Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Idealerna. Af Lina Mn. - Hundarna i cirkus. E-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 107
"Nej, jag har trotsat och hånat honom-, - hvad skulle
det tjena till att söka vinna honom och förädla
hans smak?"
"Har du ej försökt det, så vet du ej, hur det
skulle utfalla. Men härom skola vi tala mera en annan
gång. Det börjar bli sent, låt oss nu höra, hvad liten
Ellen har att förtälja. Fann du ej ditt ideal, din
Herkules med den kraftiga gestalten och tomma pungen?"
"Jo", svarade Ellen och en fin rodnad färgade
hennes kinder, "jag fann mitt ideal, men - han blef
icke min man! I min väg kom en dag en yngling,
af låg börd, utan guld och namn, men med stora
och ädla tankar. Vi förstodo hvarandra . så väl,
vi öfverensstämde i mycket. Under det vi drömde och
talade om allt stort och skönt i verlden, funno våra
hjertan hvarandra. Han motsvarade så fullkomligt mitt
ideal - i hans starka kroppsbyggnad bodde en stark
ande, som jag med förtjusning böjde mig under och
beundrande blickade upp till. Hur många planer byggde
vi ej för framtiden, hur vi drömde om att förädla
menniskoslägtet och att så långt, vår förmåga räckte,
göra menniskorna en himmel redan på jorden! Men ack,
vår egen lyckas himmel blef oss snart fråntagen och
alla våra förhoppningar krossade. Mina föräldrar
ville ej höra talas om en förbindelse med den
fattige ynglingen, folkets och arbetets barn. Jag,
grefvedottern, finge aldrig förnedra mig så djupt -
jag var dessutom sedan barndommen bestämd för min
kusin, grefve Arvid. Det var förgäfves jag bad och
bönföll 5 - jag, mina föräldrars enda barn, som aldrig
förr nekats någonting, blef nu befalld att afstå
från min lefnads lycka. Och jag måste lyda. Knappt
fyra månader derefter gifte man mig, ett viljelöst
offer, med min kusin. Yi ha’ icke lefvat olyckligt
med hvarandra, i vår kära, lilla flicka ha’ vi ett
gemensamt intresse, och vi ha’ försökt göra lifvet så
drägligt för hvarandra som möjligt. Men kärleken har
saknats å ömse sidor - vi handlade båda efter våra
föräldrars önskan. Min ungdoms älskade, mitt ideal,
kan jag aldrig glömma, och skild från honom, kan jag
aldrig vänta annat än ett tomt och glädjelöst lif.»
Yore det ej för mitt barn, finge Gud gerna i hvilket
ögonblick som helst kalla mig hädan - kanske gör han
det snart nog ändå. Men Arvid älskar sitt barn, hon
har ingenting att frukta af honom, om jag går bort;
han skall vårda och skydda henne kärleksfullt, och
Gud välsigne honom för det!"
De sutto tysta en stund, Anna med tårfyllda ögon
betraktande sina väninnor.
"Det är sorgliga historier, ni berättat mig", sade
hon slutligen suckande, "jag trodde, det endast var
i romaner, som folk voro olyckliga. Ja, det kommer
af att .gifta sig!»
"Du är klok, Anna, som ej gift dig", sade Ingeborg.
"Ja ja, men", svarade denna, och ett skälmaktigt
löje for öfver det nyss så allvarliga ansigtet;
"jag.har valt den bäsla lotten, jag sade er ju, att
jag ämnade vandra ensam och oförstådd genom lifvet,
en något emanciperad qvinna, utan att dock lägga bort
all min qvinlighet,"
Medan Anna talade, hade hon omärkligt dragit af sig
handsken på sin venstra hand.
"Hvad ge ni mig, om jag visar er, hvad jag har
här?" sade hon med stor munterhet och höll sin hand
bakom ryggen.
"Hvad kan du ha’ der, som vi. bry oss om?" svarade
Ingeborg likgiltigt, inom sig undrande, att Anna ännu
kunde vara så barnslig och yr.
"Bara detta!" utropade Anna och höll upp sin hand,
på hvilkens ringfinger två tjocka, släta guldringar
glänste.
"Hvad, är du gift?" frågade den förvånade Ellen.
"Är det ett af dina vanliga upptåg?" sade Ingeborg.
