Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Verldsfränderna. C. Ludv. Törnberg - I Haslidalen. Reseminne af Ces.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\ °
4 o
Om dagen, den mulna så väl som den klara,
Er lyser vår egen välsignade sol,
Och ses hon i vest under synranden fara,
Beimdren I stjernornas herrliga skara,
Som hvirnlande kretsar kring himmelens pol.
l pröfvcn på vexlande skiften som vi,
Ocli slaf är den ene, den andre är fri.
I glädjens, I jublen, I sörjen, I liden,
Er lefnad har vår, den har sommar och höst,
Mot nöd och bekymmer I kämpen och striden,
Eran tryckande band I befrielse biden
Och vanten af himlen hugsvalande tröst,
Er väg går som vår ifrån mörker till ljus, Till
andarnas verld från materiens grus-, Ert hjerta som
vårt under sorgerna blöder, I vacklcn, I tröttens af
oro och kif, Men äfVen hos eder dock pröfningen föder,
l okände vänner, I fränder, I bröder, Ett fröjdande
hopp om e vinner ligt lif.
Och kärleken herrskar der uppe jämväl, Den kärlek, som
själ binder samman med själ, Den kärlek, som rikast
ger lefnaden dager, Som brudgum förenar med älskande
brud, Den offrande kärlek, som allting fördrager,
Som allt mäktar gifva, men ingenting tager, Och leder
sitt ursprung från verldarnas Gud. -
Der sväfvar en sky vägg, en skymmande grå, Men
stjernan är qvar bakom molnet ändå Och fränderna
äfven, som stappla och fela, Men likväl stå upp, under
lefnadens lopp, Gemensamma länkar med oss i det hela,
Beslägtade, tänkande andar, som dela Yår längtan,
vår kamp, vårt odödliga hopp.
O. Lruclv. Törxiberg.
I Haslidalen.
Reseminne af Ges.*
n tupp, som gol fortissimo, väckte mig ur min djupa
sömn. Det dröjde en liten stund innan jag kom ihåg,
att jag befann mig på hotellet Kronan i Meyringen och
att jag qvällen förut kommit hit ifrån Brienz. Jag
befann mig således nu i Haslidalen.
Hur ofta hade man i Sverge ej frågat mig om Haslidalen
och de slägtskapsband, hvilka, enligt gamla sägner,
skola finnas mellan Sverge och denna alptrakt? Det
var isynnerhet gärdesgårdarna, hvilka alltid
uppställdes som ett slående bevis. Alltså, före
soluppgången smög jag mig förbi en yrvaken kypare
och en stöfvclblankande husdräng ut i Haslidalen på
upptäcktsresa efter svenska gärdesgårdar.
Det var en daggfrisk morgon. Meyringens egendomliga
gator hade ej ännu vaknat till fullt lif. Blott
i knutarna stod här och der en grupp vägvisare,
lurande på rof. Så snart en hotelldörr knarrade och
en främling visade sig på tröskeln, beväpnad med
kikare, Bsedeker och alpstaf, så rusade de fram,
utbjudande vattenfall, glacierer och bergstoppar åt
den mest betalande såsom på en auktion. "Ftihrer
nach Reisenbacli. mesdames, nach Rosentaui, meine
Herren, iiber die Grimsel, an die Ilandet, meine
Herrschaften!"
Jag ansåg mig ej behöfva någon "guide" på min jagt
efter svenska gärdesgårdar och trafVade åstad solo.
O, det var en herrlig morgonpromenad! Forsarna brusade
nära och fjärran. Dorfbach, Alpbach, Keichenbach
störtade öfver klippväggarna ned i dalen och Åar
mottog deras frad-gande böljor i sitt strida,
gröna vatten. Der var fågelsång, blomsterdoft,
porlande källor, jättelika valnötträd, stugor med
stenbelastade spåntak och fromma tänkespråk målade på
väggen, och medan jag ännu under gåendet stafvade på
de gammaltyska krumelurerna, tornade jag plötsligen
mot en - gärdesgård, en riktigt svensk gärdesgård till
på köpet. I fall en trollkarl i natt bytte bort Per
Larssons gärdesgård mot Sepp Aplanalps i Haslidalen,
så skulle den klipskaste bonde ej märka skilnaden i
morgon. Jag stod begrundande framför gärdesgårdcn
vid Meyringen och glömde nästan helsa honörn från
svenska slägten.
