Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIII-XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Gör som du behagar. Majorens superba egendom lärer
du ej få se.»
Emmy hade jämnt hunnit ut köksvägen, då majoren
inträdde i förmaket, såg sig omkring och visade stor
fattning, då han hörde att fröken var i aftonsången.
»Min nådiga generalska, det är med odeladt nöje jag
motser en stunds samtal med en dam, som jag så högt
vördar, ja, jag kan ju få vara nog uppriktig att säga,
det den vänskap, jag fått röna, rört mig och kommit
mig att tänka på ... på ... på ... Jag vågar ej tala
ut! ...»
»Det behöfs icke heller, min bäste vän, och Gud är
mitt vittne, att jag icke förstår Emmy!»
»Emmy? Fröken Emmy, min nådigaste! Hvad för sammanhang
finnes mellan denna adertonåriga, ganska förtjusande
unga flicka och mig, en fyrtiosju års man?»
»Är majoren fyrtiosju år? Då måste vi båda vara
årsbarn», svarade generalskan, som naturligtvis icke
kunde häntyda på hvad majoren så afgjordt bestämt
sig för att glömma.
ȁrsbarn! Fru generalskan ser vida yngre ut. Men
i alla fall äro vi båda i lifvets tryggaste och
lugnaste, jag vågar säga behagligaste ålder.»
»Hvad i all verlden skall det blifva af det
här?» tänkte generalskan. »Jag tror att mannen tänker
fria till mig sjelf... Gud bevars! Jag har ej haft
giftastankar på åtminstone femton år, då jag afslog
den ende fattige friare jag haft sedan jag blef
enka ... Men fyrtiosju år – det fattas mig ändå en
månad – är väl ingen löjlig ålder för att förändra
stånd. Jag känner mig emellertid så échaufferad öfver
den här vändningen, att jag borde haft min solfjäder.»
Majoren hade med största uppmärksamhet iakttagit
det intryck, han varsnade som följd af sina väl
lagda ord. Efter en lagom paus yttrade han i så
högtidlig ton, som stundens vigt kräfde: »Min rang
är, i jämnförelse med den, fru generalskan innehar,
underhaltig, men jag är en behållen man. Jag har
aldrig varit en rumlare, utan ständigt fört ett
synnerligen måttligt lif, för hvilken orsak mina
kamrater ofta kitsligt försökt reta mig. Men jag
har hellre låtit dem skratta åt mina principer,
än jag fallit in i den ton och det lefnadssätt,
som unga krigarämnen anse bäst anstå herrar
militärer. I öfrigt vågar jag bedyra, att jag aldrig
med vett och vilja sårat någon menniska, och den
tacksamhet, den ödmjuka, vördnadsfulla och aldrig
upphörande tillgifvenhet, jag skulle visa i fall fru
generalskan värdigades förstå min blygsamma önskan,
denna tillgifvenhet skulle blifva sådan, att den
kunde tillfredsställa en ädel dams anspråk.»
»Min gode, min bäste herr major, jag är på en gång
så öfverraskad, rörd och erkänsam för detta hedrande
anbud, att jag nästan är konfys. Jag, i öfrigt fattig
och med en ännu oförsörjd dotter ...»
»Min nådigaste fru, hvad betyder fattigdom, i fall en
man, som har en egendom, den han ensam skall förestå
både i det han begriper och icke begriper, får en
hjelp, den han kan sätta öfver både sig sjelf och
det han äger? Har han ej då i stället fått rikedom?»
»Nå, hvad det beträffar att styra ett hushåll, så
vill jag tro, att jag deruti aflagt min lärospån,
och jag förmodar, att stället icke är större än ...»
Generalskan hade nu i synnerhet behöft solfjädern.
»Nej, det är en blott medelstor egendom på cirka
femtio tusen riksdaler. Men sålde jag den, skulle den,
efter hvad jag hört, betala sig så väl, att de små
inteckningar, som finnas i den, torde betäckas utom
detta belopp. Men då man jämnför räntan på detta
kapital med tryggheten och behaget af att bebo en
rätt vacker och väl bebyggd landtgård, der jagt,
fiske och fruktträdgård öka intresset, så tror jag
det är säkrast behålla hvad man har.»
»Ja, den åsigten delar jag fullkomligt. Men säg
mig uppriktigt, hvad som förorsakade denna vändning
i tankarna?»
