Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Der ståndar en fura på klippans häll. Ismaël - Små moralkakor. I. Egoisterna. B. F. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I>ex» ståndar en fura på klippans häll.
’er ståndar en fura på klippans häll - 5 Den suger
sin lifskräft ur hårda spenar - Och fågeln, som
byggt i dess skygd sitt tjäll, Han gungar trygg på
de mossiga grenar.
Då kominer en rännil från fjellets topp - Helt
nyss han löstes från isig linda - Och ställer mot
klyftan sitt ringlande lopp, Der furan de knotiga
rötter binda.
Stolt svajar din topp än mot högan sky, Du skogens
hundraårige jätte, Och delar molnen, som öfver dig
fly - Ej rännilen än dina rötter vätte.
Nu kommer han närm’re. En enda skur Den svage
sorlarens kraft skall öka. Och då din rot, du väldige
fur, Med brusande makt skall han hotfullt söka,
En ensam vandrare går der fram, Den svällande bäckens
väg han följer; Han tänker: »»Ej länge står furans
stam, När stigande floden dess fäste sköljer.»»
Då hör han från ofvan, från gungande gren, Hur trasten
drillar i Sommarqvällen-, Han höjer sitt öga dit upp,
och se’n Han sänker tankfull sin blick på hällen.
Han dämmer den hotande bäck med hast, Som sorlande
skyndar till nästa remna: »Ja, drilla så glad, som
förr, du trast! Ej skall du flyktig ditt näste lemna.»
Än höjer furan mot skyn sin topp, Dess stolta grenar
för vinden gunga, Förbi far bäcken med muntra hopp,
Och glad hörs trasten sin visa sjunga.
Ismael.
moralkakor.
L Egoisterna.
spelar inom hela menskligheten hufvudrollen; det ^^
utgör den axel, kring hvilken allt vårt görande och f
låtande vänder sig och - erkännom det - bör vända
sig. Menniskans eget inre måste nämnligen vara
målet för hennes hufvudsakliga sträfvande; dess
förädling och förbättring hennes Ögonmärke. En sådan
sjelfviskhet är helig. Äfven den egoism, som söker sin
belöning i det godas tjenst, är vördnadsvärd. Denna
senare art af sjelfviskhet har fått uttryck i en mängd
vackra ordstäf, såsom till exempel: »Den fattiges
hand är Guds börs»; »då man kastar två sädeskorn åt
en fågel, tager Gud ett och gör deraf en kärfve»
och den heliga Teresas rörande lefnadsmotto: »Yid
döden återstår blott, hvad man gifvit bort»..
Men det är icke om denna sköna egoism, jag här
vill tala. Icke heller ämnar jag duka upp några
betraktelser Öfver den redan alldeles tillräckligt
kommenterade lastens sjelfviskhet. Min afsigt är
endast att yttra några ord om densammas idkare och
utöfvare. Jag går mitt ämne direkt på lifvet.
Egoisternas stora slägte består af tre arter:
de brutala egoisterna, de naiva egoisterna och de
älskvärda egoisterna. (Med afseende på sistnämnda
bestämning må anmärkas, att ordet »älskvärd» här tages
i sin moderna bemärkelse, icke i sin ursprungliga:
värd att älskas.)
Den brutale egoisten kännetecknas med ordets första
stafvelse, ego (jag). För ett sådant vidunder är »ego»
stort som hela verlden; ego innefattar, ersätter,
utplånar allt. Ingenting annat är verkligt, ingenting
annat förtjenar afseende än det, som vänder sig
omkring hans glupska personlighet. Hans enda mål,
hans enda lifsuppgift är att tillfredsställa sin
lystnad, att hörsamma endast sina krassa begär. Allt,
som besvärar honom, trampar han under fötterna;
han vet icke eller vill icke veta, att någon, gällde
det också hans närmaste, kan drabbas af olyckor eller
lidanden. Om han är mätt, kan ingen vara hungrig. Det
är djuret, Hfcinus den goda instinkten.
Men den brutala egoismen är icke oundgängligen
förknippad med grofva låter och ett rått sätt att
vara. Den mest hänsynslösa sjelfviskhet kan ofta vara
dold under ett blidt umgängessätt, under honungssöta
ord; masken förminskar dock icke egoistens glupskhet:
han lefver likväl af andras kött och blod och är i
hvarje fall en mensklighetens parasit. Det händer -
ja, till och med rätt ofta - att de brutala egoisterna
äro äkta män. Men de veta ingenting om en trogen
följeslagerska, ty hustrun är för dem en underordnad
varelse, en tralinna, som man måste beröfva all
sjelfständighet, afkläda hvarje tillstym-
melse till personlighet. I sällskapsfifvet kallas hon
»min engel», »min söta vän», i hemmet är hon en piga
rätt och slätt. Dessa smekord och detta äktenskapliga
fjäs utomhus förefalla alltid hvarje sundt tänkande
menniska i hög grad misstänkta, oafsedt att de röja
en temligen dålig smak.
Genom en liten näpen kedja af inre resonnemanger och
en aktningsvärd dagtingan med sitt samvete har den
naive egoisten kommit till’den Öfvertygelsen, att
ädelmod, medlidande, allmänt väl och humanitetsfrågor
äro idel löjligheter. Han har aldrig haft skäl att
prisa menniskorna, han har gjort allt för att vara
dem till nytta, men har alltid rönt den svartaste
otacksamhet. Derför har erfarenheten ingifvit honom
det djupaste förakt för menskligheten. Menniskorna äro
dåliga, menniskorna äro falska, menniskorna äro lumpna
och så vidare i oändlighet. När han kommer in på detta
ämne, skrufvar han upp sig till en otrolig höjd, han
blir rent af vältalig . . . Hvarför äro ni icke här,
Esopos eller Lafontaine, för att frammana en räf eller
en anspråkslös kanin, som kunde rycka denne enfaldige
stackare i rockskörtet och säga till honom: »Skulle ni
händelsevis, bäste herre, icke vara menniska?» ... Jo,
han är en medlem af detta fördömda slägte, men,han
utgör ett undantag. Det torde-knappt behöfva sägas,
att de ulla utgöra undantag; om man skulle tro dem,
borde således menskligheten hafva ett ansenligt kredit
af dygd i sin hufvudbok. När egoisten sålunda utstakat
sin »marschrut genom lifvet», sätter han en ära uti
att aldrig af-vika från densamma. Han är orubblig.
De älskvärda egoisterna tillhöra det slag, som
sprider godhetens småmynt: ett älskvärdt sätt, idel
småleenden och en till hälften dold önskan att tjena
de personer, hvilka de hedrat med sin vänskap. De äro
utan tvifvel ytterst älskvärda. Stundom äro de till
och med förbindliga; om man beder dem om en tjenst,
skola de med den mest förekommande ifver göra den
- så vidt de derigenom kunna visa sitt inflytande
eller huru omtyckta de äro. Vid vissa tillfällen
- och om det lönar mödan - skola de vara ytterst
uppmärksamma mot er. En och annan gång skola de gripas
af ett anfall af ömhet eller göra sig skyldiga till
ett utbrott af frikostighet. Allt hos dem röjer en
välvilja, som gör ett godt intryck och fyller bröstet
med en känsla af sympati. Sådana personer skulle
nästan vara utmärkta, om icke skylten ljöge: kärnan
hos dem motsvarar icke skalet. De äro charmanta,
det medgifves, men icke heller något mer. Hvad man
saknar hos dem är ansträngning och vilja; de kämpa
icke mot sig sjelfva och icke alls för andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
