- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
92

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIII-XVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förra förhållandet utgör hustru och barn himmelens
ädlaste gåfvor – under det senare måste den stackars
mannen hvarje dag i dem se ett slags fiender, älskade
och fruktade på samma gång.»

»Jag vill ej i djupet utforska någon af farbrors
omnämnda källor – Gud må veta, att de visa skarpt
tecknade spegelbilder å båda sidor – förr än farbror
visat mig frånsidan af det ultimatum, jag fått mig
förelagt.»

»Frånsidan är denna: Du skall granska räkenskaperna
för ditt lilla kapital, och jag vill öka det,
så att du vid ditt giftermål får en inkomst af
jämnt två tusen riksdaler, men icke ett enda Öre
vidare (du vet, att om du är envis, är jag det
äfven). Och giftermålet sker icke förr, än du gjort
dina utrikes studier och fått tid nog att öfverväga,
hvad du bortkastar och hvad du behåller. Jag tänker
mig dig återkommen – du har då ännu ingenting hunnit
utgifva, kanske icke ens fullbordat något – med osäkra
utsigter, ty kompositören, liksom andra författare,
är underkastad en mängd oberäkneliga förhållanden
... De äro båda beroende af gynnsamma tidpunkter,
af modet och smaken! Hvart kommer du väl, när du
gifter dig, med dina två tusen riksdaler? Du skall
sätta bo, du skall ha en våning, du skall beräkna
något för din frus enskildta behof och kostnaden
för en tjenarinna. Du kommer i skuld första året,
och sedan ökas den år från år. Dina två tusen
riksdaler äro graverade långt innan de qvartalsvis
utfalla ... Nu har jag sagt nog! Älskar du den unga
flickan med på en gång ädel och förnuftig kärlek,
så antager du mitt första anbud; hvarom icke, kastar
du som en lyckospelare tärning om hennes framtid,
hennes frid och måhända samvetsfrid, ty hon skall
förebrå sig att hafva gifvit efter för dina böner,
när hon ser dig genom slafvande med lektioner eller
i orkestern bortplottra de väntade inspirationerna,
ty nog förstår jag, att du ärft din mors förhoppningar
på någon stor skapelse.»

Vincent gick fram och åter. Farbrodern hade skakat
hvarje fiber i hans kropp, hvarje känsla i hans
själ, och han var fullt mäktig att begripa sin
osaliga hårdnackenhet, antingen den då kom af en
sann gudaingifvelse eller af en falsk lit till sin
kallelse. Men det oaktadt vek han af från den jämna
vägen och valde den andra.

»Jaså», sade farbrodern sedan han hört detta. »Du
gör icke den qvinna du älskar ens den äran att låta
henne bestämma?»

»Nej, farbror, jag kastar icke denna börda på
henne. Mitt är valet, mitt ansvaret.»

-

XVI.

Hos Emmy.

»Jag lemnar dig ensam, mitt barn, för ett par timmar»,
sade generalskan till sin dotter. »Du får troligen
ett besök under tiden, men derom vill jag ej tala. Om
någonting fordras att meddela mig, så blir det icke
genom dig.»

Och så lemnade modern tvärt rummet och huset, utan
att gifva den alldeles förvirrade unga flickan tid
att svara eller ens att tänka.

Darrande från hand till fot sjönk hon ned i
förmakssoffan och sökte göra sig förtrolig med det
okända, men ofattliga, som på ett så underligt sätt
skulle komma, och häruti hade hon knappt hunnit
till de första motsägande aningarna, då dörren från
salen gick upp och Vincent kastade sig till hennes
fötter, betraktande henne med afgudande förtjusning,
medan hon gömde sitt ansigte för dessa strålande,
frågande blickar.

»Jag har din mors tillåtelse», hviskade han, »men, ty
värr, vilkorliga tillåtelse. Skall du förskjuta mig,
om jag ej kan gifva dig mycket mera än mig sjelf och
en ganska måttlig lefnadsställning? Blott jag nu först
får veta, om du älskar skall du sedan få veta allt.»

"Och blott jag får tid att tänka, skall jag svara,
men det sker icke förr än vi sitta sida vid sida,
ej så här», sade hon sakta och blygt och med ett
vackert bemödande att visa sig förståndig.

»Nå väl, nu sitter jag på tre stegs afstånd, låt mig
ej lida längre. Jag har under åtta dagar lefvat i
skärselden. Får jag nu lefva i himmelen?»

