Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad är lifvet? Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i)n dag, när skogens bevingade sångarskara hade
sjungit sig trött, uppstod en lång paus; intet ljud
förnams, det var, som om sångkören framkallat en
särskild stämning: en stilla förbidan tycktes
herrska. Icke ens de skalkaktiga vindfläktarna
vågade störa denna tystnad. Naturen begrundade.
Plötsligt upphäfde en filosofisk bofink sin stämma och
sade: "Jag undrar hvad lifvet egentligen är?»
Hela omgifningen syntes spritta till vid detta afbrott
i stillheten.
Men nu var den en gång bruten, derför vi löfsångare
komma fram med sin mening:
»Lifvet är en sång!» qvittrade han.
»Nej, det är en kamp i mörkret", sade en mullvad,
som just nu stack upp sitt hufvud från roten till
det träd, i hvars topp den lilla fågeln muntert och
bekymmerslöst hoppade.
»I mitt tycke är det en utveckling», förklarade en
rosenknopp, som i detsamma bredde ut det ena efter
det andra af sina purpurröda blad, till icke ringa
fröjd för en ståtlig Apollofjäril, som icke dröjde
att kyssa den sköna knoppen, i det han ropade:
»Lifvet är idel fröjd!»
»En kort sommardag, menar du väl?» brummade en
af-undsjuk dagslända och surrade förbi.
»Jag finner att det innebär både nytta och
nöje», utbrast biet och skyndade att sluta sig i
rosenknoppens famn och suga dess honung.
e en liten
»Jag kan då icke inse annat, än att det är idel möda»,
klagade en liten myra, som ideligen svängde hit och
dit under sina bemödanden att släpa med sig ett strå,
i förhållande till henne sjelf så onaturligt långt,
att hon på hälften så’kort tid kunnat föra tio mindre
strån till sin stack. »Lifvet är ett hopp, ett hopp!»
knarrade en gräshoppa och tog ett skutt så högt,
att en ekorre, som satt på en stubbe i närheten, var
tvungen att draga åt sig svansen, för att icke komma
i beröring med en sådan der underordnad varelse,
och med en knyck på nacken utlät sig ekorren, som
just gripit tag i en hasselnöt:
»Lifvet är, minsann, en hård nöt att bita på.» »Nej,
men hör man på lilla hans nåd, så vis han är, ha
ha ha!» skrattade en skata, som i gäckeri med andra
sökte en ersättning för egen tanklöshet.
En häftig tvist skulle kanske nu hafva uppstått,
om icko i detta ögonblick regnet utbrustit: »Lifvet
är tårar, idel tårar!»
»Lifvet är en tillvaro i ständigt vexlande former!»
ropade ett åskmoln, som sväfvade förbi och drog bort
öfver hafvet. Yågorna häfde sig och splittrades till
skum mot klipporna, i det de suckade:
»»Lifvet är en kamp för friheten!» »Nej, det är
frihet och makt!» jublade en roffågel, som med väldiga
vingslag klöf rymden.
»Det är en ogynsam jordmån», klagade ljungen och
arbetade sig fram mellan grus och stenar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
