Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIII-XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
både barnet och den kinkande dockan kunde
fördubblas... blott Gud allena visste i huru många
upplagor.
»Min lilla Julia», sade han. »Du heter ju Julia?»
Flickan nickade blott.
»Nå väl, försvinn nu med den der griniga ungen,
så gör du mig en stor tjenst.»
»Så der», svarade den lilla damen, högeligen
förolämpad, »talar man ej om sina barn ...»
»Gör man icke? .. Nej, nej, det kan väl hända, och
jag tackar dig, min lilla Julia, för att du gjorde mig
uppmärksam derpå. – Talar Bernhard mera aktningsfullt
om dockan?»
»Bernhard», svarade hon föraktligt, »trampade i går
sönder lilla-Julias vagga.»
»Hvilken barbar! Men jag skall köpa fröken lill-Julia
en ny vagga, om du är så allt för god och går din
väg ... Säg din tant derute, att jag stannar till
middagen.»
»Ja, jag skall gå. Men köp en bra stor vagga, för jag
har tre dockor som ligga i syskonsäng, med en liten
dibarnsgosse vid fötterna.»
»Grymma profetissa, om du ej genast försvinner,
så ...» Den lilla flickan sprang ut det fortaste
hon hann.
-
På eftermiddagen, sedan kontorsherrarna aflägsnat sig,
fick Vincent tillfälle att berätta farbror Knut allt:
sin djupa kärlek, sin svartsjuka, sitt giftermålsanbud
med tvärsäker underrättelse om tvåtusen riksdaler
bestämd inkomst, generalskans svar, som förevisades,
och hans fruktan att han skulle anses som en ovärdig
bedragare, i fall han ej kunde dokumentera den
uppgifna inkomsten.
»Hvad är nu att göra?» så afslöt han
föredraget. »Fröken Emmy skall i trots af allt blifva
min hustru.»
»Går det an att tala förnuft med dig?» frågade
saktmodigt farbrodern.
»Naturligtvis. Men gör mig icke förtvifladt.»
»Det vill jag icke. Du skall blott svara mig på den
frågan, om du tror, att två passioner, jämnstarka,
kunna lefva inom en mans bröst!»
»Det tror jag.»
»Men icke jag.»
»Farbror får se ... Så fort jag fått samtalat med
henne, som mitt lif tillhör, reser jag och blir ute
minst ett år. O, hvad jag då skall arbeta?»
»Du lärer ej komma någon väg, då din inspiration är
delad ... Jag vill dock ej blanda mig i saken nu. Vi
skola tala grundligt då du fått utslaget.... Till
dess tjenar det till ingenting.»
Vincent gick utan tröst.
-
XV.
Rossby seniors ultimatum.
Som läsaren vet, hade generalskan, derigenom att
hon sjelf fick behålla majoren, kommit ur sitt svåra
dilemma, just när hon ej mera såg någon utväg, och
derför erhöll också Vincent måndags förmiddag den
underrättelse, han med så ihållande feber afvaktat.
Brefvet hade följande lydelse:
»Min bäste herr Rossby!
Efter ett djupt öfvervägande svarar jag eder med den
uppriktighet, som tillhör min karaktär. Min dotters
hjerta är fritt, och som ni ej äger någon rival,
skall det på tvänne olika vägar stå eder fritt att
söka vinna det. Den ena af dessa vägar består deri,
att ni med eder farbrors samtycke och med af honom
garanterade inkomster friar och håller bröllop före i
eder utresa, om den i sådant fall blifver af ... eller
också, att ni reser med samma, blir ute så länge det
anstår eder och först vid eder återkomst börjar tänka
på att fängsla den frihet, som ni då kanske lärt eder
värdera högre än nu. I detta senare fall blir Emmy
för eder icke annat än ett, måhända inspirerande,
minne, men fullkomligt oberoende liksom ni sjelf.
Såsom ett bevis på, att jag från början tänker mig
detta förhållande såsom det troligaste, talar jag ej
ett enda ord med min dotter i ämnet. Ni kan infinna
eder i morgon förmiddag mellan elfva och tolf. Ni
skall då finna Emmy ensam och må gerna visa henne
detta bref och göra henne det meddelande, ni då,
efter öfvervägande med eder ärade farbror, redligen
kan göra. Blir det på första viset, skall jag naturligtvis
genast taga notis om saken, men blir det såsom jag
förutser, så existerar ingen förbindelse, och i det
fallet vill jag ej veta något. Detta är också
minst förödmjukande för min dotter.