Då koin en gumma på vägen med en liten gosse och en
gris. Do två senare voro bångstyriga. Gumman hade
sin skarlakansröda duk knuten öfver det tofviga,
gråa håret. Hon höll sin sonson vid högra handen
och grisen vid ett snöre i dej i ven »trä. Bägge
ungdommarna drogo våldsamt, hvar åt sitt håll, och
gummans humör höll på att mellan de stridiga makterna
förlora jämnvigten.
Gossen var vacker. Han hade lingult hår och blåa ögon,
för öfrigt ett svenskt ansigte, som väl kunnat passa
framför en rödmålad stuga i norden. Hvad grisen angår,
så var han lika pigg och söt, som någon liten gris
jag sett i Sverge.
Jag önskade artigt god morgon på landets språk,
för att gifva mig tillkänna som landsmaninna, och
pekande på ett fyrkantigt torn, som jag såg framskymta
vid skogsbrynet bortom. Alpbach, bad jag kära mor
berätta för mig, hvem som byggt det förfallna nästet,
Detta vädjande till hennes sagoförråd tog henne med
storm. Tillfället att prata är alltid välkommet för
gamla gummor.
»Vänta", sade hon, "så skall jag, minsann, följa
fröken en bit uppåt och berätta den smulan jag vet
af salig mor min om stenhögen. Du Jakobli", sade
hon temligen onådigt till pysen, "stannar här och
vaktar nasse."
Jakobli tycktes ej vara belåten med tillsägelsen, men
sade ingenting. Allt sedan mitt uppträdande hade han
hållit farmor i förklädet och stuckit fingret i mun
samt oaflåtligen stirrat på den främmande fröken, som
talade så han förstod det. Det var konstigt! Nasse
blef, med snöret kring bakfoten, bunden vid
grindstolpen och tycktes. ej heller vara belåten.
"När jag var en liten tös och vallade getterna i
skogen", sade gumman på vägen, "kom jag ofta till
slottet Resti, utan att jag sjelf ville det-, ty om
vinterqvällarna berättade de äldre vid spinnrocken
sådana hemska historier om stället. Men se, getterna
de brydde sig mindre om historierna, än om de läckra
örter, som grodde der bland stenarna-, derför letade
de sig alltid fram till ruinen. Den var redan då
sådan deri är nu, och mor min sa’, att den var
likadan i hennes barndom. Vi kalla den Resti slott,
ty det var en gång en höfding, som hette Resti. Han
kom hit med ett helt tåg från ett fjärran land i
norr. De tyckte om den här dalen, om det myckna, söta
vattnet och om de höga snöbergen. De kände, att det
var tryggt att sätta bo här, kallade dalen Gudsborg,
byggde stugor och röjde marken. Men höfdingen Resti,
han fick dem till att bygga upp ett slott åt sig
af alla de klippblock, forsarna fört ned med sig
i dalen, och häruppe bodde han då med dottern sin,
en fager tärna. Resti var hård och grym. Han hade
varit sjöröfvare i unga da’r och trifdes visst aldrig
här bland fjällen. Men dottern var blid och vek,
och en ungersven i dalen tyckte, att han ej kunde
lefva förutan henne."
"Ser fröken, det är styggt, att säga ondt om folk,
som ligga under mull, isynnerhet om man ej törs ’hålla
upp två finger’, då det gäller att intyga sanningen,
men det säges allt
* Ur en reseskildring om Schweiz, författad af en
schweizisk dam, som vistats några år i Sverge och
hvilken skildring kommer att snart utgifvas från
trycket, hafva vi blifvit satta i tillfälle att
meddela denna beskrifning af det, enligt sägen,
uråldriga svenska nybygget bland schweizerbergen. .
Red. anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
