga ord -- ej medgaf
honom att spela dansmusik. Sedan han stängt dörren
efter betjenten, sträckte han med vällust upp sin
långa gestalt, hvarefter han sprang till skrifbordet,
fattade sin annotationsbok och satte ett väldigt
kors öfver den dato, som bevittnat hans sista
förödmjukelse, i sådan väg, förstås.
Lätt, som den befriade fången, gick han åter för att
se, om han ej på något sätt kunde komma till rätta
med sin middag, ty det blef kanske ändå besvärligt
att lefva på bara luft ända till nästa dag. Utan
omständigheter började han derför modigt det hardt
när omöjliga försöket, men det gick ändå litet om
sender, så att han åtminstone fått en ide om middag,
då, just som han skulle nedskölja herrligheten med
ett glas öl, beklagligtvis något dufvet, det åter
ringde och denna gång med en så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
