Print (PDF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. I-VI - Geografisk namngåta - Rebus - Charad - Schack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och den allra sista blef det, ty det var just ett
par dagar efter denna stora förklaring (då herr Knut
Rossby icke, hvarken genom nedlåtande böner eller
de mest satiriska anfall, kunde förmås att bevilja
brorsonen anslag till ett par års vistande i Tyskland
och Italien), som den i öfrigt af hjertlidande
angripna frun allvarligt insjuknade och efter några
veckor dog.
De uppträden, som derefter ägde rum, äro tillräckligt
berörda, och nu skola vi återvända till det gamla
handelshusets sal, der just dörrar och armar öppnas
för att mottaga den så länge efterlängtade.
-
»Ah, min gosse, min käre gosse, du ser verkligen
riktigt lycklig ut!»
»Och Gud må veta, att jag det är, farbror ... Jag
tillsade Bernhard att ej komma förr än närmare
två, på det att vi skulle ha en stund alldeles
för oss sjelfva. Jag känner behof af att i första
andedraget säga farbror mera öppet, än jag tänkte då
jag skref, att jag icke begriper, huru jag vidare
skulle ha ställt till för mig, om icke farbrors
försoningsbudskap kommit som det gjorde. En fattig
orkestermedlem och en fattig musiklärare ge sig till
att bli förmyndare för en pojke, som tarfvar vida mer
än alla slags besparingar kunna förslå åt! På samvete,
farbror jag har fått plikta för min förmätenhet! Har
farbror fullkomligt förlåtit mig?»
»Förlåtit dig af hela min själ, gosse, det har
jag länge sedan, och i denna stund, då du bevisat
mig en tillgifvenhet och aktning, som skulle hedra
far och son, anser jag mig också för din fader och
emellan oss må aldrig mera bli fråga om ett annat
förhållande. Du skall göra mig till viljes och inte
vidare pina dig med barnundervisning, ty är du nu min
son, så måste du äfven lyda. Du skall ha ditt årliga
anslag, fem hundra riksdaler hvart halfår. Jag vill
ej ge dig mera, för att du bör förtjena resten för
ditt uppehälle sjelf. Men hvad jag dessutom erbjuder
medan vi kunna tala för oss sjelfva, det
är, att sedan du icke mera visar tecken af den
vildsinte, dristige pojken, utan en man, som pröfvat
lifvet, sin kraft och sin oemotståndliga kallelse,
du också skall ha medel att till sommaren eller, när
helst ditt orkesterengagemang är slut, resa ut till
München eller hvart din håg står, för musikaliska
studier. Gossen tager jag ifrån i dag hand om. Hans
kammare är i ordning, och jag har uppgjort allt hos
den hederliga enkan. Gud vet bäst, hur du kunnat vara
så ordentlig mot henne.»
»Rörelsen qväfver mig, farbror ... Resa, resa! .. Ack,
farbror, hvad skall jag säga, hvad skall jag göra? Jag
känner mig precis, som om jag vore drucken. Ett okändt
rus, icke af glädje, icke af bestörtning. Nej, ett rus
af ... någonting, som rör endast själ, hjerta och fantasi,
strömmar in på mig ... Och om en dag kommer, då jag
kunde glömma intrycket af denna stund, då vore jag en
förlorad menniska, ty då vore jag dålig och fullkomligt
ovärdig den kärlek, jag nu först rätt kan bedömma.»
»Se så, Vincent, nu ha vi båda varit tillräckligt
upprörda. Kom derför och låt oss reelt ta kyrksupen,
smörgåsbordet står i ordning, om du vill se det;
och min gamla husfru -- du minns väl, att du kallar
henne tant, efter hon är min kusin på mödernet -- har
satt sin hushållsheder i pant på, att middagen skall
stå på bordet klockan två, efter du på eftermiddagen
hade någon repetition eller hvad det var.»
Om icke farbrodern just nu varit sysselsatt
att upphälla aptitsupen och kasta ögonen öfver
gudsgåfvorna på bordet, kunde han i stället hafva
sett, huru hans herr brorson, som blef skyldig honom
svaret, rodnade ända upp öfver hårfästet; men han
märkte ingenting förr, än det saftigt gick i en af
dörrarna och häftigt i en annan, hvarvid presenterade
sig från ena sidan husets gamle kassör, som samtidigt
med chefen sjelf kom på kontoret, och efter honom två
yngre herrar, med hvilka tre, förut kända personer,
Vincent skyndade att skaka händer och utbyta vänliga
ord, förvånande olika hans forna förnäma later och
talesätt, allt medan farbror Knut skakade om unga herr
Bernhard, en snart trettonårig gentleman, som påstod,
att han skulle bli farbrors kompanjon.
Omedelbart härefter kom husfrun, tant Barbro, en
ståtlig gumma, och efter henne en liten varelse,
hennes aflägsna slägting och guddotter, i pösande
kjortlar och flätor på ryggen. Det var ett fattigt,
upptaget barn, sju år, nästan icke mycket
större, än den stora docka, som ökade sällskapet.
Nya helsningar och ny förtjusning. Man skulle kunnat
tro, att Vincent kommit hem från en resa i främmande
land. Till och med papegojan skrek som fordom med
ljudlig röst: »Vincent».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
