Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idealerna. Af Lina Mn. - Verldsträdet. B. S-m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
särdeles i hvad som rörde Urdskällans renhet, klarhet
och helighet. Ett sublimt exempel härpå är, att Elif
Gudrunsson sjöng om Herran . Krist, att han satt i
söder om Urds källa. Ett komiskt exempel på att för
endast ett par och sextio år sedan den gamla myten
lefde, i visst fall åtminstone, i en mans medvetande,
är att den gamle originelle Pehr Tham en gång under en
af Götiska förbundets stämmor framkom med det vilda
påståendet, att asken Ygdrasil tvifvelsutan stått på
Dagsnäs ägor i Vestergötland.
Den bild, en tysk konstnärs fantasi här gifvit
af Ygdrasil, visar den väldiga asken omslutande
jorden, mellan hvilken samt Fimbulvinters isregioner
Midgårdsormen slagit ring. Öfverst ses den mångkunnige
Örnen, nederst Nidhögg kring askens rötter. De fyra
hjortarna och den osämja bringande ekorren Katatask
synas bland verldsträdets grenar, och längst i
bakgrunden h väl f ver sig Bivrost, den strålande
himlabror, hvaröfver ännu i dag i nordisk saga och
sång de gamle gudar rida.
B. S-m.
Idealerna.
j ju år efter den sommar, då våra tre unga väninnor
svärmat och drömt vid hafvet, träffades de åter
händelsevis vid en annan badort.
I början hade de flitigt brefvexlat, men så småningom
hade brefven blifvit färre och slutligen alldeles
upphört. De visste blott om hvarandra, att Ingeborg,
innan hon fyllt nitton år, gift sig med en rik
brukspatron och Ellen året derpå med en ung grefve,
hennes kusin. Om Anna visste de två andra’ blott,
att ännu för tre år sedan var hon ogift, men sedan
hade ingen af dem sport något om henne. Ingeborg och
Ellen träffade först tillsammans vid badorten. De sågo
hvarandra dagligen, men någon förtrolighet ville ej
komma till stånd mellan dem: Ingeborg, vacker, rik och
ytterst elegant klädd, var mycket eftersökt. Hennes
man, en tjock, rödbrusig patron, syntes sällan eller
aldrig med henne, och det tycktes, som makarna föga
brydde sig om hvarandra. Brukspatronen spelade kort
och drack punsch hela dagen igenom.
Ellen hade mycket förlorat sig, såg ännu sjukare ut
än som flicka, med infallna kinder och feberaktigt
strålande ögon.
Hennes man var ej med henne, han skulle först
komma efter ett par veckor. Hon deltog ej ofta i
sällskapslifvet, utan var mest tillsammans med sin
lilla fyraåriga dotter.
Så kom Anna äfven en dag till samma badort och
träffade på sina båda väninnor från en sommar för
sju år sedan. Hon var sig fullkomligt lik, leende,
glad och frisk, med något litet af »tjufpojke» i hela
sitt väsen.
Redan under den första timman, de tre unga
fruntimmerna voro tillsammans, hade Annas muntra
prat kommit en del af den forna förtroligheten att
återvända. Hon hade under upprepade: "komma ni ihåg
den gången? ... minnas ni då? f..» och så vidare
uppväckt så många gemensamma minnen och glädtiga
stunder, att det föreföll Ingeborg och Ellen, som voro
de åter tillbaka till den tiden^ med sina sjutton ar,
sin lek och sina svärmerier.
Anna hade äfven påminnt dem om den aftonen, då de
talat om sina idealer.
"Det skall bli roligt att få se era idealer och
höra hur ni träffat på dem», sade hon skrattande,
men då vid dessa ord Ingeborgs kind öfvergöts af en
mörk rodnad och Ellens blef ännu en grad blekare,
bytte hon hastigt om samtalsämne.
»Hvad ha’ ni för- er i afton?» frågade hon. »Det
är så skönt väder - ha’ ni inte lust att göra en
skogspromenad, så kunde vi träffas här igen?»
Jo, det hade de ingenting emot, och strax derefter
skildes de åt med löften att åter sammanträffa
på aftonen.
Af Lina Mn.
.
(Forts. fr. sid. 98.)
