Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. VII-XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vincent Rossby.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
(Eftertryck förbjudes.)
VII.
Madame i portgången emottager visit.
»Min kära Emmy», yttrade generalskan samma
söndagseftermiddag som var och skulle bli så vigtig
för musikläraren, »jag tänker, att jag har god tid
att hinna skrifva till Klas Arvid angående alla de
priser, han vill veta reda på, innan herr Rossby
kommer. Kanske kommer han icke alls, efter som han
är på middag hos sin rike farbror.»
»Har den fattige herr Rossby en rik farbror?»
»Har du ej hört det? Det har jag länge vetat.»
»Visste Klas Arvid det?»
»Det gjorde han.»
»Nå», tänkte Emmy, »då begriper jag mammas
medgörlighet med musiktimmarna ...», men hon
svarade ingenting.
»Han har utan tvifvel någon längre tid stått i spändt
förhållande till farbrodern, ty han hade i dag, då
han skulle gå, varit så glad som en fågel i skyn,
hade madam Andersson, städerskan, sagt till Lovisa;
men nu går jag, som sagdt, in. Låt bli att i förhand
slamra på pianot, så att jag störes.»
»Jag skall företaga något annat, kära mamma.»
Damerna skildes.
Generalskan gick till sin korrespondens. Emmy skyndade
ut till salsskänken, der hon, liggande på knä, sökte
efter ett par gamla bakelser, som hon erinrade sig ha
sett nedfallna bakom husets enda syltburk. Sedan hon
lyckats få fram de två förolyckade bakelserna, lade
hon dem prydligt på en liten tallrik, garnerade dem
med en tesked af det högtidliga syltet och sprang så,
rädd att bli öfverraskad af modern, ned för trappan
till madam i portgången.
»Nej, se nådig fröken sjelf, och det med bakelser till
lillan på köpet, nå så beskedligt! Hon har somnat,
stackars unge, nu nyss, men det blir någon fröjd då
hon vaknar ... och riktiga sockerbagarebakelser.»
»Vi hade litet öfver efter i dag åtta dagar sedan,
då min svåger åt middag hos oss.»
»Det vet jag nog besked om. Generalskan hade bjudit
herr Rossby också, och nog tror jag, att han var
något missnöjd öfver, att han ej fick komma. Men
tvätterskan hade icke lofvat hans saker förr än vid
tretiden. Och min själ hon för någon annan än honom på
blanka söndagsförmiddagen ställt sig att stryka. Men
han är så artig och vänlig.»
»Ja, det tror jag! Men många tycka, att han ser
särdeles stolt ut.»
»Nå, det nekar jag inte till att han också gör
emellanåt, som i går middag, då ... men vill inte
fröken, som är så nedlåtande mot alla, sätta sig
litet?»
»Jo, jag tackar – jag är riktigt trött ännu efter
det jag i går sprang öfver halfva Stockholm att få
ihop profver, som skulle skickas till svåger.»
»Åh, besvärar han fröken med sådant?»
»Han ernar gifta om sig, kära madam Andersson, och
det skall derför bli fästmöspresenter – men hvad var
det vi talade om?»
»Jo, jag tänkte nämna, att i går middag såg jag
herr Rossby se ut stoltare än kungen sjelf. Han
öppnade dörren för en mycket fin herre, och den
der herrn, han såg mäkta harmsen ut. Han mumla’
något om fattigdom och högfärd, och rynkade på näsan
och slog med silkesnäsduken omkring sig, liksom han
varit nära att qväfvas af luften derinne. Nånå, jag
kan gerna omtala för fröken, som jag vet icke härmar
mina ord, att det verkligen var ett fasligt brännos
der inne. Stackars herr Rossby, han hade stekt några
fattiga rökta köttskifvor på glöden! Jag är säker om,
att han ämnat dem till middag, för han hade ätit upp
den sista matpoletten, men se’n slog han sig ändå lös,
så att han lät mig hemta kalfstek på kredit inne från
källarn, men jag fruktar, att han måtte
smakat på det uppbrända köttet, för han orkade bara
med hälften af steken, resten lät han mig få, och
ölet också. För i dag, då han skulle spisa vid den
vådligt rike grosshandlarns middagsbord, behöfde
han ingenting.»
