- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
51

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christdala i Småland. O. v. K. - Fariseen och Publikanen. E-n.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

begränsad af en sorlande bäck. »En kulle, på
hvilken folket vanligen låg och rökte medan presten
inväntades», säger prosten Meurling, »kallas
ännu Tobaksbacken till minne deraf, och en sten,
vid hvilken qvinnorna vid framkomsten stannade
för att ställa sin helgdagsprydnad i ordning,
kallas Pyntesten. Trängseln i den lilla kyrkan
och den vackra naturen utanför lockade folket
att icke ingå; häröfver klagade presterskapet vid
hvarje sockenstämma. Orätt kallades det förakt för
Guds hus. Till äfventyrs tänkte den ädlare och var
andäktigare sinnad, som satt under den skuggrika
eken, än den, som i kyrkobänken plågades af trängsel
och qvalm.»

Tolfte söndagen efter Trefaldighet år 1790 förrättade
den då åttiofemårige pastor Pehr Meurling sista
gudstjensten i detta åldriga tempel. Söndagen derpå
fanns det icke mer.

Öfver den vestra porten till Christdala nuvarande
kyrka, der fem vägar mötas, är å ytterväggen, i
den omkring fyra fot tjocka stenmuren, infälld en
sandstenstafla med följande inskrift: Christdala
kyrka, byggd under Gustaf IV Adolfs l:a reger:år 1792
.

Med denna minnestafla är det egna förhållandet,
att inskriften å densamma, enligt en efter Gustaf IV
Adolfs fall utkommen befallning, att alla minnen af
den afsatte konungen skulle utplånas, verkligen då
borthackades. Men den förut citerade häfdatecknaren,
prosten Carl Meurling, som - måhända icke utan skäl -
ansåg, att "församlingen med sampt sin kyrkostyrelse
härvid burit sig enfaldigt åt", lät slipa om
sandstenstaflan och åter ditsätta samma inskrift.

Kyrkan är utvändigt enkel, ljus och rymlig. Från
taket nedhänga fyra ljuskronor, af hvilka tvänne
äro af malm. Den ena af dessa är en skänk från
Hägerum - socknens enda herresäte -, hvarför den ock
kallas "Hägerums-kronan"; den andra är skänkt till
kyrkan, år 1797, af hemmansägaren Nils Jonsson i
Mellingerum. Å den stora messingskronan, som hänger
i koret, närmast altaret, läses följande inskrift:

Af det föråd min afledne man, för detta ryttaren
wid Smålands cavalleri och Öfverste Lieutenantens
Compagnie Lars Jönson Ytterström Genom flit och husaktighet samlat
till mitt Understöd i Enkostånd och Ålder Har Jag
med 50 Rdr Riksg: mynt inkiöpt och gifvit denna
Liuskrona Till Christdala Kyrka År 1793.


Denna hedersgumma hette Anna Persdotter Ytterström ock
skänkte för öfrigt jämnväl silfverkanna och oblatask
samt en icke obetydlig penningsumma till kyrkan.

I stället för den gamla altartaflan, hvilken för
omkring ett tjugotal af år sedan förflyttades
in i sakristian, prydes altaret nu af en ny
sådan, föreställande Frälsarens nedtagande från
korset. På korets sidoväggar hänga Tranhjelmska
och Sabelsköldska vapnen. Närmast altaret står
en dopfunt, bestående af en sandstensskål, omkring
två fot i genomskärning, hvilande på en tre fot hög
järnsockel. Denna dopfunt, som, jämte andra saker
från katolska tiden, hvilka befunno sig i Christdala
gamla kyrka, såldes då denna refs, inköptes af
församlingens dåvarande pastor och lades till botten
i prostgårdens brunn, hvarifrån den år 1851 upptogs
af meranämnde prosten Carl Meurling och ställdes
å sin nuvarande plats på sockeln. Denne senare har
i många årtionden begagnats såsom fotställning för
prestgårdens solvisare, men användes, som sagdt är,
nu igen för sitt ursprungliga ändamål. Den nedrifha,
gamla kyrkans, under den katolska tiden begagnade,
altarklocka, hvilken äfven bortsåldes då kyrkan
nedrefs, begagnas än i dag till "vällingklocka"
i prestgården.

