- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
31

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. I-VI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förnämt pretentiös raskhet, att han måste lemna ölet
att ännu ytterligare dufna.

Den person, som nu anmälde sig, var minsann ej ämnad
att mottaga svar i en förstuga. Det var en litteratör
af en viss erkänd rang, dertill en man i verken, en
man med talang, en man med klingande namn och en man
med förhoppning på arf. En sådan kunde väl äfven vara
»poet» emellanåt, och nu hade han skrifvit »en liten,
alldeles förtjusande bit» (enligt vännernas omdömme),
som skulle på en viss födelsedag presenteras för en
viss ung dam, och det fattades ingenting annat än
en texten värdig och för densamma särskildt satt
genialisk musik, ty sjunga kunde han, spela piano
kunde han också, men tonsättare var han olyckligtvis
icke. – Man kan ej vara allt.

»Herr Rossby, förmodar jag?» sade den främmande. »Man
har gifvit mig anvisning på er, min herre. Saken är i
korthet ...», ocli nu gjordes förklaringen i denna
stil af säkerhet, som ej ifrågasätter ett afslag,
hvarvid också portmonnän, under en lång blick kring
rummet, liksom händelsevis uppdrogs.

»Jag beklagar», svarade Vincent, med svårigket
kufvande den uppstigande harmen, »att ni blifvit
visad miste, min herre. Jag åtager mig icke uppdrag
af denna art.» Och musikläraren såg med en så kall
och afvisande blick på poeten, att denne mycket flat
gjorde en half ursäkt i det han gick, mumlande för sig
sjelf den gamla sentensen: »fattigdom och högfärd».

»Och jag, som trodde alla förödmjukelser nu vara
begrafna!» utbrast Vincent helt högt. »Farbror,
hederliga själ, skall jag kunna någonsin vara
nog tacksam för att jag slipper ur detta slafveri
... denna skärseld? .. Ja, ja, icke hade det väl
varit de första tillfällighetsversar, jag satt musik
till, men då har man icke kommit till mig, liksom det
vore fråga om att beställa ett par stöflar ... Och
sedan, så har det icke varit dagen före den dagen, då
en förlossad själ får tillträde till himmelen ... Men
det är besynnerligt, att den här lilla affären – jag
är så fördömdt retlig i dag – gifvit mig en omättlig
aptit. I morgon trugar farbror på mig pengar. Jag kan
så gerna ringa på madammen och begära en extra middag
från källaren. Det vore ej rätt, att i afton visa en
melankolisk min på teatern, och en sådan min kan lika
lätt infinna sig af hunger, som af noblare skäl.

Han knackade på städerskans dörr, fick en portion
superb kalfstek och förvånade madammen genom sin
glädtighet och sin artighet, att bedja henne behålla
hälften af steken och hälften af den nya ölbuteljen,
förutom den gamla, att icke nämna de förbrända
öfverlefvorna af – »frukosten».

-

VI.

I det gamla handelshuset.

Hvilka utomordentligt intressanta hus med de
underligaste byggnadsformer träffar man ej på söder,
och hvilka hänförande, rent af häpnadsväckande,
utsigter finner man ej der! Söder hör ej mera till
de moderna stadsdelarna, men det behöfs ej heller,
ty ingen af de andra äger denna karaktäristiska
fysionomi, som väcker intrycket af, att man inträdt på
ett främmande, men likväl gammalt, förtroligt område.

Rossby’ska huset, beläget vid en af dessa platser,
som på en gång har att uppvisa den skönaste utsigt
och det beqvämaste trafikläge, var inemot ett
sekel i ålder. Det byggdes af en annan Knut Rossby,
nuvarande chefens farfar, och var en så solid och
väl underhållen byggnad, att den, med sina magasiner
af alla slag, tycktes kunna påräkna att allra minst
upplefva ett helt sekel till. Vackert och nyligen
renoveradt, presenterade det sig med två våningar,
utom bottenvåningen, och en trädgård, bestående af
flera terrasser. På nedra botten låg kontoret och
åtskilliga andra lokaler, tillhörande en vidlyftig
affär, ty det var ej blott med spannmål, firman
sysselsatte sig. I första våningen bodde herr Knut
Rossby sjelf, såsom hans fader och farfar före honom,
och den öfre uthyrdes.

