Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till de mörka. Edvard Forssberg - Haröronen. Clas Tert (efter Fritz Reuter)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
De ljufva drömmar, som i dunklet sväfva, En brokig
drägt åt dina tankar väfva Och milda aningar de
le dervid.
Bland fromma böner, som i nattens sköte Till denna
himmel flytt, att hålla möte, En saknar jag - om
detta hjertas frid.
Edvard. Forssberg.
amle bonden Päsel låg hela sin tid i strid med sin
pastor. Denne påstod nämnligen, att bonden var skyldig
att vid bröllop och barndop kuska honom omkring i
pastoratet. Att det var gammal häfd, att så skulle
ske, kunde han svära på inför rätta. Päsel åter sade,
att han icke vore någon narr och att presten hade helt
och hållet orätt. Om han också förr hade giort det,
så behöfde han derför icke alltid göra det. Presten
kunde åka så långt som vägen räckte! Han hade redan
talat med en advokat, och presten kunde stryka sig
om munnen, ifall han ville.
Så blef det nu en treflig process af. Tills saken
blef afgjord, måste emellertid Päsel köra för
pastorn. Dommaren slog döförat till för hela saken,
men "bonden skulle få på huden, om han bråkade för
mycket». När pastorn nu sade: »Spänn för!» så måste
derför gamle Päsel deran. Häraf höll han pä att
spricka af förargelse.
»Vänta!» sade han. »Vänta, jag skall skjutsa er! Jag
måste skjutsa er och jag skall också göra’t.»
Nästa gång han sålunda blef tvungen att köra, så körde
han beständigt steg för steg, som hade han haft en
likvagn att köra, och när pastorns tålamod tog slut
och han sade till bonden, att han skulle raska på,
så dröjde Päsel tills han kom till ett nygrusadt
ställe, der hela vägen var betäckt med sten vid sten,
och der lät han det gå undan med fart,
Fastän han icke vägde så litet, så flög-pastorn fots
högt i luften, och slutligen låg han i ett djupt
dike. När se’n vagnen åter blef i ordning, sade Päsel:
»Hvad vägen ändå är dålig, det är då alldeles
fasligt! Vi få allt hålla åt sidan ett grand.»
Och så körde den gamle syndaren in på den nyplöjda
åkern och for fram och tillbaka, kors och tvärs,
till höger och venster. »Herr pastor», sade han,
»det börjar redan mörkna-, bara vi icke köra vilse
här!» Slutligen tröttnade han att åka längre och
körde vagnen ned i en mergelgraf.
»Alltihop», sade han, »kommer deraf, att vi skulle
raska på. Hade vi åkt i sakta mak, hade ej denna
olycka händt oss.»
Pastorn gick åter till dommaren och berättade
hela historien, kom så tillbaka till byn och talade
om för en annan bonde, att dommaren hade sagt, att
han hade rätten på sin sida, och inte skulle det dröja
länge, innan Päsel finge se, huru saken skulle aflöpa
för honom, ty följande dag skulle dom falla. När
gamle Päsel fick höra det, sade han till sin hustru:
»Gör nu i ordning, hvad jag sade dig i går», tog
så sin kapprock på sig, gjorde sig fin och for in
till staden till dommaren. När han var i begrepp att
framställa saken, började dommaren att öfverösa honom
med skällsord och ställde till så fasligt spektakel,
att Päsel ej var värd så mycket som en sur sill.
Päsel sade icke ett ord, lyfte blott så småningom
upp skörtet af sin kapprock, som ville han se efter
någonting der. När dommaren fick se detta, tystnade
han. Slutligen sade han: »Nå, jag tror, att vi nu
låta saken hvila. Det är ingenting vidare att göra
vid den, ty i det stora hela har ni rätt. Ni behöfver
icke skjutsa, och om ni önskar det^ så är jag genast
färdig att gifva er intyg derpå.»
»Ja, det vill jag visst! Om jag har ett sådant
papper, så är jag säker på, och ni kanske också
har nytta deraf.» Dommaren skref och sade sedan:
»Här är dominen. - Haren kan ni bära in i köket.»
»Hvilken hare? Jag förstår inte riktigt.
Talade ni om en hare?»
- »Hvad ni bråkar! Ni har ju honom med er ...»
»Hvad för något, herr dommare! Jag, en hare? Ni vill
väl bara skämta med mig?» N
»Nej, ni vill skämta, såsom det tyckes. Der
sticka ju öronen fram ur rockfickan. Bara fram med
honom, gamle vän!» Bonden lyfte högt upp skörtet
på sin kapprock och stod som hade han fått slag,
när han fick syn på haröronen.
»Hvad tusan! Nej! Hvad är detta? Det vete då haken
allt, hvad som nu för tiden händer gammalt folk! Nå,
den som förstår det, han förstår det! Der har
det fördömda packet, bara för att göra mig till
ett spektakel, sytt haröronen fast i kapprocken!»
Clas Tert
(efter Fritz Eeuter).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
