Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXIII. Anders Johan von Höpken. A. H. - Anekdoter ur vår flottas minnen. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
»Att rensa våra fäders språk ifrån alla främmande
tillsatser och återkalla det till sin första renhet,
är en anständig omsorg för ett fritt folk, som under
de mångfaldiga svåra öden, det undergått, likväl
aldrig förlorat sig sjelft och tyckes för den skull
böra i tal och skrifter vara äfven så svenskt, som
det varit, är och bör vara i vett, dygd och mandom.»
På samma ställe uttalar han ej mindre vackert sitt
vissa hopp, att den nya akademien aldrig skulle komma
att sakna de hjelpmedel, hon behöfde för det höga
ändamål, hon sig föresatt. Han säger:
»Ingen sådan akademi, ingen lärd societet är nu
för tiden i Europa, hvilken ej äger försvarsbref
och stora förmåner. Vi begära intet sådant: under en
nådig öfverhet och bland ett folk, som älskar lärdom,
är vår inrättning säker nog. Oss lärer för den skull
aldrig tryta beskydd och uppmuntran, enär vi sådant
förtjena eller behöfva; men fäderneslandets välgång
är vår bästa säkerhet och vår största vinning.»
En författare i vår litteraturhistoria uppgifver,
att Höpken på svenska skrifvit »endast några
tal». Det vore rättare att säga, att endast några
tal finnas utgifna af trycket. Men visserligen har
han författat vida mera, nämnligen ett stort antal
statsskrifter - anföranden till riksrådets protokoll,
utskottsbe-tänkanden m. m. -, liksom han efterlemnat
anteckningar till
sin lefnads och sin tids historia. Man bör hoppas,
att dessa otryckta alster af Höpkens penna ej skola
för alltid stanna i arkiven, för att blott komma
under häfdaforskarnas ögon, utan att ett urval af dem
måtte varda utgifvet, för att på samma gång tjena
till vittnesbörd, hur vårt modersmål skrefs, innan
det rönt den skadliga inflytelsen af fosforisternas
tyskefi, och till mönster för dem, som vilja »rensa
’våra fäders språk från främmande tillsatser». Må
intill dess de, som den saken ligger om hjertat,
läsa och begrunda Höpkens tal till konung Gustaf
III vid svenska akademiens instiftelse, hans
inträdestal i samma akademi, hans minnestal öfver
företrädaren, Tessin, och efterträdaren, Ekeblad,
i kanslipresidents-embetet.
Höpken har ock derigenom verkat för svenska språket
och vitterheten, att han bröt väg för uppkomsten
af en svensk teater. Man hade förut fatt nöja sig
med de teatraliska föreställningar, som gåfvos af
utländska »komedianter», naturligtvis på främmande
språk. Väl hade åtskilliga teaterstycken utgifvits
på svenska, men till deras uppförande saknades
skådespelare, hvadan offentliga svenska skådespel
ej kunde gifvas. Då bildade Höpken ett sällskap af
ungdom ur de förnämsta familjerna, hvilket uppförde
skådespel till en början inför vänner och bekanta,
slutligen äfven med tillträde för allmänheten.
Sedan Höpken trädt ur statens tjenst, lefde han ännu
nio år; han afled den 5 Maj 1789.
A. H.
ur vår flottas minnen.
II. Krigsfångars behandling för tre Imnclra år
seclan.
’i tänka oss tillbaka i tiden till år 1563 och befinna
oss en vacker sommardag i Stockholm. En egendomlig
procession synes framtåga öfver Järntorget och taga
vägen till kungliga slottet. I främsta ledet går en
sextiofyra år gammal, dock kraftfull och frimodigt
blickände man, iklädd svensk amiralsuniform och
derjämte prydd med en tjock guldkedja. På hvar sida om
honom går en af konung Erik XIV:s nyskapade friherrar
i full ornat. Derefter följer ett betydligt antal
af flottans officerare, alla högtidsklädda. Nu
kommer konungens löjligt utstyrde hofnarr, som
spelar viol, och efter honom en samling af män,
hvilkas väderbitna kinder och raska hållning antyda,
att äfven de äro sjömän och tappra krigare, ehuru
ett oblidt öde tvingar dem att i detta pajazzo-tåg
vandra med blottade hufvuden och hvita stafvar i
händerna. Processionen kallas ett triumftåg och är
af konungen anbefalld, för att hedra den namnkunnige
amiralen Jakob Bagge och de sjöofficerare, hvilka
jämte honom deltagit i sjöslaget mot danskarna den
30 Maj 1563, hvarvid tre danska skepp eröfrades,
och amiral Brockenhusen, flera officerare samt sex
hundra man till-fångatogos. Danska amiralen och hans
officerare utgöra den eftertrupp, som under hofnarrens
anförande nödgas deltaga i upptåget. Hämndkänslan
och hatet mot danskarna tycktes så hafva förblindat
konung Erik, att han icke insåg huru Bagges så kallade
triumf i sjelfva verket förringades genom det hån,
som visades fångarna, ty hade dessa förtjent att
sålunda fram-ställasotill åtlöje, så var hedern att
besegra dem icke särdeles stor.
