Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. VII-XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu slog orkester anföraren an sina ackord, taktpinnen
svängdes, och för första gången i sitt lif kände
Vincent en harmsen känsla mot sin förtrogne vän
fiolen. Det var också för första gången han råkade
förirra sina tankar på ett område, det han hittills
med afsky betraktat ... Om han nu varit sin rike
farbrors kompanjon, en af cheferna i en aktad firma,
med säker utsigt till ett betydande arf! En sådan
person hade ägt fullkomlig rättighet att uppträda
som rival till hvem som helst, som ställt sig i
hans väg, men den hittills så fattige musikanten,
som natt efter natt nödgats spela dansmusik ... O,
det var förfärligt, att hans forna eländiga högmod
skulle ha tvungit honom till icke blott fattigdom,
utan alla slags förödmjukelser!
Men han hade icke ännu tömt sista droppen af denna
aftons bitterhet.
Då han efter spektaklets slut skyndade upp till
generalskans loge, hvad hände då? Jo, att denna dam
med en ytterst förnäm min sade: »Tack, min bäste
herr Rossby, för den vänligheten, att vilja följa
oss hem. Men herr Rossby har sin farbror att träffa,
det förstår jag mycket väl, och den här gamle vännen,
major **krona, förer mig och min dotter hem i sin
vagn.»
Och härpå försvann generalskan med sällskap
... Emmy, genom moderns tillsägelse stödd på
majorens arm, men icke förr, än hon gifvit Vincent
en blick, som kom hans af vrede isade blod att åter
rusa friskt kring hjertat.
Nedkommen för trappan, uppfångades han af sin unge
bror, som hade helsning från farbrodern, att han
skulle skynda till operakällaren, der de kunde intaga
sexa tillsammans.
-
IX.
Vincents farligaste fiende.
Det var en stormig natt, den, som för vår unge
musiklärare följde denna afton, på hvilken han
varit så lycklig och så olycklig, ja, denna natt
var så stormig, att han aldrig en enda gång kom på
den tanken, att försöka om ej sömnen skulle förmå
afsvala blodet, som i oregelbundna vågor brusade
genom hans ådror. Det var precist samma, allt förnuft
öfverändakastande ursinne, som beherrskade honom, då
han bröt med farbrodern, bröt med en sorgfri existens
(ty med förnuft och godhet skulle han slutligen hafva
förvärfvat sig den hederlige och ädelmodige mannens
medgifvande att följa den kallelse, han trodde på),
bröt med hela det förflutna, för att besinningslöst
störta sig in i en fullkomligt obekant lifsregion,
dit han äfven drog öfver sig pligter, hvilka sedan
blefvo honom så svåra att uppfylla, men dem han dock
uppfyllde, emedan han föredrog att svälta framför
erkännandet, att han handlat som en menniska, hvilken
under inflytelsen af häftighetens sanslösa passion
snart sagdt äger ingenting af menniskan ... men som
det oaktadt bör hålla de förbindelser, han med denne
sin fiendes goda mening ingått.
Emellertid har så väl hans bref, som muntliga varma
ord till farbrodern visat, att han kunde erkänna
både felet och ångern, ja, att han varit nära att,
tvingad af det nakna behofvet, sjelfmant återlemna
brodern. Än mer, hans egen tankegång har visat,
att han kände en brinnande tacksamhet mot Gud,
som han glömt och som han åter sökte – och detta
allt oaktadt, är han likväl nu i ett än farligare
tillstånd, än han då var, ty vid den tiden fanns för
honom blott en gudomlighet ... hoppet att genom sitt
medfödda musikgeni och sin öfverväldigande heliga
dyrkan för tondiktarens gudomliga konst skapa sig
ett namn, det vill säga ett stort namn, ty, ägde
han ej både vilja, kraft och genialitet, och lefde
ej i hans själ en hel tonverld, som han blott behöft
tid och studier i frihet för att ordna till något
mäktigt element ... Han glömde likväl, att till
allt stort, som skall skapas, det fordras en helt
simpel egenskap, som dock är fullkomligt nödvändig,
nämnligen en ihärdighet, hvilken ej låter skjuta sig
tillbaka af motgången och som i sig innefattar en tro,
som ingenting rubbar, och derjämte ett blod, hvilket
lydigt lägger sina stolta vågor ned vid hoppets fot,
om detta än tusen gånger gäckades.
Ägde Vincent dessa makter i sin egen makt? Den frågan,
som ej ännu kan besvaras, får bli qvarstående.
