Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Linz till Wien. Anderson-Edenberg - Balbelysning. Z. - Verldsfränderna. C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi äro nu blott tre timmars väg från Wien, och
den städse ökade lifligheten på floden gifver
dess närhet tillkänna. Vi nalkas de orter, dit de
lefnadsglada wienarna älska att göra, Utflygter
och der de förmögna sökt upp natursköna platser för
sina sommarvillor. Landskapets bergnatur öfvergår
så småningom i slättland, flodstränderna, som
alltmer aflägsnas från hvarandra, blifva flacka,
och floden sjelf, som här har en half svensk milis
bredd, får utseende af en örik sjö, hvilken karaktär
han bibehåller ända till ungerska gränsen. På ett
af de sista ut-sprången af bergen lyser i fjerran
Wetterlcreuz kyrka och från Höfiein, der floden gör
en sväng mot söder, Kalilenb&rg* ett af wienarnas
älsklingsställen, som erbjuder en vidsträckt utsigt
öfver
den stora slätten, begränsad i nordost af Karpaterna,
och öfver ’alperna. Det vinrika Bisamberg ligger i
närheten. Vid Klosterneuhirg, det äldsta och rikaste
kloster i Österrike (en dryg del af Wiens närmaste
omgifningar tillhör denna stiftelse), skönjer man
öfver öarnas trädtoppar det vackra Stefanstornet i
Wien, och vid Nussdorff, der Donau klyfver sig i en
större och en mindre flod, hvaraf blott den smalare
och grundare löper in till Österrikes hufvudstad,
lemna vi den stora ångaren och fortsätta resan
i en mindre. Om en halftimma stiga vi af vid
"Franz-Josephs-quai» - och vi stå midt i den
bullrande, brusande, glimrande, glada verld, som
utgöres af den »ende kejsarstaden".
IE$aJl> ely s nin g–
[örefaller det ej eder, liksom mig, att dansen är
den sällsammaste af alla menskliga tokerier? Jag
kan fatta vildarnas dans: det är en pantomim, hvari
dessa naturens barn figurera och fira med åtbörder
och krumsprång sina krig, sin jagt, sina passioner
och sin troslära. Våra gamla balletter voro till och
med små allegoriska dramer. Jag förstår och gillar
detta. Det finnes ännu i några af våra aflägsnaste
provinser dryckesvisor, som sjungas på egendomliga
melodier, hvilka i ord och toner stå i sammanhang
med vissa orters traditioner. Jag erfar nöje af att
höra sådana. Men, vår dans, vår vals, vår polka,
vår galopp, dessa tröttande, bisarra, löjliga
rörelser utan ide, utan mål, detta förundransvärda
nattliga fläng, begriper ni någonting deraf? Fanns
det någonsin ett för sinnena tommare bruk? För min
del kan jag ej tänka derpå, utan att förvåna mig
öfver, att detta tidsfördrif i egenskap af nöje ej
väcker allmän förundran. Må våra barn, hänförda
af deras naturliga, sprittande liflighet, hoppa,
gestikulera, fatta hvarandras händer och svänga
sig sjungande rundt om! Jag småler och förenar
mig med dem i deras glädje; de äro barn, nästan
små vildar. Hvad jag deremot erfar, när, till min
olycka, man tvingar mig att besöka någon af våra
baler, det är en slags gycklande ech nästan sorgfull
munterhet. Betrakta alla dessa män i svarta kläder,
stela och afmätta, sorn om de skulle deltaga i en
militärisk revy eller en begrafning! Läser ni på
deras ansigten glädjen, berusningen, den feberaktiga
rörelsen, som nyss på stund vid orkesterns signal
plötsligen satte lif i deras ben, deras armar,
deras figurer, deras svängningar och vändningar,
deras hopp och sväfvande framfart? Och dessa flickor,
dessa damer, så de ’hafva krånglat till sitt håi-,
så do äro utpyntade, blomsterprydda, gnistrande
och leende! Hvilka äro då de sprittande känslorna i
alla dessa hjertan, de återhållna orden inom dessa
läppar? Hvad är meningen med denna lyx, i hvilken man
söker öfverbjuda hvarandra och känner obehag i samma
mån man sjelf är öfver-glänst? De första minuterna i
en balsalong väcka alltid hos mig en nästan högtidlig
förväntan. Tankarna erfara alldeles bestämdt intrycket
af frackarnas stelhet och snörlifvens tvång.