Med nedslagna ögon och brinnande kinder afhörde
Emmy dessa detaljer, och rösten lät orolig då hon
frågade: »Hur känner fru Andersson – det var denna
dams förtjusning att bli kallad fru – att hans farbror
är en rik grosshandlare?»
»Det måtte jag väl känna, då jag, men det är många
herrans år sedan dess, bodde på söder och gick som
hjelphustru ibland der i huset. Och om det någonsin
en enda gång fallit mig i sinnet, att den här herr
Rossby – som kan hålla folk på mils afstånd ifrån
sig, om en också är i samma rum med honom – var
just samme lille pojke, som larfva’ med brefven från
pappa till farbrodern – för pappa, gardeslöjtnanten,
hade lefvat så stort, att han blåst bort arfvet –,
så hade jag i all hemlighet låtit grosshandlaren
veta, att brorsonen sålt både gulduret, diamantnålen
och diamantknapparna och till och med diamantringen
efter fadern, för att hålla brodern hederligt. Men –
hela olyckan och söndringen har aldrig kommit från
farbrodern, det kan jag då svära på, för hederligare
och vänligare herre har aldrig funnits till. Med honom
kunde jag lätt tala, men aldrig med herr Vincent.»
»Hvad fru Andersson har för en rik erfarenhet, och
hvad hon berättar lätt och tydligt; men säkert ej
för hvem som helst – icke sannt?»
»Tycker fröken, att jag skulle handla så dåligt! Åh
nej, jag är kommen af folk och ger inga förtroenden
till någon annan, än den, som jag begriper förstår
honom, och nu kan jag så gerna säga fröken på hvilket
sätt jag upptäckte att grosshandlaren på söder var
hans farbror, för unga herr Rossby sade bara i morse,
men då förställde han sig inte, utan såg lycklig ut:
’I dag äter jag middag hos min farbror.’»
»Nå, huru gick upptäckten då till?»
»Jo, när jag kom in, sedan han gått ut, för att städa
upp i sängkammarn, fick jag se, hvad jag aldrig märkt
förr, att nya testamentet var taget från hyllan,
och som det låg en bit notpapper mellan bladen
liksom märke, slog jag upp den välsignade boken,
och kan fröken tänka, det var det kapitlet, der
frälsaren talar om fadern, som bad den förste sonen
gå och arbeta i hans vingård, och sonen sade ja,
men gick inte, Och den andre sonen, som han gaf
samma tillsägelse, svarade nej, men gick ändå. Det
var draget ett lätt rödt kritstreck för stycket. Var
det inte vackert, fröken?»
»Ack, jo, jo! Han är då gudfruktig?»
»Det vill jag nästan tro. Och som jag nu höll
boken kom permen upp, och då fick jag se, att
det var skrifvet på den till honom på hans första
nattvardsgångsdag, och den skriften var undertecknad
Knut Rossby. Då visste jag allt ... men Gud hjelpe
mig, fröken lilla, är han icke redan hemma ... Det
är han, som kommer hitåt ... Var lugn, fröken
... jag har nyckeln tillreds.» Och i en blink var
fru Andersson ute, och som Emmy hörde henne gå in
med hyresgästen och hörde dörren stängas, öppnade
hon helt sakta dörren till det rum, der hon befann
sig, och som det låg helt nära trappan, var hon inom
två sekunder i säkerhet uppe i salen, der hon ännu
rodnande och häftigt upprörd sjönk ned på första stol.
»O, Gud, hvad allt detta intresserar mig djupt! Men
hvarför? Hvad rätt har jag att bry mig om allt som
rör honom ?.. Jag har ingen rättighet, men, det
är detsamma – för ingen man kunde jag ändå erfara
ett sådant deltagande. Jag begriper blott icke hur
jag skall bli fullkomligt lugn tills han kommer. Jag
vågar ej gå in i sängkammarn, då gör mamma frågor
... Jag får gå ut i köket och tvätta mig med kallt
vatten ... om det hjelper.»
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
