Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mia. D. S. S. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trädgården fladdrade något hvitt från buske till
buske, från rabatt till rabatt. Yid närmare påseende
var detta en tunn, hvit klädning med tillhörande
ägarinna, en liten flicka om fem år. Hon stack in
sitt lilla rosenkindade ansigte bland jasminbuskarna,
för att riktigt se hvilken qvist, som var vackrast,
sprang sedan till andra blommor och lade alla
sina blomsterskatter i sitt öppna förkläde. Då hon
slutligen fått det fullt, tog hon vägen utefter stora
sandgången och gick in i den grönskande bersån vid
slutet af trädgården.
^Se, Martha! Har du sett så vackra blommor förr?»
sade hon, springande fram till en ung flicka, som satt
på bänken, med hufvudet böjdt öfver sitt handarbete.
Martha såg upp.
Hvilket förtjusande ansigte! Täckt i alla sina delar,
men ägande sitt förnämsta behag i de uttrycksfulla
ögonen, hvilka blott till sin glans skilde sig från
färgen på hennes svarta hår, hvars ringlar föllo ned
utefter klädningen.
Hon kysste sin lilla syster och hjelpte henne att
breda ut blommorna på ett bord.
^Du har ju plundrat vår trädgård alldeles
förskräckligt, Mia.»
»Var lugn, du skall få den vackraste buketten till
ditt rum», tröstade den lilla damen nådigt och satte
sig att rifva bland blommorna.
Mia hade tydligen någon fundering i sitt hufvud. Det
var någonting, som hon grubblade på, ty under det hon
snurrade ihop sina buketter, lade sig vid ögonbrynen
ett par små veck, som blefvo allt djupare. Slutligen
sade hon sakta liksom för sig sjelf:
»En siren. Men han kanske menade syren. Det är så
lika». Hon vände hastigt ansigtet mot sin syster:
»Martha, är det något, som heter siren?»
»Ja visst. En siren är en i sagorna skön hafsjungfru,
som har en underbart förtjusande röst. Men hon
är falsk. Förr i tiden förhexade hon de stackars
sjöfarande med sina sånger, så att de glömde allt
och kastade sig i hafvet, för att komma närmare
förtrollerskan.»
»Men, man kan ju inte lefva i vattnet?»
»Nej, det vet du väl.»
»Och de dogo?»
»Naturligtvis.»
»Åh, det är ju förskräckligt! det var något elakt,
de sade».
Mia satte sin lilla trubbnäsa argad ut.
»De, hvilka de?» frågade Martha.
»Brukspatron Envall och Karl. Jag har hört, att
kusiner ska’ vara elaka, och nu vet jag att det är
sannt. De trodde visst inte, att någon hörde dem,
men jag stod i vrån bakom. Det var den qvällen, vi
hade främmande, du vet; och du satt vid pianot och
sjöng. Jag märkte, hur de sågo på dig, och brukspatron
sade: ’Hon är en siren/ Karl var visst rädd, att
någon skulle höra honom, ty han talade så tyst, men
jag hörde ändå, att han svarade ’ja’. - Elaka pojke!»
utbrast Mia, med tänderna hopbitna och knuten hand,
alldeles som om hon haft brottslingen framför sig
och velat hämnas sin förolämpade syster.
Under tiden hade färgen på Marthas kinder spridt sig
ända upp till hårfästet, och hennes fingrar rörde
sig med en viss häftighet.
»Är du inte ond?» frågade Mia.
»Jo, mycket.» Men då Mia återvände till sina blommor,
lade sig kring Marthas vackra mun ett leende, som
klädde henne förträfiligt.
»Martha», sade Mia, i det hon fäste den sista
jasmin-qvisten i sin systers klädning, »skulle du
vilja bli Karls svägerska?»
»Svägerska!» Martha spratt till och gjorde sig med
häftighet lös från sin systers omarmning.
Jag visste nog också, att vädret och såg högst för-
»Hvad du pratar för dumheter», sade hon med en ovilja,
som Mia mycket väl uppfattade.
