Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarnatten - Vierwaldstättersjön (Ett blad ur min dagbok). Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som kort förut blifvit isbelagda. Den ensliga skönheten
hos dessa vakar, öfvergjutna af det silfverhvita månljuset, gjorde
ett obeskrifligt melankoliskt intryck; här var allt dödt och stelt,
utom då isens jättekropp sträckte på sina lemmar. Då månens ljus
försvann, bestod vår verld endast af blåst, snö, mörker och köld.
Den långa, polarnatten gör ett mäktigt intryck på sinnet:
ljusomkretsen kring den brinnande lampan är derunder menniskans
hela synliga verld. Men det är icke blott natten, utan
äfven kölden och blåsten, som så snäft begränsa hennes verksamhetskrets;
i synnerhet den senare tvingar henne att på
konstgjordt sätt underhålla mörkret i sin bostad, äfven då den
återvändande solen gör det möjligt för henne att aftaga skeppsombonaden
och att åter börja sin verksamhet i det fria.
Vanan kan icke försona kulturmenniskan med den mörka
ödemarken; hon känner sig alltid som en främling i ett klimat,
mot hvilket hon utan återvändo har att kämpa och hvilket
blott är ett hem för några få djur och sådana menniskor,
hvilka tillbringa sitt lif med att äta och sofva och hvilka icke
hafva något minne af en bättre tillvaro. Förakt för kölden
och vana vid umbäranden äro blott stöd för det fysiska motvärnet.
Det verkliga sättet att trotsa den långa natten är
endast oaflåtligt arbete. Ingen annan ställning i lifvet än en
fånges framkallar på samma sätt denna nödvändighet. Det
moraliska intryck, som polarnatten gjorde på oss, stegrades
dessutom genom den föreställningen, att vi omgåfvos af det
okända, på hvars område vi så att säga inträngt med förbundna
ögon.
Om de känslor och den stämning, som beherrskadé mig
under mörkret, upplyser följande utdrag ur min dagbok:
»Fåglarna äro borta, björnen irrar omkring likt en sömngångare;
till och med isbergen frysa in och stå stilla, som om
de icke längre kunde finna sin väg. Bistra vindar blåsa och
drifva is-tafflarna omkring i gåtlika irrgångar. Dimmor uppstiga
ur de mörka remnorna; men det blifver ännu dystrare:
vilda stormar rasa, tjutande snöstormar, som famnshögt belägga
ödemarken med ett hvitt täcke. Alla isens lemmar sammandraga
sig i den växande kölden; slutligen ligger en enda oerhörd
massa rundt omkring den oåtkomliga polen. Ännu vid
början af December kan man vid middagstiden iakttaga en
kortvarig gryning. Men redan efter en kort stund slockna
alla ljus och en svart skifva utbreder sig under den dystra
himmelen.
»Solens försvinnande, månens qvarstannande öfver horisonten
under flera veckor, sträckfåglarnas, skälarnas och landtdjurens
flyttningar äro för polarfararna milstenar under vandringen i
en natt, som förefaller ändlös.
»Den 21 December är inne: midten af den långa natten!
Det är middag och fastän ingenting kan vara ljusare än den
omgifvande snöns färg, är det dock mörkt som vid midnattstid.
»Vi kunna nu se hvarken menniskor eller björnar –
vi endast höra stegen af dem, som nalkas oss. Vi se icke
fartyget, utom när vi befinna oss i dess omedelbara närhet
och till och med då blott i orediga konturlinier. Endast
himmelens gåtor – stjernorna – tala ännu sitt sublima språk.
Flammande hvälfver sig den omätliga himladomen öfver det
kölduppfyllda tomrummet; likt fridlösa andar korsa stjernfallen
rymden och ljudlöst förändra stjernbilderna ställning. De sjunka
ned under horisontens svarta isgrupper, men nya dyka upp i
deras ställe och de stråla oafbrutet under en natt af hundranio
dagars längd.»
