Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lustgården. Egerius - Jättemusslan. X+ - Plato i sin Akademi. H-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur klara! I en ständig ring
Den tjusta blickens ban’ de locka; -
Men bättre än att se sig kring
Är här att lägga sig och plocka. -
"Hvad då?" Du frågar re’n med knöt,
I tro, att vägens sand jag menar:
Döm bättre! Äfven för min fot
Det gnistrar ju af ädelstenar!
Helt annat det än kiselsten . . . Min vän, kan glansen
månne värma, Då du - hvad några strofer se’n Otroligt
tycktes - börjar svärma? Stå sjelf för hvad som följer
här: "Jag känner fler ditt edens under; Den Pison,
som dess matta skär, Är röd - af ädlaste Burgunder.
"Och hjordarna har du förglömt,
Som sorglöst beta - bara gullet;
Och dufvorna, som kuttra ömt,
Men lika fullt lagt bra på hullet;
Se der ett par,’ som gör ett slag
Till vandrarns mun för att bli - smekta?
Det må en annan tro än jag,
Som vet, att re’n de äro - stelcta!»
"Och . ." Men så håll då upp! Ditt svall Du spara må
för dem, som sjuda; Skall man nödvändigt vara kall, Så
kan en viss jag öfverbjuda; Hvar du haft syn så högst
besatt, Det vete diktens gud och fader: Men jag haft
min en månskensnatt Yid fem oeh tjugo minusgrader!
Egerius.
Lntydningar i bild och text lemnades i föregående
häfte, i uppsatsen "Det lillas storhet", om dessa
oändligen små skalbildningar, hvaraf lemningarna
genom naturens allsmäktiga kraft sammanpackats till
mäktiga berg och stenlager, hvilka icke blott innebära
i högsta måtto öfverraskande geologiska fenomen,
utan sedermera äfven kunnat tjena till material vid
uppbyggande af hela verlds-städer, såsom t. ex. Paris.
Från dessa snäckdjurverl-dens småttingar går tanken
lätt till deras motsatser, slägtets jättar. Sådana
finnas af flera slag, de flesta och största i jordens
varmare trakter, der djur- och växtlifvet tager vida
yppigare och storslagnare former, än hvad vårt oblida
klimat förmår utveckla.
Om än fornverlden kunde framvisa nu utdöda
snäckdjur-arter, hvilka i storlek hunno långt öfver
de största snäckdjur, som nu finnas på jorden, såsom
t. ex. den antediluvianska ammonit, om hvilken Buffon
anmärker, att den hade samma omfång som ett stort
vagnshjul och användes till qvarn-sten, så fortlefva
dock ännu i vår tid arter, hvilka med sin storlek
väcka öfverraskning.
Bland dessa ådrager sig jättemusslan (Tridacna
gigas) i särdeles hög grad uppmärksamheten.
Af fransmännen kallas
Jättemusslans skal.
hon i dagligt tal lénitier (vigvattenskärl), enär
hennes <gkal i många katolska kyrkor just användas
till kärl för det i de kyrkliga ceremonierna brukliga
vigvattnet.
Men dessa skal äfvensom de, hvilka sjöfarande
ofta hemföra och hvilka man någon gång finner som
prydnader äfven i svenska hem, gifva ytterst sällan
en rätt föreställning om djurens verkliga storlek. De
större tri-dacnerna, hvilka man måste med yxa skilja
från klipporna, väga ej sällan mer än fem hundra
skålpund, anmärker Pouchet, som om dem ytterligare
anför hufvudsakligen följande:
Kring Moluckiska öarna i Stilla ocean (mellan Celebes
och Nya Guinea) förekomma dessa konkyologiens jättar
ganska talrikt. Der ätas de liksom våra ostron -
med hvilka de i öfrigt hafva stor likhet - och hvarje
sådan musslas kött räcker till att fullständigt mätta
tjugo personer. Dessa musslors skal, som nå en längd
af ända till
fem fot, kunna, hvad formen beträffar, närmast liknas
vid tråg af kalksten, hvilka naturen lemnar fint
uthuggna och polerade i menniskans hand och hvilka
infödingarna i den mo-luckiska arkipelagen, enligt Pe-
rons uppgifter, ofta använda till hoar åt sina
svin och till
badkar för sina barn.
x+.
IPlato i sin .AJkaclemi.
sägen berättade i forntiden, att Sokrates en natt hade
drömt, att på hans knä satt en ung svan, hvilkens
vingar plötsligen växte och buro fågeln, ljufligt
sjungande, upp emot skyn; dagen derefter hade Plato
kommit att söka Sokrates bekantskap och undervisning.
Plato var då tjugo år gammal. Född år 429 före vår
tidräkning, hade han, ehuru af en gammal ateniensisk
slägt och befryndad med flera af tidens märkligare
offentliga män, ej riktat sin håg åt det politiska
lifvet, hvilket syntes honom
urarta och förfalla. I åtta år njöt Plato Sokrates
umgänge och undervisning, och han bekänner för
vännen och läraren den djupaste vördnad; han tackar
försynen, att han fått födas i den tid, då Sokrates
lefde. Sokrates framträdde som en reformator
i det grekiska samhället. Ej så, att han ville
öfver-ändakasta dess yttre skick; han iakttog sjelf
gudstjenstens bruk och han manade till lydnad för
statens lagar. Men så, att han inlade en djupare,
renare betydelse i folkreligionens brokiga, efter
menskligt beläte danade gudalära; gudomen var för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
