- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
93

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIII-XVIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Naturligtvis. Dessa våra själars förtroliga samspråk
blir den rikedom vi lefva på tills bättre tider. En
ring med ditt ljufva namn och denna välsignelserika
dags dato tänker jag alltid bära på mitt finger. Du,
älskade, får bära den jag skänker dig vid hjertat, men
hvarje afton skall du sätta den på ditt finger. Lofvar
du det?»

»Ja, ack ja!.. Och då mötas rätt våra tankar,
ehuru förstås de äfven hvarje stund mötas under
dagen. Och jag ser dig, hör dig vid ditt piano,
och dessa för mig så dyra toner komma mig så nära,
att de ljuda ännu i sömnen.»

»Sådan, just sådan, min Emmy, är du min lefvande
dröm. Och ... men hvad är detta, hvem är nog
obarmhertig att ringa?»

»O, vår himmelska verklighet är nu slut!» hviskade
Emmy, »det var mamma; hon gick in köksvägen.»

»Aj, aj, hvilket afbrott. Må alla himmelens
englar vara hos dig ... Intills jag reser får du
små biljetter ... och din mor nekar oss ej ett
afskedsmöte. Var nu full af mod då hon kommer
... Hon gör dig ingen fråga, och jag skall i
dag afsluta första afdelningen af hennes och min
korrespondens med den underrättelsen, att jag,
vördande hennes vilja, icke begär hennes bifall till
någon förbindelse nu.»

En omfamning, en sista kyss i flygten – och Vincent
var nere hos sig, der han, yr af sällhet, icke en
minut tviflande på att han skulle skapa sig rykte,
ära och rikedom, sprang rundt omkring, i farten
nedrifvande en af de gipsgudinnor, som vaktade
nothögarna. Han tog upp den – ty värr nu hufvudlös
– men brydde sig alls icke om att det var hoppets
enfaldiga representant ... kärlekens stod ju stolt
qvar på den andra hyllan – och då kärleken lefde,
kunde aldrig hoppet krossas.

I händelse Vincent kommit att tänka derpå, skulle
han äfven funnit en tröst deruti, att det endast
var han sjelf och icke konstnären, hvilken format
bilden, som döpt den till hoppet. Det var Hebe,
som han djerft påbördat en ny symbol, för att
på en gång veta sig skyddad af både ungdommen,
hoppet och kärleken. Och en tredje tröstegrund –
hela mensklighetens gemensamma egendom – stod honom
äfven fritt att lita på, den nämnligen, att då Pandora
råkade krossa asken, som inneslöt så många goda
gåfvor, det endast var Hoppet som stannade qvar på
botten, till en välsignelse för jordens barn, hvilka
genom detta slarf förlorat så mycket annat. Nu tänker
man emellertid så litet på de gamla myterna, att man
kanske icke fullt riktigt citerar dem. Men lika godt,
blott vi hafva hufvudinnehållet af den här i behåll,
ty det innefattar vissheten, att så länge vi andas
i denna tillvaro, kunna vi förlora allt, utom hoppet.

-

XVII.

Under generals-befälet.

Två fulla år hade af tidens idoga hand blifvit
begrafna, då vi, under en kall och regnfuktig
vårafton, återknyta den tråd, som afbröts när dramats
hjelte i öfvermodig glädjeyrsel slog ned och krossade
hufvudet på ungdomsgudinnan. Han tänkte då endast
på det namn han sjelf tillagt henne, men måhända
hade han sedan dess lärt sig att minnas henne under
hennes verkliga... Ungdommen representerar styrka,
styrkan mod och modet uppehåller den getingsvärm,
som födes af oro och motigheter och som icke har
försyn att angripa sjelfva hoppet.

Scenen är nu ett prydligt rum i manbyggnaden på major
**kronas egendom Marieberg.

Majoren har nyss inträdt till sin hustru med de
tidningar posten medfört; han brukade läsa dem högt
för henne, ty de politiserade gerna, innan de senare
på aftonen togo till brädspelet eller vid främmandes
ankomst spelbordet.

