Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIII-XVIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XVIII.
De mötas åter.
Då majoren, hemsökt af en aning – som för honom var så
glädjefull, att han ej ens hörde sin gemåls varnande:
»var försigtig, min vän, i fall det händelsevis
skulle vara han» – skyndade ut på förstugubron,
såg han genast en droska, som han igenkände från den
nära intill gården liggande järnvägsstationen, och
i droskan satt en ung man med så strålande svarta
ögon, att det nästan såg ut, som om en feberglöd
brann i dem, medan kinderna, skuggade af svarta
mustascher och ett starkt tillväxt skägg, syntes
bleka och betydligt infallna. Det var emellertid ett
obeskrifligt intressant utseende, uttryckande en hel
hop mera, än den hederlige värden kunde utreda. Det
var blott ett uttryck han fullkomligt fattade, det
var den varma, längtansfulla hänförelse, som låg
utbredd öfver det hela.
»Oändligt välkommen, min käre unge vän... ja, jag
försäkrar, bedyrar, mycket, mycket välkommen!»
»O, tack, tack, dessa ord var just det, jag först
behöfde höra! Och af Emmys bref vet jag fullkomligt,
att herr majoren är mera god mot henne än den ömmaste
fader. Vet hon att jag varit sjuk?»
»Det hafva vi ej vågat meddela ... Hon är nu
utgången på en promenad. Hon går ofta ensam ut,
stackars barn; men kom för all del upp i ett gästrum
och hvila en smula ... Det är fullkomligt nödvändigt.»
»Ja, jag tror det verkligen ... Farbror Knut ville
icke, att jag skulle gifva mig ut ännu, men jag hade
ingen ro sedan jag fått veta att han, på herr majorens
deltagande efterfrågan, meddelat att jag hemkommit
sjuk. Jag led för Emmy mer än jag sjelf led.»
»Förstår, förstår! Nå,... det här rummet är ju en
god hamn?.. Nu måste vi blott hafva en brasa och
någonting värmande...»
»Men så fort Emmy kommer hem, får jag ju se henne?..
Lofva mig det bestämdt... Och Emmys mor?»
»Min hustru», majoren tog en ogement manhaftig
min, som icke tydde på hvarken generalsbefäl eller
adjutantskap, »blir mycket vänlig. Giftermålet sker
ju ej emot herr grosshandlarens uttalade vilja?»
»Min arme farbror är nu föga känslig för annat än den
djupa sorgen. Men han har af bästa hjerta erbjudit sin
egen väl inredda och möblerade vackra sommarboning,
som han aldrig mera sjelf tänker bebo, till vårt
första hem, medan vi rangera oss för hösten.»
"Aha, förträffligt!.. Den här soffan ligger man
ju rätt bra på?.. Det är således fråga om ett
bröllop i sommar! Blif då bara frisk. Nu skyndar jag
att ställa om bättre trefnad.»
Majoren ordentligt sprang ned, för att inför sin fru
göra allt hvad göras kunde af dessa nyheter.
-
På soffan låg Vincent med alla sinnen lyssnande
utåt. Han kände sig behagligt uppvärmd af den
sprakande brasan och den heta buljongen, hvaraf
majoren trugat i honom en hel mandarinkopp. Nu var den
beskedlige mannen åter nedgången, för att utbedja sig
ännu ett löfte af sin hustru, att hon skulle taga väl
emot deras gäst, och för att spana efter Emmy. Ingen
annan finge meddela det vigtiga budskapet.
Och nu får han ändtligen se Emmy, tankfull och
tankspridd, långsamt komma upp åt allén.
Den unga flickan var nyss fyllda sina tjugo år. Hennes
ljufva utseende hade blifvit intelligentare, hennes
sköna drag hade fått en allvarligare och bestämdare
prägel och hon hade växt ut till en qvinna, som
tycktes vara förtrogen med allt, hvad af en sann
qvinna kunde väntas i lifvets skiften.
»Så länge du varit ute, mitt barn... Jag såg nog,
huru ledsen du blef, då icke heller i dag något bref
kom...»
»Ja, jag blef djupt ledsen», hon räckte sin
styffader med ett mildt leende handen... »Han
måste ovilkorligt vara utsatt för någon olycka –
kanhända sjuk... Om han stannat qvar i Tyskland,
så skulle jag trösta mig, men i Italien... detta
land, der man kan träffas af allt ondt.»
»För min del», återtog majoren, »skulle jag tycka bäst
om att han vore i Sverge. Han har min själ studerat
länge nog derute nu...»
