Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Haslidalen. Reseminne af Ces. - Meteorerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Tomtens afton var d, en skål med oskummad mjölk,
sattes hvar afton i solnedgången upp på takåsen-, det
visste katten mycket väl. Hvarför skulle han eljest
slickat sig så förnöjd om nosen hvar gång han kom ned
från en takpromenad? Var skålen tömd om morgonen, så
var tomten vid god aptit och friska vätskor, hvarom
icke, så hade far skäl att rifva sig bakom öronen och
mor att runka på hufvudet, ty då mådde "han^ icke bra.
Emellertid blomstrade välmågan utefter hela
Haslidalen. Det var i den gamla, goda tiden, det, som
nu nästan ingen mera minns, ty herrligheten tog ett
snöpligt slut och hur det gick till, skola ni få veta.
Det fanns en ogudaktig, ung vedhuggare uppe på
Hasliberget. En lätting var han, ty han dref hela
dagen omkring med bössan på axeln och lurade
på stengetter. Så hände det som vanligt, att
dagdrifvarlifvet satte honom en massa galna idéer i
hufvudet; bland annat greps han af en häftig åtrå,
att med sina lekamliga ögon få skåda tomtarna. Med
yxan i hand gaf han sig af en morgon i daggryningen,
för att få rätt på tomteqvarteret i dalen. Länge
letade han förgäfves.
n Hvad är det för en besynnerlig gren på det der
trädet?» tänkte gossen, och så gick han närmare mot
en gammal ek, som i århundraden undfägnats dygnet
om med glittrande vattenstänk af den närbelägna,
vilda forsen. Uppe på den nedersta, kraftiga grenen
satt tomtarnas hela tjenstemannakår i en lång rad och
sof. Nej, hvad det såg lustigt ut! Hundratals små ben
dinglade i vädret. De kloka hufvudena hängde liksom
medvetslöst eller af sömnen tyngda ned öfver bröstet,
och nickade-, toppmössorna nickade också. Det ena
långa, gråa skägget bredvid det andra lade sig tätt
som gammal mossa öfver grenen och flägtade för vinden
af och till.
Odygdsanden grep vedhuggargossens sinne med
oemotståndlig makt.
"Jag skall sätta lif i dockpojkarna, jag! Dansa
ska’ de efter min pipa... Hoppfallera! - O, hvad
det skall bli roligt!» - Och så smög han, vig som en
skogens vildkatt, genom det daggvåta gräset fram till
eken. Så hårdt de sofvo efter sitt nattarbete, de små,
gråklädda, bekymmerslösa rödhufvudena! Ingen vaknade.
Sakta sätter gossen yxan på grenen tätt intill
stammen, mattar, och - kratsch - mister trädet med
ett enda hugg sin friska, väldiga lem! Hejsan, hvilka
lustiga kullerbyttor det blef! Hur de föllo huller
om buller, hur de rullade än hit och än dit, hur de
hvirflade i luften och stötte näsan emot hvarandra
och mot markens stenar!
Det stortregnade yrvakna tomtebissar,. och deras rop
af häpnad och förskräckelse öfver-röstade till och med
forsens brus. Det ljöd så klagande och förebrående
genom Hasliskogen, att vår morske dräng kände en
iskall rysning ila genom lemmarna, medan han skyndade
ge^ nom den våta småskogen tillbaka ned i dalen.
Från den stunden hafva hasliborna icke sett den minsta
skymt af vet hvart nog fick de dragit
sina tomtar. Ingen de tagit vägen, men folket
veta af, att bort för alltid, ty
välsignelsen flydde med dem. Om icke bonden sedan
sjelf krökte rygg och arbetade i sitt anletes svett,
så blef arbetet ogjordt, hur mången läcker filbunke
han än ställde på takåsen. Det blef följden af
tomtarnas ofredande.
Från att ha varit en morsk, välbergad bonde, sjönk
sedan dess haslibon så småningom ned till en fattig
landtman, som under sitt stenbelastade spåntak år
efter år utkämpar en hård strid, för att från sitt
enkla hem utestänga den smygande nöden, hvilken som
en tjuf lurar på tröskeln, och freda sina åkertegar
för den lömska elfvens ständigt hotande anfall.
Flicka från Haslidalen.
(Efter fotografi.)
IMeteorerna.
feetcorer, stjernfall och eldkulor äro
ljusföreteelser, hvilka plötsligt synas uppstå på
himmelen och lika plötsligt försvinna. Stjernfallen
äro minst och visa sig oftast. De framträda på
natthimmelen i forrn af en stjerna, som ilar öfver en
del af synkretsen och lemnar efter sig ett ljusspår
eller en gnistrande strimma, liksom en raket. Då dessa
meteorer äro större och hafva mätbar diameter, kallas
de eldkulor eller bolider. I början visa de sig som
en lysande prick eller som en ljus, hastigt flammande
molntapp; -en och annan gång hafva de också formen af
flera strimmor, som snart sammansmälta. En sådan kropp
rör sig mycket hastigt, stundom i bag-for miga språng,
hvilket röjer inverkan såväl af en verklig stöt,
som af jordens dragningskraft. Kroppen kommer närmare,
blifver större och visar sig som en glödande
kula, hvilken lemnar efter sig lågor, rök och
gnistor. Stundom afsöndrar eldkulan stycken, hvilka
blifva mindre meteorer; sedan försvinner den större
kroppen. Men då de afsöndrade meteorerna kommit
tillräckligt nära jorden, springa de sönder med en
knall, som skakar luften. En och annan del exploderar
stundom ännu en gång, och de oförbrända styckena
falla ned på marken såsom sten- och järnmassor, hvilka
kallas meteorstenar, meteoriter eller aéroliter.
De flesta stjernfall röra sig nedåt, sällan
horisontelt och ännu sällsyntare uppåt. Astronomerna
anse, att öfver hufvud inträffa åtta stjernfall i
timmen. Deras antal är dock olika vid olika tider af
året. Talrikast visa de sig under nätterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
