Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXII. Riksföretståndaren Sten Sture den äldre. I. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
på vägen mot Stockholm uppehöll sig vid Kalmar. Den
18 Juli anlände han med sjutio skepp, förande en
här å fem tusen man, till Vamelsön, den nu varande
Djurgården, och gick derefter fram till Yångsön,
den nu varande Skeppsholmen.
Efter Kristierns ankomst till hufvudstaden förnyades
underhandlingarna, hvilka ledde till ett stillestånd,
hvarunder man skulle komma öfverens så väl rörande
de enskilda tvister, som uppstått mellan Kristiern
och flera svenska herrar, som rörande Kristierns
fordran, att varda antagen till konung. För afgörande
af sist nämnda fråga utfärdades också kallelse till
riksdag. Att Sture och de som höllo med honom ej
menade allvarsamt med talet om Kristierns erkännande
som konung, är dock otvifvelaktigt. Kristierns
beteende under stilleståndet, då han sände ut
ströftrupper och i lägret qvarhöll bönder, som
kommit dit för att köpa salt, var ej heller egnadt
att stämma folkmeningen till hans förmån. Sture, som
påräknade att kunna resa allmogen så snart skörden
var gjord, begaf sig åt landsorterna, öfverlåtande
åt några riksråd att fortsätta underhandlingarna,
och sammankallade till Vadstena ett möte, som den
4 September skref till riksrådet och borger-skapet
i Stockholm, att folket ej ville hafva Kristiern
till konung, utan i stället följa herr Sten för att
afvärja rikets förderf. Det tillämnade riksmötet blef
om intet. Redan hade vestgötarna intagit Elfsborgs
slott-, medan Kristiern lyckades vinna på sin sida
större delen af Uplands allmoge, framryckte mot
Stockholm två svenska härar.
Den söder ifrån kommande svenska krigsstyrkan,
som anfördes af Karl Knutsson Gera, Erik Magnusson
Örnefot och Arvid Trolle, nådde den 26 September
1471 Järna, söder om Södertelje. Hufvudstyrkan,
under Sten Stures befäl, kom vester ifrån, gick norr
om Mälaren, förenade sig under vägen med Nils Sture,
hvarefter dalkarlarna tillstötte-, i början af Oktober
kunde den från trakten af Vesterås gå mot Stockholm,
dit den, vid Rotebro förstärkt af rodskarlarna,
ankom på morgonen den 10 Oktober, tio tusen man
stark. Till angreppet delade den sig i två hopar,
af hvilka den större, under Sten Sture, gick vester
om den sandås, som slutar med Brunkeberg, den andra,
under Nils Sture, skulle från öster
angripa fienden. Sten Stures afdelning, under vägen
ökad med den söder ifrån, öfver Lidarnön, nuvarande
Kungsholmen, antågande, tretton hundra man starka
hären, framkom vid klockan elfva förmiddagen till
S:t Klara kloster. Här stodo Kristierns trupper i en
mycket god ställning, en del å höjden vid klostret,
en del bakom förskansningar på Brunkeberg, som på
den tiden var en hög ås, sträckande sig ända ned till
Norrström och åt öster omgifven af moras. En del af
danska hären var qvar-lemnad å flottan, som låg bortom
Käpplingen, den nu varar ande Blasieholmen, hvilken
då genom Näckeström skildes från fastlandet. Genom en
träbro stod den fientliga hufvudstyrkan i förbindelse
med sin flotta.
Sten Sture anföll den vid klostret uppställda danska
afdelningen. I början understöddes den af artilleriet
på Brunkeberg, der många stora "bössor» (kanoner)
voro uppställda; Kristiern hade långt förut börjat att
här uppföra så kallade »skärmar» (skansar), hvilkas
bortrifvande flera gånger af de svenska rådsherrarna
fordrats och af Kristiern utlofvats, medan
l Klippblock från Libyska bergen, bildadt af
nummiiliter. 2-3. Num-
muliternas inre. 4. Numinuliter, af hvilka sfinxen
består.
(Se uppsatsen "Det lillas storhet", sid. 34.)
man ännu höll god min och underhandlade med
hvarandra. Till de angripandes understöd skedde nu
ett utfall från staden: under befäl af Knut Posse
gingo två tusen man på båtar öfver strömmen och
stormade förskansningarna på Brunkeberg. De intogo
väl "den stora skärmen", hvars trävirke de lyckades
antända, men slogos tillbaka, hvarpå de vände sig
mot klostret och angrepo fienden i ryggen. Häraf
tvangs Kristiern att låta större delen’ af sitt
folk rycka ned från Brunkeberg till den andra
afdelningens undsättning. Den förbittrade kampen
började luta till danskarnas förmån, när Nils Sture,
som i Norrmalms nu tätt bebyggda trakter försinkats
af skog och kärr, anlände och oförmodadt från öster
anföll den på Brunkeberg qvarlemnade härhopen. Först
vid tredje eller fjerde stormningen veko danskarna
från Brunkeberg och sökte räddning å flottan. Under
stridens hetta hade Knut Posse blifvit så illa
sårad af Kristiern, att hans räddning ansågs för
ett underverk. Konungen sjelf miste tre tänder af
ett skott och sårades i benet. Dannebrog föll i
svenskarnas händer. Huru stor mans-
spillan var å svenskarnas sida, vet man ej. Danskarna
uppgifvas hafva förlorat inemot halfva sin styrka,
nämnligen fem hundra som stupade, nio hundra som
drunknat, då de öfver den af svenskarna söndersågade
bron sökte undkomma till flottan, öfver sex hundra
fångar, bland hvilka riksmarsken Klas Rönnow. Ett
antal svenska bönder har väl ock fallit, kämpande
i de danska leden. Konung Kristiern skyndade att
återvända till Danmark, men häftiga stormar försvårade
hemfärden. De fasta platser, som hans anhängare ännu
innehade i Sverge, föllo i början af följande år i
riksföreståndarens händer.
Slaget på Brunkeberg blef en vändpunkt i vårt lands
historia. Ej att härmed tanken på en förnyelse af de
tre rikenas förening varjordad: derom underhandlades
snart sagdt oafbrutet under en lång följd af år,
och Kristierns härnadståg 1471 blef ej det sista
försöket att med härsmakt åter upprätta unionen. Men
segern på Brunkeberg bidrog mäktigt att förbereda
den slutliga upplösningen. Folkets djupa led hade
vunnit denna seger, det hade dermed, såsom under
Engelbrekt, ånyo visat hvad kraft, som bodde i dess
barm och arm. Det ville ej låta sig förslafvas under
herreförtryck. Unionen hade i adelns och prelaternas
hand för-vändts från sitt ursprungliga syfte till
att blott tjena herrarnas intresse. Derigenom restes
allmogen till motstånd mot unionen, och mot den om
sin styrka medvetna allmogens vilja kunde den ej nu
mera genomföras.
Det försök, som drottning Margareta gjort, att
genom de tre rikenas förening grunda en stormakt
i Norden, har århundraden igenom varit föremål för
ett orättvist tadel. Hennes plan har drabbats af all
den. ovilja, föreningen ådrog sig, när under hennes
oskicklige efterträdare herrarna i sin maktlystnads
och egennyttas intresse förvredo den till något helt
annat, än hon menat. Vid den tid, då hon fattade
spiran, hade de nordiska rikena varit på branten af
nationel undergång. De tyska hansestädernas öfvermakt
var så stor, tyska furstars, herrars och köpmäns
insteg så starkt, att för dem föga fattades för att
bringa de nordiska rikenas befolkning i träldom. I
de vigtigare städerna var det tyska borgerskapet
allrådande. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