»Derom vågar jag ej dömma», sade hon. »Men vore han
i Sverge... Min Gud...»
»Bäst om han vore här på vårt tarfliga Marieberg. Här
vore något skönare för honom att studera än i
Italien... Och efter som vi nu hunnit förstugan,
kan du ju kasta af dig hatten och springa upp på röda
gästkammaren...»
Emmy stannade plötsligt som förlamad. Derefter, då hon
såg majorens rörelse, vaknade hon, som det tycktes
henne, till tusen lif. Hon flög upp för trappan
... och låg nästa ögonblick sluten i Vincents famn.
»Är det du... är det en lefvande sanning, min
Vincent, som i ditt hjerta slår emot mitt! Du synes
så sjuk... så förändrad... Har du återkommit
endast för att dö?.. Då, min brudgum, vill jag
följa dig. Jag har lidit...»
»Ja, och du har lidit derför, att den tyranniska makt,
som hållit mig fängslad, icke ville vika för alla
de ömma förebråelser, jag aldrig uppfångade i dina
bref, men som likt andehviskningar ändå kommo till
mig. Slutligen kastade mig sjukdommen, både kroppens
och själens våldsamma feber, ned på den bädd, der jag
trodde mig få ett slut på all oklarhet, som för mig
dolde den klarhet, hvilken jag ständigt längtade efter
att se min ande intränga i .. Nej, dold, dold var
denna klarhet för mig!.. Och kärleken, icke mera
ynglingens nyck och tjusning, utan mannens mognade
djupa kärlek, satt sörjande vid hufvudgärden, derför
att jag hörde på förvirrande harmonier, då den ville
påminna mig om en annan harmonilära. Så låg jag bunden
i veckor, ville både dö och lefva, och kom slutligen
upp, samme syndare som förut, som ej ville tro att den
mäktiga hand, som förde mig tillbaka i lifvet, visat
mig barmhertighet, fastän du fanns der. O, förlåt mig
detta, min Emmy, och tro ej att jag älskar dig ett
enda grand mindre för det att jag stundom tröttnat
på en tillvaro, som oupphörligen gifver mig farhågor
för att jag aldrig skall finna ... Men hvad är det
jag säger?... Emmy, Emmy!.. Jag är ännu icke
frisk. Men då mitt hufvud får hvila mot ditt hjerta,
så blifver det lugnt... Och då blir det nog äfven
lagom svalt i mitt blod... Din blick, Gud vare lof,
visar icke att mitt förtroende skrämmer dig.»
»Det gör det ej heller, min Vincent», svarade hon
med den beherrskning, hvaraf hon var mäktig. »Jag är
blott djupt smärtad af att veta det du varit så sjuk,
nära döden och... Men bör jag väl nu hafva en half
klagan, bör icke min hela själ lofva Gud derför,
att du kom hem, kom till mig!»
»Ja, men icke ens detta var jag klart medveten om. Man
hade bestulit mig på alla mina penningar ... en
betydande summa, som jag med verkliga försakelser
sammansparat af det rika underhåll, farbror tillsände
mig, för att hafva till vår bosättning. Då fattades
jag af ett slags öfvergifvenhet, men på sanma gång
af den öfvertygelsen, att det vore mer än dårskap
att ligga qvar ute, tills mitt arbete hunnit längre –
kanske skulle det aldrig se sin fullbordan... och
så for jag tvärt hem, för att anropa dig om att
under denna sommar blifva min hustru, ty hela
denna sommar ernar jag hvila. Du skall hjelpa mig
att förjaga alla dessa tonröster, som vilja locka
mig på afvägar. Om du säger ja, så skola vi lefva
på farbrors vackra landtställe, såsom hans gäster,
till sent på hösten. Då har jag nog blifvit så botad,
att jag förmår skilja mellan de storslagna äkta och
de förledande oäkta tonrösterna. Säger du ej ja,
min Emmy?»
»Jo, säkert, så vidt det beror af mig sjelf...
Men sök nu, min dyre, dyre Vincent, att hemta dig,
så att du med det lugn, som passar för mammas ögon,
kan visa dig nere vid tebordet. Tala för all del icke
ett enda ord i den väg, du talat med din förtrogna
brud, det skulle oroa henne. Först i morgon få vi
nämna våra planer. Nu kan du meddela henne något
om din kroppsliga sjukdom och något om din ädle
farbror. Säkert har du, så varmsinnad, äfven lidit
för honom.»
»Ja, så, att jag en gång höll på att rusa hem för att
dela hans qval; men jag kom då att tänka på huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