Generalskans måg, godsägaren, hade titulerat herr
Rossby för spannmålshandlaren, derför, att denna
benämning syntes honom vigtigast, men på börsen och
af alla, som i öfrigt hade eller icke hade affärer
med den redlige, bildade och liberale mannen,
kallades han grosshandlare, och det var en titel
mera sanningsenlig, än alla de grosshandlaretitlar,
som tillskapas af samma ämne, hvaraf verlden först
skapades.

-

Klockan hade nyss slagit tolf, kyrktidens dåvarande
slut. Inne i den stora, varma, solbelysta salen,
gammaldags, men trefligt möblerad och med väldiga
gröna trälådor under fönstren, deri ganska ansenliga
palmträd trifdes, samt en stor bur för den muntraste
papegoja, man kunde höra, jämte en dito för diverse
icke mindre lifvade kanariefåglar, spatserade af
och an längs gångmattorna på ömse sidor om det runda
matbordet en lång, något mager, mörklagd herre med
pipan i mun; men rökningen syntes vara mera pro
forma, än af smak (för tillfället åtminstone),
ty han tog hvarje ögonblick pipan från läpparna
för att bättre lyssna. Och slutligen går han för
tredje gången till dörren åt köket för att erinra,
att »middagen skall vara inne klockan två».

Herr Rossby hade ännu sin femtionde födelsedag i
långt perspektiv att vänta, och om han just icke
tycktes mycket yngre, än han var, fyrtionio år och två
månader, så hade han dock i allo bibehållit ett val
konserveradt, hyggligt utseende och isynnerhet en väl
konserverad kroppskonstitution, oaktadt han visst icke
varit utan sin andel af både sorg, sjukdom och mödor.

Den känsla af stark, oblandad glädje, hvarmed han nu
afvaktade sin äldste, käraste brorson, kunde mäta
sig i djup med den känsla af bitter missräkning,
som angrep honom, då han i samma rum för nära två år
sedan skildes från Vincent, sedan denne afgifvit sin
otaliga gånger ångrade förklaring.

-

Vincent hade ända till dårskap varit svag för sin
fina, verldsbildade, sköna och talangfulla mor,
af hvilken han ärft sin passion för musiken och af
hvilken han erhållit sin första undervisning, som
hon ej skulle gifvit honom, i fall hennes egen skola
ej varit så utmärkt, att hon icke behöfde frukta att
hon derigenom skulle skada honom ... Men denna dam,
så intagande, då hon ville, hade ett högst bedröfligt
fel, det nämnligen, att underskatta personer, hvilka
icke delade hennes åsigter. Med sin man harmonierade
hon utomordentligt väl, ty båda voro ytliga och
ställde skenet framför allt, men sin svåger, med det
kraftiga sinnet, det rättframma språket och slående
bristen på sympati, isynnerhet för hennes sätt att
uppfostra sin äldste son, honom kunde hon med möda
fördraga. Och tusen gånger värre blef det, sedan hon
inträdt i enkeståndet och på så många sätt nödgades
att bero af honom. Men allra svårast utvecklade sig
förhållandet, när svågern ovilkorligen fordrade, att
Vincent skulle göra åtminstone ett försök på kontoret.

»Jag fördrager det aldrig, mamma», yttrade den unge
despoten. »Jag hatar kontoret allt sedan jag som pojke
fick stå der och trampa mig trött, medan jag väntade
svar på pappas biljetter. Och skall det blifva något
med min sanna kallelse, så duger icke det här.»

»Ack, hvad du talar väl och klokt, min högsinnade
Vincent, du har min ande, och vet du, jag njöt
ofantligt af att höra professor H. loforda dig och
tala om ditt verkligen utmärkta föredrag af ...»

»Det är icke värdt, snälla mamma, att för närvarande,
nämna någonting i sammanhang med musikaliska
akademien», behagade sonen afbryta. Hufvudfrågan
är, huru jag nu skall komma ifrån kontoret. Jag
skickas hit och dit med profver, får stå timtals
vid hissverket och sedan från den posten ned till
Skeppsbron och ombord här än och än der. Jag är ju
icke kontorist en gång! De der herrarna få åtminstone
sitta stilla och se ned på mig. Det är ovärdigt!»

»Nå, man kan vänta allt af din farbror, – en man,
som inbillar sig kunna spela fiol och har sina
oförargliga qvartetter med andra äldre herrar, lika
mycket hemma i den sanna tonkonsten, som hans sjåare,
hvilka utan tvifvel med välbehag höra på gnisslet af
det rysliga hissverket. Jag skall emellertid nu hafva
en afgörande förklaring med min herr svåger och jag
hoppas, att det blir den allra sista.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free