Vid början af sommaren flyttar jag under hvarje
omständighet till landet och blir der för allo bosatt.
Emerentia Maria Livendahl.»
-
Det var lyckligtvis efter kontorstimmarna
som Vincent, ännu under ett anfall af
lycksalighetsyrsel, uppsökte farbrodern, som med stor
oro väntade honom. Sedan dörrarna blifvit slutna
omkring dem, framräckte Vincent brefvet. Han hade
icke genast andedrägt nog att tala, men farbrodern
såg med nedslagenhet, att här säkert funnes uppbygdt
ett luftslott, som det blefve hans hårda pligt att
draga ned till jorden.
Han läste brefvet långsamt, begrundande och syntes
mera tillfreds dermed än han vågade hoppas ... Men
hade Vincent klart förstått det? Det var frågan.
Brorsonens ögon stodo stadigt fästade på honom
under tiden.
»Nå, det här är ett ganska klokt bref, min gosse. Har
du ännu haft tid att rätt sätta dig in i de der
alternativen?»
»Sätta mig in i dem? Behöfs mer än den himmelska
vissheten att hon blir min hustru? Hon skall följa
mig.»
»Så, så ... Nå, då har du väl tillreds en tredje plan,
hvarigenom en sådan dårskap låter utföra sig. Du bör
handla efter något slags system, men jag fruktar att
du blott gillar det bekanta låt-gå-systemet. Om du
begrundar generalskans planer, ser jag ej huru du
får sakerna att gå ihop.»
»Tala då icke med denna förtviflade kallblodighet,
som bringar mig både eld och kyla. Ingenting är mera
bidragande att skapa en mans ställning i lifvet,
än ett tidigt äktenskap. Det bevarar honom från alla
förvillelser, all uselhet, allt sjelfbedrägeri.»
»På sätt och vis; men under vissa vilkor verkar
det fullkomligt motsatsen. Giftermål och fattigdom
hämmar mannen, om han ej har en rakt praktisk, gifven
bana framför sig. Tänk dig en stackars musikus,
som muserna öfvergifvit, flyktande för barnskrik,
sjukdom, bodräkningar och allt annat smått och stort
sällhetselände. Jag vill ej neka att det kan finnas
män, hvilka midt under husliga bekymmer kunna hållas
uppe genom kärleken till hustrun, men skall detta
alltid lyckas?»
Vincent tänkte på den lärdom han vunnit genom lilla
Julias dockfilosofi: »Köp en stor vagga, för jag
har tre dockor som ligga i syskonsäng, med en liten
dibarnsgosse vid fötterna.» Han suckade.
Farbrodern drömde ej om, hvilken hjelptrupp han hade
i Julias dockhushåll; men seende att hans tal verkat
något, tillade han: »Dessutom, min gosse, har du ett
allt för hett blod att tåligt se dig så der hämmad. Du
kunde förgå dig mot din hustru, och det skulle du ej
förlåta dig, om än hon gjorde det.»
»Men hvarför talar farbror ständigt om fattigdom? Vill
då den vän, den fader, jag litar på, göra alls inte?»
»Jag vill tvärtom göra mycket, för att hjelpa dig. Men
jag tror icke, att din kärlek är af den högre sorten,
som uppoffrar sig sjelf för den man älskar.»
»Sätt mig på prof.»
»Det skall jag, och håller du det profvet, så vill
jag i morgon eftermiddag sjelf gå till generalskan
och uppgöra allt ... Mitt ultimatum är detta: du
ingår i min firma, icke som expedit, det du icke
alls dugde till, utan som en yngre bolagsman, med en
viss andel i vinsten, en ung bolagsman, som under min
handledning småningom inhemtar yrket i dess åtskilliga
bestämmelser. Du har då anseende, kan gifta dig och
få tid nog öfrig, när du ej stores af brödbekymmer,
att sysselsätta dig med musiken, den du, under dessa
vilkor, idkar som en uppfriskande glädjekälla, ej
förnedrar till en sorgekälla, ur hvilken du äflas
att uppdraga det lumpna materiel, som skall tjena dig
och de dina till skydd mot lifvets kalla prosa. Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