"Ja, ett mycket dumt upptåg", svarade Anna skrattande,
"men icke desto mindre sannt! Sedan en vecka blott är
jag gift med den fulaste, käraste, elakaste, snällaste
man på jorden! Yi reste direkt till Sverge efter
bröllopet och hit, vi hade hört talas om den vackra
trakten här, ty bada och dricka brunn behöfva vi ej,
vi äro, Gud ske lof, båda friska som nötkärnor."
"Men, säg, hur kunde du uppoffra din gyllne
frihet?" frågade Ellen småleende.
"Jag blef kär", svarade Anna med en komisk grimas,
"Ohjelpligt, men icke hopplöst kär, ty lyckligtvis
besvarade Alexis min passion".
"Motsvarade han äfven ditt ideal?" frågade Ellen.
"Ni komma väl ihåg, att jag inte hade något ideal;
men nu har jag ett, som alldeles till punkt och pricka
motsvarar - min man!"
Då de tre väninnorna på sin väg hem från skogen gingo
genom brunnsparken, sågo de på afstånd några herrar,
som kommo från restaurationen. En af dem, en tjock,
äldre man, med rödt, skinande ansigte, talade högljudt
och gestikulerade vidt och bredt; det syntes tydligt,
att han var något drucken.
"Se der mitt ideal!" sade -Ingeborg med bittert förakt
och pekade på honom.
"Och der mitt!" sade Anna med rörd stämma och
glädje-strålande ansigte, då en medelålders man med
fula drag, men med intelligens och godhet tecknade
i sitt anlete, kom henne till mötes.
nöje, en cirkusföreställning erbjuder, innefattar
en, som det tyckes, aldrig mattad retelse för
den större aUmänheten. Qväll efter qväll strömma
åskådarna till cirkus för att åse och gifva sitt
högljudda bifall åt samma konststycken af de två-
och fyrbenta konstnärerna, samma piruetter på den
trafvande, sadlade eller osadlade hästen, samma
halsbrytande språng och kullerbyttor genom tunnbanden,
samma kraftprof och plastiska framställningar, samma
möjliga och omöjliga pantomimer, samma putslustigheter
och eqvilibristiska öfningar af clowns - sällskapets
gyckelmakare - och samma prof på hästdressyr, hvilken
numera ock drifvits till en» höjd, att den med skäl
kan väcka förvåning, om icke beundran.
Cirkusdirektörerna hafva väl förstått, att, genom
ständigt Ökade lockelser, göra sig till godo den
bevågenhet, allmänheten sålunda - man kan väl säga
ganska okritiskt - egnar deras verksamhet, och de
öfverbjuda hvarandra dels i praktfulla anordningar,
som utgöra en smekande ögonfägnad, dels i förmågan hos
sina su j etter, hvilka, i synnerhet på akrobatikens
(kroppsrörelsernas) område, åstadkomma de otroligaste
saker och, snart sagdt, göra det omöjliga möjligt,
och dels genom vackra och i olika konster väl
inöfvade djur. Om man öfverhufvud kan inordna
cirkusföreställningarna bland de sköna
konsterna, något som smaklärarna bestrida, så måste
dock alla medgifva, att denna täflan att åstadkomma
något nytt i många fall öfverträdt området för
den sunda smaken och det njutbara. Konstberidarna
och akrobaterna utföra med ett leende på läpparna
konststycken, som hos åskådarna framkalla de starkaste
sinnesrörelser, och vedervåga hvarje qväll lifvet
för en applåd. Och, sådan är menniskonaturen, ju
lifsfarligare de konster äro, med hvilka de söka roa
och underhålla allmänheten, desto villigare är hon
att applådera!
De konstberidaresällskap, som uppträdt i Sverge,
äro af ett anspråkslöst slag i jämnförelse med dem,
som re*sa omkring i de större länderna och blott hålla
sig till de folkrikare städerna, der de finna en för
sig tillräcklig publik. I vårt land finnes dock numera
väl knappast en stad, dit en konstberidaretrupp icke
någon gång förirrat sig, och vi antaga, att de allra
flesta af våra läsare haft tillfälle att fördrifva en
afton inom de väggar, der trikåen är högtidsdrägten,
der lukten från stallet är den förherrskande parfymen
och der piskan är den ledande kraften och talar sitt
obevekliga språk.
Om vi äfven misstaga oss häri, göra vi det troligen
icke i
antagandet, att den bild ur cirkuslifvet,
som är framställd å
( följande sidas teckning, skall till fullo uppfattas
af våra läsare.
14*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