Aret efter triumftåget hade Bagge den olyckan, att,
sedan hans stora chefskepp med de tre namnen (Mars,
Makalös, Jute-hataren) sprungit i luften, blifva
fången och förd till Köpenhamn. Derifrån skref han
till konung Erik ett bref med underrättelse om,
huru grymt svenska fångar behandlades af danskarna,
som det uppgafs till vedergällning för hvad danska
fångar lidit i Sverge. I detta bref säges bland annat:
»Danskarna bundo ett antal fångar vid sidan af ett
kofferdiskepp och satte eld derpå. Man hörde ett
jämmerligt skriande af dessa uslingar, och hvad som af
deras kroppar icke uppbrändes, vräktes på stranden.»
Följande år (1565) anordnade Erik XIV åter ett
triumftåg, ännu mera storartadt än det ofvan
omtalade. Det gällde att välkomna Claes Christersson
Horn, som öfvervunnit den tappre danske amiralen
Otto Rud, hvilken, då han af ett tusen fem hundra
mans besättning endast hade ett hundra femtio
qvar, nödgades gifva sig fången. Nu upprestes en
triumfbåge och i processionen fingo de danska fångarna
vandra efter en bonde, som blåste på säckpipa, emedan
det föregafs, att danskarna författat visor om huru
svenskarna skulle dansa efter deras pipa. Vidare
befalldes det, att hvar åttonde dag skulle håret
afrakas på fångarna »för att göra dem ökända».
Horn och hans officerare begåfvades med guldkedjor
och andra hedersskänker; besättningarna fingo en
daler silfvermynt per man. Öfver de bägge svenska
underamiralerna Sten Svantesson Sture och Pehr
Axelsson Baner, hvilka stupat i sjöslaget, författade
konung Erik minnesversar.
Konungen, i sitt öfverretade, mjeltsjuka lynne,
utfor i förebråelser och hotelser mot Otto Rud, men
den fångne amiralen svarade oförskräckt, att ingen
borde klandra honom derför, att han nitiskt tjenat
sin konung, att lyckan är ombytlig och att det,
som nu händt honom, kan en annan gång träffa någon
annan. Konungen, än mera uppretad, drog sin värja,
men Claes Christersson Horn hindrade honom att begagna
den och föreställde konungen, att Otto Rud såsom en
tapper krigare och trogen undersåte redligt uppfyllt
sin pligt mot Danmarks konung och derför förtjenade
beröm i stället för klander. Konung Erik insåg sin
orättvisa och lemnade fången i fred. Otto Rud dog
kort derefter af pest.
Ett ytterligare bevis på grymhet mot öfvervunna
fiender har- man deruti, att konung Erik år 1565 skref
till sin amiral: »Vi hadhe fast heller sedt, ät I
hadhe låtidt göre aff med the gemene fånger, effther
här are allt för månge aff thett sällskap tilförene.»
Huru mycket af de här omtalade brott och skändligheter
å svenska sidan får skrifvas på den halft vansinnige
konungens eller hans gunstlings, den bekante Jöran
Perssons, meritlista är svårt att säga; men att
danskar och svenskar på den tiden knappast voro
menskligare än Baschi Bosuks i våra dagar, synes af
de å ömse sidor begångna nidingsverken, helst när
man besinnar, att dessa dåd icke föröfvades under
stridens hetta af vilda och uppretade soldathopar,
utan efter drabbningarna af personer, stående på
samhällets höjder.
III. En. storm, som pröfvar sjömäns
I yrket.
l Det var icke ovanligt i sextonde och sjuttonde
seklerna att till befälhafvare öfver örlogsflottor
sattes personer, som icke hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