^Irl
fjk/en strålande solen i flammor går ned,
^Och aftonen kommer med hvila och fred, Det skymmer
allt mer öfver land, öfver vatten, I vester förbleknad
är rodnaden snart; Men herrskar än mörker i jordiska
natten, På himmelen glänser den gyllene skatten Af
tallösa stjernor, som tindra så klart.
Der skimrar i söder en gammal bekant, En frände till
jorden, en solens drabant, Som rödletta strålarna
helsande sänder ^ Till aflägsen vän på
sin ilande färd: Det är ej en fackla, som gagnlöst
sig tänder,
Jag betraktar, jag iakttager, jag hör på.
Hvad ämnar man här upprulla för sida af lifvet?
Det var en konstnär, en glad, begåfvad konstnär,
hvilken lifvet blott tycktes hafva velat visa sina
ljusaste sidor, som grubblande och satirisk uttalade
dessa åsigter, åt hvilka den dansanta ungdommen
skrattar och dansar blott så mycket ifrigare, ju
oftare den plågas med anmärkningar rörande dansens
urartande som sällskapsnöje.
Fåfängt uppmanade man honom, att med ett mindre
kritiskt lynne följa det intagande och lysande
skådespel, han hade för sina ögon. Fåfängt anhöll
man, att denna prakt, dessa blommor, denna elegans,
dessa ungdommens mjuka rörelser, dessa harmoniska
enheter, dessa glada skratt, dessa ljufva leenden
måtte finna nåd inför hans ögon. Fåfängt erinrades
han om, att dansen som sällskapsnöje ursprungligen
hade en alltigenom tilltalande karaktär och att den
ännu mångenstädes bibehåller sin hjertliga enkelhet,
långt skild från dessa förströelser, som endast vilja
vara flärdfulla, detta nöje, som endast är grundadt
på anspråksfullhet och hvari man förgäfves söker
något djupare innehåll, något försonande syfte.
"O, mitt ritstift!" mumlade han.
Morgonen derpå var hans bord öfverströdt med
teckningar: alla med en framställning af balen den
föregående natten.
"Det är ett förräderi!» sade vi till honom. »Vågar ni
väl åt allmänhetens skrattlystnad öfverlemna denna
satir af de scener, hvilka vi i går bevittnade? På
sin höjd skola ni få blott de mankerade på er sida;
de favoriserade skola bjifva edra fiender.» ,
»Var utan fruktan», var hans svar, »ingen skall
känna igen sig deri. Dessa damer, hvilka kretsade
som solar och stjernor på balsalens firmament, veta
allt för väl, att de äro förtjusande och att man
endast kan jämnföra dem med hvad naturen har som
mest fullkomligt:
Blondinen är ljuf som jasminen .och skär liksom
den, Brunetten, en syster till rosen, lätt kännes
igen, i
Och lik en gudinna allsmäktig dig möter jättinnan
Och som en förkortning af himmelens under dvärginnan."
Det är en förening af sjöar och länder, En skiftande,
blomstrande, lefvande verld.
Förgängelsen härjar der uppe som här,
För lifvet förstörelsen vilkoret är;
Den spirande brodden der frodas och knoppas,
Slår ut sina blommor och sätter sitt frö,
Begjuten af daggen, som perlande droppas;
Förnuftiga väsen der tvifla och hoppas,
De födas, de mogna, d? åldras och - dö.
I okände vänner i rymderna blå, Väl äro vi skilda,
men fränder ändå:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