»Jaså, du vill inte», sade denna begrundande. »Då
skall han heller inte narra mig att bli det. Jag
kunde nog tro, att det var en ny elakhet.»
Martha lade ifrån sig arbetet och betraktade Mia med
en forskande blick. Hon kände sin syster för att vara
något förvirrad i sina uppgifter och hon visste icke,
hvad hon skulle tänka om hvad denna nu yttrade.
»Säg mig genast, hur det här förhåller sig», sade
hon med dommaremin och dommareton.
»Kors, det är mycket enkelt», svarade Mia, som inte
tyckte om maktspråk. »Han frågade mig, om jag ville
bli hans lilla svägerska, men jag svarade, att jag
skulle fråga dig om saken - ty man bör inte lofva
något, då man inte vet, hvad man lofvar», tillade hon
med en djupsinnig filosofmin, i det hon steg upp och
tog sin tomma korg.
»Var det han, som bad dig fråga . . .?»
»Jag har inte tid med dig. Jag måste plocka ljung i
skogen», skrek Mia och sprang bort utåt sandgången.
Hade Martha varit vänlig och mött hennes förtroenden
med tillbörligt intresse och tillit, så hade hon
gerna fått veta allt, hvad hon ville. Men Mia behöfde
inte bli behandlad lik en barnunge, som inte vet,
hvad hon säger. Och Mia lät inte heller behandla
sig så. Vinden tog hennes hatt och flög bort med den
åt ett helt annat håll, än dit hon ämnade sig. Mia
sprang, hatten rullade. Slutligen fick hon dock fatt
i den och stannade flämtande, för att knyta fast den
öfver sitt orediga hår.
Hon lyssnade. Det var någon, som skrattade bakom
henne. Hon vände sig om. Ja, riktigt, der låg Karl
på en trädgårdssoffa med en bok i ena och en cigarr
i andra handen.
»Bravo, du galopperar bra!» sade han. »Kom hit,
lilla fölunge!»
Mia värdigades icke svara på ett så ärekränkande
tilltal och lagade sig till att gå. Men han fick tag
i hennes skärp och drog henne till sig.
»Släpp mig, släpp mig! Jag är inte vän med dig»,
skrek hon och försökte komma lös. Men det var för
sent. Han höll henne redan fången.
»Inte vän! Det vore alldeles för grymt», sade
han. »Krossa inte mitt hjerta!»
»Jag tycker inte om dig», försäkrade Mia mycket
bestämdt. »Du pratar illa om Martha, då hon inte
hör det.»
»Hvad för något!» Karl öfvergaf i häpenhetén sin
beqväma ställning och satte sig upprätt, »Förklara
mig det, min sköna!»
»Jag hörde, hvad ni sade den qvällen, då det var
främmande sist», sade hon triumferande. »Och jag har
talat om det för Martha, och hon blef mycket förargad,
då hon fick* höra, att ni kallat henne en siren.» -
Mia hade trott, att han skulle bli slagen med blygsel,
då han såg sig sålunda afslöjad. Men i stället,
hvad gjorde han, om inte småskrattade, under det han
bekymmerslöst virade hennes hår om sitt finger?
»Ja, skratta du, elaka pojke», sade Mia med
rättvis harm. »Du ville också narra mig att bli din
svägerska. Men det skall inte lyckas. Jag blir det
aldrig, och Martha vill det inte heller.»
Karl blef plötsligt allvarsam, och en mörk sky drog
öfver hans panna.
»Har du sagt Martha, att jag bedt dig bli min
svägerska?»
»Ja, det har jag, och du skulle hört och sett, hur
ond hon blef. Hon tycker visst mycket illa om dig,
Karl, det har jag märkt.»
»Det vet du visst», skrek Karl häftigt.
Men Mias lilla elaka hjerta klappade af glädje. Hon
hade ändtligen förargat honom.
»Akta dig, gå inte till henne, ty då kommer hon nog
att snäsa dig, som hon gjorde åt mig nyss», varnade
hon skrattande och sprang obehindrad bort, ty Kari
gick fram och åter på sandgången och brydde sig ej
om henne. - Mia sprang lätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
