- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
89

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vierwaldstättersjön (Ett blad ur min dagbok). Reinhold Winter - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIII-XVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Mot klara vågen mörka hällar luta
Och ytterst står uti ett väldigt led
En krans af fjäll, som sina toppar sluta
Tillsammans, som en kostbar silfverked’.
Men stundom hörs lavinen häftigt tjuta,
Då han mot dalen våldsamt störtar ned
Och – om den rätta kosan ej förlägen –
Till spillror krossar allt, som står i vägen.

Hvad yppigt färgspel öfver fjällens kammar!
Hvad magiskt skimmer strödt kring dal och brant!
Än som en låga alpens ishjelm flammar
Och än han gnistrar som en diamant!
Och glaciern, som ystra bäcken ammar,
Och mörka granen invid klippans kant,
Allt sig i oförgätlig skönhet målar,
Belyst af morgonsolens varma strålar.

Der stiger Rigi som en dôm mot ljuset,
Af saftig grönska klädd från topp till strand;
Der står Pilatus, våldsamt rest ur gruset
Och hemsk, som danad af en jättes hand;
Och der, i söder – sedan sekler fruset –
Ses taflans smycke: Berner Oberland,
Och sedan, i en krans af vilda stalper,
En legion af andra, lägre alper.

Bland strandens blommor näktergalen qväder
Sin trånads dikt hvar stilla sommarqväll,
Och röster svara ur hvar lund, som kläder
Den knappa rymden mellan våg och fjäll.
Som smycken strödda, ligga täcka städer,
Små trefna byar eller herdetjäll;
Men skönast dock Luzern på kullar hvilar,
Der Reuss på väg mot hafvet skyndsamt ilar.

Stig upp på Rigis topp, då Helios svingar
Sitt klara bloss att östern blomsterströ!
Se, huru ljuset sprids på snabba vingar
Och rosenfärgar alla toppars snö!
Hör, huru herdens lur i skogen klingar!
Se, hur de långsamt vakna, dal och sjö!
Och inom dig skall hopp och glädje våras,
Din själ skall eldas och ditt öga tåras.

Hur rikt hvar ort om sina minnen talar
Från Walter Fürsts och ifrån Gesslers dar!
Här tändes gnistan, som kring berg och dalar
En frihetseld med mäktigt vågsvall bar ...
Ur låga kojan och ur slottens salar
Då gingo kämpar fram, när ekot svar
Gaf på det skri, som hördes fram sig pressa,
Då Tell sköt äpplet ned från sonens hjessa.

Här slogs ett slag, som blef en herrlig gryning
Till ljus och frihet, närd i alpers skygd,
Som kändes vida, likt en våldsam dyning,
Långt från Helvetiens undersköna bygd,
Och som i minnet lefver, utan tyning,
Samt i hvart bröst, som gömmer mod och dygd ...
Men lag och rätt i blodbestänkta gruset
Ha grott och mogna nu i frihetsljuset.

Men tyst, min sångmö, mattad tonen klingar
Emot det jubel, här mot himlen går!
Du är en siska blott, som konstlöst bringar
I toner ut, hvad än ditt hjerta slår.
Nej, kunde du, en örn, på fria vingar
Dig svinga upp i solens ljusa spår
Och majestätiskt uti molnen gunga,
Du kunde värdigt denna sjö besjunga.

Reinhold Winter.

-

Vincent Rossby.

Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.

(Eftertryck förbjudes.)

XIII.

Hvad råd generalskan efter de åtta dagarna funnit.

Mången, som står fullkomligt handfallen framför ett
af lifvets problem, hvilket ovilkorligen måste lösas,
finner, liksom träffad af en blixt, midt framför
sig lösningen alldeles färdig och har endast att
förundra sig öfver, huru man kunnat förbise något,
som ändå var så solklart.

Men så förhöll det sig ingalunda med det råd,
generalskan hittade; derom hade hvarken kortleken,
kaffesumpen eller hennes egen instinkt gifvit
aflägsnaste häntydning, och hon skulle hafva kunnat
grubbla åtta dagar många gånger om utan att hitta
den lösningen.

En dotter med två friare, som båda två kunna falla ur
händerna: den ene genom dotterns eget förvållande,
den andre genom moderns! Ty hvad var att lita på
en tjugotre års pojke, som vurmar för sin konst
i den tokiga grad som denne, hvilken dertill har
en djerfhet i karaktären, en häftighet i lynnet,
en våldsamhet i känslan, som tydligen röjde, att
han visst aldrig kunde vara lämplig för en sådan
stiftelse som äktenskapet? När lågan fladdrat ut,
skulle det blifva bara elände, så framt ej farbrodern
gjorde något i stort. Men att musikanten måste få tala
med Emmy, det var tydligt, eljest reste han aldrig sin
väg. En sådan der karl kunde dessutom ställa till, Gud
vete hvilken skandal ... Och under tiden gick majoren
med sin solida, om kanske än icke så stora egendom –
der generalskan kunde lefva fritt hela sommaren –
totalt förlorad.

Det var icke utan, att den i sådant bryderi lefvande
damen tänkte på möjligheten af ett besök af ingen
mindre person än herr Knut Rossby sjelf. Han torde
måhända komma och sätta fulla garantier under brorsonens
barnsliga planer.

Men herr Rossby hördes ej af. Och ingen var synlig
utom majoren, som också gaf anledning till harm
och bekymmer, derigenom att han icke ens försökte
öfvervinna Emmys tydligt visade antipati, men ändå
fortfor att gå dit och sitta der hela timmarna, utan
att gifva ringaste skäl att tro, det han påminde sig
något ärende.

Under slika omständigheter hade tiden flyttat sig så
långt, att man kommit till sjunde dagen, söndagen. Det
var på måndagen, Vincent skulle erhålla svar. Emmy,
som ingenting kände, anade dock, att han denna söndag
ej skulle gifva någon lektion en trappa upp. Men hon
kunde icke hindra sig från att hålla ögonen på dörren.

Medan Emmy såg åt sitt håll, var generalskans blickar
stadigt fästade vid reflexionsspegeln, och hennes
röst hade ett tydligt uttryck af angenäm belåtenhet,
då hon utbrast: »Nu går herr Rossby ut igen.»

»Ja, mamma väntade honom väl icke hit? Hans farbror
har stor middag i dag ... Det hade Lovisa hört
af herr Rossbys lille bror, som besökt honom i går
eftermiddag.»

»Och här hafva vi majoren», fortfor hennes nåd,
utan att låtsa höra hvad Emmy sade.

Men Emmy reste sig och gick derefter fram till
modern. »Kära mamma, jag har visst icke något att
beklaga mig öfver hos majoren, men vill mamma på
denna tråkiga söndagseftermiddag tillåta mig, att
jag lemnar mamma ensam med sitt främmande, så går
jag först i aftonsången och tittar sedan upp till
min gamla musiklärarinna.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free