»Ingeborg! Ellen!» återtog Anna, »tycka ni ej
att denna lilla stund i skogen inbjuder oss till
samma förtrolighet, som för sju år sedan aftonen på
klinten. Låt oss berätta för hvarandra våra tragiska
eller komiska lefnadsöden!»
»Ellens och mina lefnadsöden äro snart berättade»,
svarade Ingeborg, »vi ha varit gifta några år -
se der allt!»
»Nej, icke allt», sade Anna allvarligt, »jag har
redan kommit underfund med, att lifvet ej varit endast
rosor för er, ni små stackare! Se på Ellen, så blek
och mager, bara skinn och ben. Hade hon varit rätt
lycklig, så hade hon nu varit fet och röd. Och du,
Ingeborg, dina ögon stråla ej så klart och grannt
som förr, jag spår att tårar icke ha’ varit främmande
för dem - och din mun, du har fått ett sådant kallt
och hårdt drag kring den - du ler så sällan! Förtro
er till mig, mina vänner, ett hjertligt deltagande
skola ni finna hos mig!»
Om det var skogens imponerande stillhet och skönhet
eller Annas allvarliga, innerliga ton eller minnet
af den lyckliga sommaren för sju år sedan - alltnog,
Ingeborgs kalla, stela drag kring munnen försvann
och hennes läppar darrade,
Det var. så stilla och lugnt i den vackra skogen,
långt från badsällskapets surr, sqvaller och
småsinne. Yåra unga vänner hade satt sig att hvila
på en Öppen platå, derifrån en flik af hafvet var
-synlig.
»Om detta hade varit på Sverges vestra kust, i stället
för dess södra, och om det hade varit en kal klippa
och inte en skog, och om ... ja, många om, så hade
vi kunnat inbilla oss, att vi befunno oss vid -
badort för sju år sedan», utropade Anna.
»Sju år!» sade Ellen. »Det är ingen lång tid och
dock - hur förfärligt länge sedan jag var sjutton
år!» f^
under .det att i ögonen glänste tårar.
»Ja, jag vill tala», utropade hon häftigt, »en enda
gång vill jag öppna mitt hjerta helt för menskliga,
deltagande varelser. Anna, Ellen, jag fick, hvad mitt
hjerta trängtade efter -rikedom, och hur fattigt har
inte mitt lif varit! Min man liknade ej till ringaste
grad mitt ideal, utom hvad rikedommen beträffade,
och det ansåg jag ju för det förnämsta. Eå och
obildad, icke intresserad af annat än kortspel
och starka drycker, med en själ så ’småsinnad, så
inskränkt och lumpen, att aldrig någon ädel tanke,
någon högre känsla funnit genklang hos honom - sådan
är i få drag skildrad den man, som köpte mig med sitt
guld! Behöfver jag säga, att jag bittert ångrat mig,
att jag tusen gånger varit färdig att bryta denna
förhatliga boja, som trycker mig, men att jag aldrig
haft mod att taga detta steg? Min man älskar mig dock
på sitt sätt, fast det är ett rått och ofta despotiskt
sätt, han knotar aldrig öfver, hur mycket pengar jag
strör ut, men lyda honom måste jag dock, och envis är
han som synden. Och hans umgängesvänner sedan! När
hans stallbröder komma till honom - hvilket lif och
väsen da föra långt in på nätterna - o, stundom är
det outhärdligt!»
Den stolta Ingeborg gömde* ansigtet i sina händer
och grät bittert. Efter en stund fortfor hont
»Två små älsklingar skänkte Gud mig*- de dogo. Med
dem hos mig hade lifvet ännu kunnat blifva drägligt,
men kanske var det bättre, att vår Herre tog dem -
med en sådan far . . .»
Hon brast ånyo i en häftig gråt.
»Stackars min Ingeborg», sade Anna och lade armen
kring vännens hals, i det hon kysste henne ömt, »du
är beklagansvärd, men du måste ha vetat, hvilket öde
du gick till mötes, när du gifte dig med denne man!»
»Jag kände honom så litet, jag trodde det skulle bli
bättre, jag trodde guldet skulle ersätta allt annat
. . . men jag har fått lida derför!»
»Men, vännen min, kanske du ej gjort allt för att
få honom från sina gamla vanor. Har du sökt vinna
honom med mildhet? Har du sökt roa och förströ honom,
äfven då det var dig motbjudande?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