Det anmärktes här ofvan, att Christdala haft egen
pastor sedan 1462. I afseende på dess herdar sedermera
förtjenar det antecknas, att med Christofer Duræus,
pastor 1582, begynner den prestslägt, som sedan
oafbrutet bibehållit sig i Christdala och till hvilken
slägt nuvarande kyrkoherden, Charodotes Meurling,
äfven hör.

Slutligen må, innan vi skilja oss från Christdala
kyrka, nämnas, att på en af dess ringklockor står
följande inskrift:

"Jag kallar i dag till bättring, i morgon till
grafven; välsignad är den, som kommer i Herrans namn."

O. v. K.



I judatemplet upp två israeliter vandra

Att egna Jehovah en hvar sin bönegärd: Den ene farisé,
en publikan den andra; Den förre lagens tolk, af Gud
den andre lärd.

»Dig tackar jag, min Gud!» - så fariseen beder -
»Att ej som andra menniskor jag lefva plär: En föresyn
i dygd, en man af tro och heder: Ej röfvare och ej
som denne irian jag är».

Men publikanens bön i dessa ord sig kläder:

»O Gud, mot mig af nåd miskundsam var och huld h

Han ej i templet fram likt fariseen träder:

På tröskelns bönepall bekänner han sin skuld.

Nu dallrar rättvis våg i högste domarns händer,
Med himlens vigter på. Af bönens kämpar, hvem I
denna täfling vann? Jo, »tullnär n återvänder,
Rättfärdigad långt mer än fariseen, hem.»

Se’n dessa grundlagsord den samme Guden skrifver,
Som under blixt och dån steg ned på Sinai: »Den
som sig höjer upp, likväl förnedrad blifver; Den,
som förnedrar sig, skall en gång upphöjd Ni».

Så löd den vishetsdom, rättfärdigheten fälde. Af
ytlig, vrångvis verld ej döms på lika sätt. Hur många
"ädle», högt på dygdens skala stälde, Uppå dess
noll-grad stälts af Aller Högsta Rätt!

Se der en hjelte båld, som usla likar
dömmer! »Fullkomlighet och ljus» i guldskrift bär
hans bröst.

. Hvad mer! En pyntad graf, som multna benen
gömmer: Ur svarta hvalfvet hörs blott dödens hemska
röst.

Yäl några lagens bud af honom slafviskt lydas,
Men deras bokstaf blott. Hur sjelfförnöjd
och trygg! Hur vränges ordet ej, hur sanningar
förtydas! Kameler sväljer han, men silar ängsligt
mygg.

Med falska läppars lof sin Jehovah han prisar; I
tempel, gatuhörn det sjungs ett stolt »Hallel»! Dock
hör, dess föremål slik hyllning från sig visar:
»Haf bort din visas larm; jag skyr ditt psaltarspel».

Ett ståtligt babelstorn man öfvermodigt murar, Hvars
spira, tror man, upp till himlen räcka skall.

0 ve! En iskall vind, förgängelsen, der lurar -
Han sopar tornet bort. - Så högmod går för fall.

1 hatets kalla dal, en vrå djupt mellan bergen,
Dit ingen solblick når, en bortstött usling bor,
Förfallen urtidsgrift, ej prydd med oskuldsfärgen:
På gråa hällen fritt den dunkla mossan gror.

Med blygsel ser han upp till Zions tempeltinnar:
Uti hans själ sin eld har lagens åska tändt; Hur
sällsamt lifvets tråd den hel’ga Nornan tvinnar:
En gryning nådens sol i grafvens natt har sändt.

Uppå hans helgedom förderfvet tryckt sin stämpel;

Der läses: »Synd och skuld». - En blixt! Hon står
i brand!

Men se, på klippans grund uppväxer fridens tempel,

Och öfver dörr’n »Af nåd» det skrifs med Gudens hand.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free