Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om dansen i antika tiden. Th. E. - Strandgatan i Visby. I. C. J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
Dessa danserskor, hvilka för öfrigt, liksom deras
indiska systrar bajadererna, mera utmärkte sig genom
sin skönhet än genom några särdeles stränga seder,
uppträdde väl oftast i ett slags roller, åtminstone
till kostymen. De föreställde bacchanter, gratier,
nereider, nymfer etc., - ett sätt att gifva deras väl
lätta kostym ett sken af berättigande. Deras drägt,
om man så kan kalla den, utgjordes, åtminstone i
senare tider, blott af ett hölje af lätt, fint, halft
genomskinligt tyg, och ett ofta anlitadt effektmedel
låg deri, att detta hölje plötsligt lyftes åt sidan,
hvarigenom för ett ögonblick de tjusande formerna
blottades. Längre fram under kejsartiden ansågs
långt ifrån sällan äfven denna imaginära "kostym»
öfverflödig. Till kostymen hörde också, allt efter den
karaktär, under hvilken danserskan uppträdde, tympanon
(tamburin) och krotaler (kastanjetter) eller blommor,
grenar och dylikt samt slöjor. Deras dans rörde sig
inom en temligen trång krets, hade en vida lugnare
och stillsammare karaktär än våra dagars balettdans
och bestod öfvervägande af en gratiös lek med slöjor
och attributer.
Romarna prydde gerna väggarna i sina triklinier
(matsalar) med bilder af danserskor. Pompeji
erbjuder oss i mängd exempel derpå: unga, täcka
flickor gratiöst sväfvande fritt i luften, klädda,
halfklädda eller nakna, målade på svart, grön
eller röd grund. Dessa bilder, åtminstone de
bättre bland dem? få vi väl ej betrakta som fullt
fria skapelser af den lilla småstadens målare,
utan helt säkert som mer eller mindre fritt
behandlade efterbildningar efter äldre berömda
originalverk. Hvilka dessa förebilder äro, känna vi
icke. Säkert är blott, att de tillhöra seklerna efter
Alexander. I vasmålningar se vi ofta nog flickor
med flöjter och cittror, men aldrig danserskor. De
. antika författarna ha väl att berätta om offrande,
bedjande och kaneforer (korgbärande), men aldrig om
danserskor, med undantag af ett par porträttbilder af
berömda danserskor (så till exempel en viss Helladia i
Byzantium). En vacker porträttstaty af detta slag äger
vatikanska museet, den är densamma, om hvilken Goethe
i sin italienska resa (XXIV, p. 291-5) berättar,
att han var nära att blifva ägare af.
Liksom vi sett dansen öfvergå till skådespelskonst,
så gick han också å andra sidan öfver till
akrobatik. Danserskorna förenade med sin dans
hvarjehanda konststycken. Dit hörde, bland andra,
den så kallade äggdansen. Hvad dermed menas, ses bäst
af bilden å sid. 77, efter ett original af en fransk
historiemålare, Eugene Froment-Delorme, tillhörande
Ingres riktning.
Om dansens vidare utveckling efter antikens slut
talar en uppsats i 1876 års årgång af denna tidskrift
sid. 373-4.
Th. E.
den forna hansestaden på Gotland är det ej blott de
talrika tempelruinerna och den tornprydda, i norra
Europa snart sagdt makalösa
föremål för fornforska-rens, målarens och
turistens uppmärksamhet och beundran. Äfven de
rent borgerliga forn-lemningarna - byggnadsverken
för förflutna århundradens hvardags-lif - hvilkas
egendomlighet undgått en senare tids smaklösa änd-_
ringar och hårdhändta
förstöring, erbjuda, midt ibland en nyare tids
anläggningar, något" sällsamt och pittoreskt,
som äfvenledes är fornvännens
glädje och målarens förtjusning. Till dessa borgerliga
minnen räkna vi från tolf- och trettonhundratalen: de
höga, smala köpmanshusen af huggen sten med spetsiga,
trappstegsformade gaflar, med hvälfda, pelarburna
våningar samt här och der med rinnande vatten och
fiskdammar i källrarna; och från sextonhundratalet:
ett och annat bibehållet trä- eller korsverkshus med
framskjutande öfvervåning och märklig inredning. Och
i allmänhet erinra vi om stadens akta gammaltyska
grundritning med för det mesta mycket smala och
vanligen mycket krokiga, här och der med hvalf
öfverbyggda, ofta rent af labyrintiskt villsamma
och dertill merendels backiga gator och gränder. Af
dem mäter sig en och annan i krumbugtighet med det
köpenhamnska "Wimmelskaftet" och i trånghet med den
stockholmska "Gåsgränd".
Att staden fått behålla denna forntida grundritning,
kommer sig deraf, att hon till stor del haft sina
hus byggda af sten och att hon på senaste tre och ett
halft århundrade varit alldeles förskonad från större
eldsvådor - olyckor, hvilka vanligen medföra vinsten
af ekonomisk ordning och prosaisk regel-messighet,
på bekostnad dock af historisk karaktär och gammaldags
poesi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
