Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommarbild. Herman Sätherberg - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXII. Riksföretståndaren Sten Sture den äldre. II. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En sommarbild.
t? å skuggande verandan, i ljuflig sommarstund,
-^Jag sitter under träden uti den gröna lund.
Och fink och sparf de hoppa så lätt från gren till
gren; De qvittra och de fladdra i solens milda sken.
De unga nyss ha lemnat sitt lilla gömda bo; Det är
ett smek, ett joller, förutan rast och ro.
Här flaxar en,%ler pröfvar en ann’ sin sångorgan;
Det går dock litet fubbligt - han är ej ännu van.
En spritar här sin vinge, en far mot blånad höjd. Hvad
äflan och hvad jubel, hvad sorgfri lefnadsfröjd! -
Jag sitter på verandan; men litet nedanför, Vid
vattenkuranstalten, ett annat lif sig rör.
En svärm af stora fåglar, från sunnan och från nord,
Der samlat sig kring kornen vid Hygieas bord.
Vid badkar och bassänger en hop der traskar kring,
En hop der »går på vattnet", en annan kastar ring.
Ett sällskap spelar krocket; de peta och de slå. Mig
roar icke »tocket», - men sol’n ser gerna på.
Som sänkt i andakt sitter en skara^ rundt omkring;
Mån tro de läsa böner? - Jag säger ingenting.
De qvittra ej som sparfvar, men tungorna de gå -
Och den, som qvittret gäller, han gratuleras må.
Det varar några veckor; så kommer höstens dag
Och’slungar in sin stormvind uti de glada lag.
Och skurar börja sqvala ur molnens mörka såll, Och
sparfvarna förspridas med ens åt skilda håll.
En del tillbakavänder, när nästa sommar ler;
En del har rakt försvunnit - den flaxar aldrig mer.
Vi äro alla sparfvar, dem tiden har kläckt ut: En
liten stund vi qvittra - och så är visan slut.
Herman Sätherberg.
-O-
Ett fosterländskt
LXXII. R-iksföreståiKiaren. Sten. Sture den iild.re.
II.
>nder två till tre årtionden efter slaget på
Brunkeberg fick landet njuta ett väl ej fullständigt,
men någorlunda orub-badt fredslugn. Eiksföreståndarens
fälttåg mot ^denöfver-modige Ivar Axelsson, kriget
mot ryssarna i Finland, den korta kamp, som 1497
störtade Sten Sture och för några år förnyade
unionen under konung Johan II, samt den resning,
som 1501 åter bragte herr Sten i spetsen för
riksstyrelsen, äro blott afbrott, hvilka ej hindra
oss att, jämnförelsevis med den föregående och den
efterföljande tiden, betrakta dessa årtionden som
en sällsynt långvarig fredsperiod. Det är tydligt,
så väl att större omsorg kunde egnas åt landets inre
angelägenheter, än under det ständiga krigsbullret,
som att dessförutan och så godt som af sig sjelf
välståndet skulle förkofras i fredens hägn.
Den vigtigaste lagförändringen i Stures tid var
förordningen af den 14 Oktober 1471, att hädanefter
endast svenske män
kunde utses till borgmästare, rådmän, tullskrifvare,
stadsskrif-vare och vårdskrifvare i städerna. Det
var ombud för en del städers borgerskap och för
allmogen, som tre dagar efter slaget å Brunkeberg
inför riksrådet framställde detta yrkande, under
hotelse att eljest aldrig komma herrarna till hjelp
och att våga sitt lif för att sjelfva befria städerna
från deras tyska råd. För öfrigt kan visserligen
ej nekas, att flera lagstadganden från denna tid
väsentligen torde hafva afsett att trygga de högre
klassernas fördelar; sålunda var det nära, att
jagträttig-heten skulle inskränkas till ett adligt
privilegium. Riksföreståndaren lär väl hvarken hafva
varit fri från sin tids aristokratiska begrepp,
ej heller mot de afundsjuka och oroliga herrarna
vågat i dylika mål intaga en så sjelfständig och
bondevänlig ställning, han måhända önskat. Å andra
sidan har det säkerligen ländt till allmogens gagn,
att skyldigheter och rättig-
Sv. Familj-Journ. 1879.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