Nu började den stackars majoren rodna upp öfver
öronen. Icke kunde han gerna säga, att hans gamle
bekantes, affärsmannens, gyckel jämte ett senare
samtal med honom haft denna följd. Majoren såg
alldeles konsternerad ut.
»Nå, nå ... jag vill ej vara sträng ännu!»
Generalskan smålog uppmuntrande.
»Herre, lefvande Gud, då är jag måhända så lycklig,
att ... att ... att ... jag får säga du?»
»Naturligtvis, min bäste vän ... Och hvad beträffar
Emmy ...»
»Så bör hon, enligt min tanke, få välja efter sitt
eget hjerta. Och så länge hon behagar dröja i vårt hem
– nämnde jag, att egendommen heter Marieberg, alldeles
som han blifvit uppkallad efter sin herrskarinnnas ena
namn – så anse vi det ju som den högsta lycka? ...»
Nu önskade generalskan för tredje gången sin
solfjäder.
-
XIV.
Åter i det gamla handelshuset.
Den der förmiddagen, då Vincent, efter erhållet svar
från öfre våningen, träffade Emmy i förstugan, rusade
han af, glömmande att några qvartetter funnos till i
verlden, direkt åt söder och direkt in på Rossbyska
kontoret. Han såg hvarken till höger eller venster
förr, än han fann dörren till det inre rummet, der
hans farbror brukade mottaga enskilda affärsbesök,
stängd inifrån.
»Hvad står på?» frågade han, i det han vände
sig om, utan att direkt vända sig till någon. Den
gamle kassören, sysselsatt att både utbetala och
inkassera penningar, nickade blott. En ung herre,
stående framför en pulpet, såg icke ens upp från den
vigtiga hufvudboken, en annan, som utan tvifvel var
sysselsatt med korrespondens, bugade sig mycket artigt
och visade med pennan på en person, som midt under
affärstimmarnas solida tystnad vågade representera
tungans fria bruk, ty han, som stod ned åt dörren
till, både talade och skrattade, under det han besåg
åtskilliga profver af säd och andra produkter. Denne
herre var utan tvifvel expedit. Vincent hade icke sett
honom såsom de tre andra herrarna vid farbroderns
middagsbord, och han förmodade, att den rödletta,
trefliga personnagen representerade just unge herr
Vincents för detta egen plats. Det var väl han,
som med annan lust och annat mod fick springa på
Skeppsbron, språka med herrar lastintagare, trampa
vid hissverken och löpa på andra kontor.
»Är det något vigtigt eller kan jag få träffa
farbror?»
Innan svaret hann afgifvas, öppnades dörren från inre
rummet, och då den person, som varit der, gick ut,
rusade Vincent in.
»Min käre gosse», sade herr Rossby, som redan åter
tagit plats framför ett stort skrifbord. »Nu, hvad
helst det är, har jag alls icke tid med dig ...»
»Men, farbror, mitt ärende är af allra högsta vigt.»
Grosshandlaren förde pennan med en otålig rörelse
fram och åter bakom örat. »Skynda dig då.»
»Huru stort är mitt kapital, farmors gåfva?»
»Dumheter! Var det der att komma och störa mig med? Du
kan äta middag hos mig, så få vi sedan talas vid.»
»Säg blott om räntan blir två tusen riksdaler.»
»Det gör den icke.»
»Åh, det var förfärligt ... då kunna vi ju råka att
svälta ihjel.»
»Hvilka <i>vi?</>»
»Min hustru och jag.»
»Är pojken rasande? Gå din väg! Du kan ju tillbringa
tiden vid pianot der uppe.»
Vincent nödgades med sina bekymmer fly upp till
salen. Men här råkade den lilla upptagna flickan
(husets andra dam) vara mycket ifrigt sysselsatt
att söfva dockan, som hon under moderlig oro gick
vyssjande fram och tillbaka med, försäkrande Vincent,
att dockan, som led af kikhosta, hela natten varit
till den grad kinkig, att hon ej fått en blund
i ögonen.
Föga anade dockans mamma allt det onda, hon med sitt
oskyldiga prat gjorde den unge herrn. Detta barn och
denna docka, satta i samband med den felande räntan
på hans blifvande husfaderliga inkomster, gjorde ett
så mycket häftigare intryck, som han plötsligt råkade
in på den slutledningen, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