Det var en af dessa enfaldiga, af något så kalladt
qvickhufvud uppfunna dumheter, som gjorde att stället
i grannskapet endast gick och gällde under titel af
»generalsbefälet». Nu kunde visserligen majoren
sjelf på skämt nämna sig för »generalskans adjutant»,
men aldrig hade han ens i sina yngre
dagar varit manhaftigare än nu. Fru Emerentia Maria
– för det mesta af alla besökande kallad »ers nåd»
eller af mindre kruserliga liksom af tjenstfolket
»hennes nåd», men aldrig »majorskan» – var i den grad
fri ifrån begäret att visa sin makt, att hon tvärt om
ganska ofta nyttjade som smekord den vackra frasen:
»min herre och man.» Ingenting i makarnas lif hade
stött på den klippa, som går under benämningen
toffelvälde. De voro lyckliga och väl förnöjda med
sin lott.

»Du ser ledsen ut, min vän», sade hennes nåd, i det
hon lät virknålen sjunka ned på arbetet.

»Ja, kära Emerentia, det fanns ju icke bref i dag
heller till stackars lilla Emmy. Tror du, min vän,
att det är alldeles rätt att du ännu vidhåller din
ide, att icke tala med henne?»

»Det tror jag, ty skall jag dömma henne efter mig
sjelf, så är det under ett sådant slags förbund,
som deras, allra lyckligast att ej plågas af
deltagande. Och det försäkrar jag dig, min herre och
man, att jag ändå finner utväg att visa henne, genom
en vänlig och talande blick, en deltagande smekning
och framför allt genom att aldrig med ringaste ord
lägga mig uti de fall, då hon här nere haft kurtis
och till och med friare. Dessutom är jag säker på,
att du på sätt och vis är hennes förtrogne, ty din min
telegraferar alltid postväskans innehåll ... Och
just vid närvarande tid är det knappt möjligt –
fast hon ej känner den saken – att få bref. Det var
en värdig ide af dig, kära Josef, att skrifva till
hans farbror.»

»Ja, det var en ide framkallad af medlidandet för
det kära barnet, och jag var mycket tacksam för
att den så olycklige herr Rossby svarade mig. Jo,
han har fått veta af, hvad som kan hända på två år!»

»Det är sannt, min vän. Och vet du, jag hade riktigt
något litet samvetsqval för det djupa missnöje jag
erfor öfver hans giftermål och än mer, då jag såg
en sons födelse annonserad i tidningarna, när jag
sedan i samma tidningar läste om den unga moderns
död liksom barnets – alldeles som med min Marie. Men
herr Rossby handlar ej som Klas Arvid, han skyndar
nog icke till ett nytt giftermål. Och derför är
jag innerligt belåten med, att jag ej kom att tala
med Emmy, som jag verkligen ett par gånger tänkte,
för att göra slut på den der kärlekshistorien, under
hvilken hela hennes ungdom tör gå bort.»

»Min bästa Emerentia, har, du verkligen haft en sådan
afsigt, så tackar jag Gud att du hejdat dig. Jag anser
deras förbindelse fullt giltig. Men nu är olyckan
att herr Rossby, som äfven genom affärsförbindelser
i utländska hus (det har jag hört af din måg) lidit
betydande förluster och börjar tröttna på ett lif af
idel motgångar, skall på sätt och vis blifva besviken
i hoppet på sin äldste brorson. Redan då Vincent blef
ute så mycket längre än bestämdt var (och det fast
han hade blifvit varnad), insåg herr Knut Rossby,
att resultatet af hans musik-studier icke måtte
skänka honom den behållning han påräknade. Och när
han då fortfor att stanna ute i två hela år och ändå,
efter hvad han skref, först i hemlandet tänkte lägga
rätt hand vid ett stort verk, som han höll på med,
då fann den bedröfvade mannen att hoppet om bolaget,
som var Vincent erbjudet innan han reste, aldrig vore
att bygga på.»

»Allt det der, min vän, har du icke förut
meddelat mig, och det är bedröfliga apparenser för
framtiden. Och så får den arme farbrodern honom
slutligen hem – Emmy måtte väl icke höra oss – sjuk
och bestulen på både ungdomskraft och besparingar. Det
är detta sista du berättat mig. Men det faller mig
in att han kanske nu, då han tillfrisknar, blir
fullt i stånd att bedömma, hvad han är skyldig både
farbrodern, sig sjelf och Emmy framför allt!»

»Jag fäster mig ej vid den tanken, Emerentia. Jag
är ej utrustad med stort förstånd, men det jag
har säger mig, att det vill andra motgångar till,
för att bringa hans energi i sammanhang med idéer,
som ej slagit rot hos honom sjelf ... Men hvad Emmy är
länge ute ... Aftonen blir kall ... Hör, min vän,
här stannar ett åkdon ... skulle det vara? .." Han
hade redan dörren öppnad.

-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free