Julen var kommen och med den minnet af ungdommens
dagar, af slägt och frånvarande vänner. En utsökt läcker
måltid förenade oss så väl på julaftonen som på juldagen;
hvarje invånare i kajutan fick en butelj äkta vin. Manskapet
undfägnades med en half butelj äkta och en fjerdedels butelj
konstgjordt vin, förutom en grogg, så mild, att ett dibarn skulle
kunnat dricka den. Stockfisk, en björnstek; nötter och dylikt
bidrogo såsom verkliga rariteter till att höja munterheten. Till
och med de eljest otillfredsställbara hundarna blefvo denna dag
så mätta, att de slutligen buro ut de erbjudna godbitarna och
gräfde ned dem i snön. Åtskilliga julgåfvor utlottades och stor
glädje uppfyllde hvar och en, som vann en butelj rom eller
några cigarrer. Vinternattens andra hälft förefaller hvarje
expedition ännu längre än den första, fastän solens återkomst
för hvarje dag närmar sig.
Sista dagen af år 1872 erbjöd ingen anledning till en
glad återblick; det hade för oss varit rikt endast på gäckade
förhoppningar. Vi hade ämnat att helsa det nya året med ett
glas champagne, men en af manskapet, som fått i uppdrag att
afkyla drycken i det stora isfatet utanför fartyget, hade låtit
buteljen under fyra timmar stå i kölden; då han kom in med
densamma, hade glaset sprungit sönder och vinet var förvandladt
till en isklump.
Sålunda hade åter ett år försvunnit i tidens haf. Allvarligt
spejande in i framtiden, sågo vi, kortsynta, uppfyllandet af våra
önskningar i befrielsen ur vår isfästning. Vår harpunerare,
norrmannen Olof Carlsen, skref gudfruktigt i loggboken: »Vi
önska, att Gud må vara med oss under det nya året, då kan
ingenting gå oss emot». Detta nya år bevisade ånyo den
eviga sanningen, att ödet vandrar outgrundliga vägar, fulla af
hotande tecken och lyckliga lösningar, och det ådagalade ånyo
dårskapen af att utstaka vår lyckas stråt efter vårt eget sinne.
Men det nya årets sol, som längre fram skulle strålande höja
sig öfver de nya landen, stod ännu djupt under horisonten;
från den 21 till den 28 December hade hon blott höjt sig nio
minuter öfver den södra vändlfretsen. Till den 6 Januari
skulle hon ytterligare höja sig en grad, till den 18 Januari
ännu en grad och till slutet af Januari sex grader.
-
Vierwaldstättersjön.
(Ett blad ur min dagbok.)
Är det en dröm, som för min blick upprullar
Ett panorama utur diktens land:
Fins ingen verklighet bland dessa kullar
Och dessa fjäll, som nå till molnens rand?
Är det ej sömnen blott, som girigt tullar
Inbillningskraften och med väldig hand
Utkastar sedan – ack, på lösa grunder –
Konturerna till dessa sköna under?
De ljusa böljor, som min farkost bära
Emellan stränder, som i vårskrud stå,
Och dessa rosor, doftande och skära,
Som sina kransar omkring klippan slå,
Är allt ej dröm, och skall jag snart ej lära,
Att sådan prakt ej mina ögon få
På jorden skåda, hvart jag än dem vänder,
Emedan den blott finns i drömmens länder?
Ack, nej! En gyckelbild det är ej bara ...
Jag ser en flik utaf Helvetiens land.
Och verklighet är denna himmel klara,
På hvilken solen praktfullt står i brand;
Och sanna äro ekots ljud, som svara
Uppå min sång från klippa och från strand.
Och vattnet, som min julle bär så stilla,
Är – Vierwaldstättersjön, och ej en villa.
Han ligger stilla, lik en tappad skifva
Af spegelglas, emellan dal och höjd.
Och ljumma vindar fläkta kring och drifva
Små vågor upp till dans i vårens fröjd;
Rundt om ses lätta båtar taflan lifva
Och ångarn går sin väg, om udden böjd,
Och sjelf jag svärmar kring och ler och njuter
Med girig fröjd de svinnande minuter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