Den rivaliserande gudomlighet, som nu ytterligare
fanns inom honom, hade nästan lagt honom i så hårda
bojor, att han var frestad tro på ett verkligt
underverk, ty dessa bojor, så plötsligt tilldragna,
kunde han ej skaka af ens för så länge, att han fick
tid att rätt begrunda, hvad det kunde kosta honom
att behålla dem.
Han begrep ej, huru denna stilla och välgörande
känsla – som länge spridt en förtrollning öfver
hans ensliga lif genom medvetandet af att en ädel
qvinnosjäl ömmade och intresserade sig för honom – i
en hast, då han kommit denna milda och ädla själ nära,
då han hörde, fattade, hoppades och trodde att gnistan
sympatiskt antändt äfven henne, kunnat växa till en
så oöfverskådlig höjd, att vid blotta föreställningen
om motstånd och hinder, helst i skepnad af medtäflare,
hans våldsamma natur bröt sina fördämningar.
Det är här nödigt att säga några ord om de orsaker,
som senast inverkat på honom och väckt hans
farligaste inre fiende, den dominerande vreden,
för hvars emottagande redan många förberedelser
under denna teaterafton uppstått. Först och främst
den feber, som bemäktigade sig honom, då han såg
med hvilken moderlig hänförelse generalskan emottog
den lille nykomne mannen, som sedan gjorde sig ett
så oupphörligt besvär att störa Emmy. Derefter det
korta uppträdet vid logedörren, hans affärdande,
liksom han varit en vaktmästare ... den hedervärde
majorens sömniga gapande på honom, och till allra sist
ett halfhviskadt ord från generalskan till dottern:
»Han skulle väl ha fiolen, stackars karl, att bära
...»
Den unga flickans blick hade varit ljuft af bedjande,
men den verkade ej längre, än han såg den, och då
han, anmanad af Bernhard, följde denne så godt som
medvetslöst, så blef farbroderns första ord, der han
redan i en lyckligt reserverad vrå satt med sexan
framför sig: »Hvad är åt dig, gosse? Jag känner ju
rakt icke igen dig. Jag trodde, jag, att vi skulle ha
oss en ofantligt rolig efterskörd; men du ser inte
ut att kunna deltaga i något roligt. Är du sjuk,
eller har något händt dig?»
»Jag begär icke bättre, farbror, än att deltaga i
hvad för något roligt som helst; men rena sanningen
är, att jag fått en alldeles fördömd hufvudvärk, och
kanske var ock vinet i middags för starkt för mig.
Kom ihåg, att jag under två år hållit ett, fattighjons
diet.»
»Hm, vore det ej annat än vinets fel», svarade den
äldre Rossby, »så skulle jag svara dig, att ’ondt
skall med ondt fördrifvas’. Kypare, tag hit en butelj
gammalt rhenskt!»
»Intet sådant vin för mig. Det påminner mig om
dessa sorghögtider, som föga öfverensstämma med den
glädtighet, farbror utlofvat vid sexan. Nej, ett glas
hvad som helst, som är kraft uti!»
»Men då du har hufvudvärk, så duger ej det. Välj ett
lätt vin, ty min lif och själ ser du icke ut att ha
behof af något, som lättar på skybankarna.»
»Så märkvärdigt, att just jag skall välja! Nå,
låt oss då få ungerskt vin som dessert. Jag har i
Bellmanskörer varit med om att besjunga det. Låt gå
för Ruster Ausbruch af prima slaget."
Sedan denna affär kommit till stånd, berättade herr
Knut Rossby, att han haft en alldeles utomordentligt
treflig afton. »Ser du, min käre Vincent, jag hade
tänkt (och förmodligen väntade du mig också), att
vi skulle gått ut tillsammans under mellanakterna,
men, vet du, jag träffade en gammal kär bekantskap,
som fängslade mig.»
»Ja», svarade i en högst egen, harmsen ton brorsonen,
»teatern är ensam tillkommen för lyckliga möten.»
»Så du säger det der! Men din butterhet får icke
hindra mig från att meddela dig, att min gamle vän,
Petter Härs’ enka, då hon efter långvarigt vistande
i landsorten åter flyttat till Stockholm, medfört hit
en högst behaglig dotter, tjugosex år, ingen skönhet,
men, som sagdt, obeskrifligt behaglig.»
»Passar hon att fylla värdinneplatsen vid bordet,
som farbror i middags talade om?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