»Icke så brådtom», svarade hon mildt leende
... »Hör, jag skulle icke vilja börja denna vigtiga
stund med ett osannt uttryck, derför nekar jag icke,
hvad ni sjelf redan anat, ty utan en säker aning
hade ni visst varit allt för grannlaga att så här
... men ... Ack, jag uppmanar eder att tåligt höra
mig till slut! .. Det är genom de besynnerliga
ord, mamma nyss uttalade till mig, klart, att den
tillåtelse ni fått för detta möte måste sammanhänga
med omständigheter, som det är min rättighet att
fullt veta, innan minsta ord mellan oss kan talas om
kärlek. Gif mig en tydlig öfversigt af ställningen.»

»O, huru mycket mera jag skulle tyckt om, att ni ej
mäktat tala en sådan oerhörd mängd förnuft! Men jag
förmodar att det är det rätta, om ej det ljufvaste
... Se här er mors tre bref. De upplysa nästan allt.»

Emmy fattade med ifver det första brefvet, som helt
förolämpande inställde de tillernade lektionerna. »Jag
förstår detta till en del», sade hon, »mamma ...»

»Hade utan all fråga», afbröt han, »uppfattat mina
känslor ... och ansåg den lille mannen, som uppsökte
eder på teatern, af långt högre värde.»

»Jag tror ej», återtog Emmy, »att majoren hade någon
sådan bestämd afsigt ... och hade han den, så tror
jag att han nu, mer än tillförene, blifvit öfvertygad
att mödan skulle vara förspilld.» Hon tog det andra
brefvet, nickade åt Vincent med ett ömt småleende
och fattade häftigt det tredje och afgörande.

»O», utbrast hon, »detta är ju liksom ett försåt – jag är
både tillåten och förbjuden! Huru klok mamma är
... er farbror?»

»Han är lika verldsklok som er mor. Om jag ej
deciderar mig för att med samma ingå i handeln
(i hvilket fall han ville etablera oss) och endast
idka musiken som amatör, så existerar icke heller för
honom någon förlofning. Det står oss öppet att älska
hvarandra och att vid min återkomst gifta oss på två
tusen riksdalers årlig inkomst – icke ett runstycke
mera. Jag fick välja, och jag valde.»

»Så lyckligt att jag slapp, att ens blifva
tillfrågad!»

»Det var måhända orätt af mig ... Men då jag kände
mig sjelf ...»

»Nej, det var rätt handladt att befria mig från
tillfälle till någon förebråelse, och jag kan af
de första ord ni fällde sluta till valet. Ni reser,
och under tiden ...» Hon såg forskande in i hans ögon.

»Lita på», svarade han, »att mina ögon tala ett
ärligt språk. De säga, att jag älskar dig gränslöst,
fast och troget och att jag för min del skall anse
mig så olösligt bunden vid dig, att icke femtio
trolofningsringar och lika många vigselringar,
vexlade inför det största sällskap, kunde göra mig
trognare. Min älskade, tillbedda Emmy! Jag för min
del finner det vara en välgerning, att vi slippa att
göra exposition af våra känslor, och då jag tror
på den inre röst, som säger mig, att äfven du skall
fatta det heliga ordet trohet i dess rätta betydelse,
så tycker jag mig kunna resa lugn, blott du ger mig
någon uppmuntran, något löfte.»

»Vincent, jag skall vänta på dig, om än aldrig så
länge. Det har jag redan sagt mig sjelf.» Hon räckte
honom med förtrollande behag sina båda händer.

Förbundet var afslutadt i kärlek, hopp och fast tro.

Sedan den svärmiska bekräftelsen på detta förbund af
Emmy slutligen blifvit afbruten, sade Vincent mycket
eftertänksamt, ty han hade föresatt sig att det alls
icke skulle blifva fråga om något låt-gå-system:
»Då vi nu åtminstone sjelfva anse oss förlofvade,
så frågar jag dig, älskade, om du tror att vi
kunna lefva på dessa två tusen kronor och </i>det,</i> jag
kan förtjena?»

»Det tycks mig fullt troligt ... Helst om din kallelse
är af det rätta slaget!»

»Hafva vi skäl att tvifla derpå?» Då just den, tvingar
mig att uppoffra en lycka, som genast kunnat blifva
min. Denna kallelse måste väl således vara sann. Du
får nog höra det af mina bref.»

»Vi våga då brefvexla», sade Emmy, döljande den
glädjesprittning, som flög genom hennes väsende.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free