Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om protestantisk kyrkoarkitektur. H. D-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om protestantisk kyrkoarkitektu.**.
’ rotestantismen har under tre och ett halft
århundrade $& saknat icke blott en bestämd
arkitektonisk stil, utan ^^ ^ äfven en efter
sina rituella förhållanden afpassad anordning
af kyrkorummet. Denna brist kan förklaras af
reformationens ursprungligen öfvervägande riktning
på lärobegreppens utveckling och stadfästande samt
af den långvariga strid, den måste genomkämpa för
sitt bestånd, och slutligen af den gamla sedens
makt. Blicka vi tillbaka på den kristna
konstens tidigare utveckling, skönja vi klart,
huru kultens förändringar äfven betingat motsvarande
omgestaltning af kyrkoarkitekturens grundformer.
Redan i det fjerde århundradets basilikor
uppenbarar sig en anda, som i månget hänseende
tillkännager ett urartande från den apostoliska
tidens enkelhet. Det var icke längre en ringa
skara af trogna, som trofast samlades, midt under
förföljelsens faror, kring bordet för att fira
Herrens åminnelse utan annan åtskilnad än den,
som ägde sin grund i lärareduglighet och lärare
fromhet; det var kyrkan, den fast grundade
makten, som kallade sin församling från öster och
vester i praktfulla salar. Men huru många hedniska
och judiska minnen sammansmälta icke försonligt i
dessa ofta kolossala kyrkobyggnader! Der gjordes
åtskilnad mellan det heligaste och det rum, der
menigheten samlades till uppbyggelsc. Skr ankor
och förhängen åtskilde dessa tvänne afdelningar.
I den öfre satt biskopen i högsätet och presby-terer
samt diakoner något lägre i en vid h alfcirkel;
framför dem stod altaret, en qvarlefva från judendom
och hedendom, under
en baldakin, buren af präktiga kolonner, och hela
denna herrlighet öppnades för de troende nästan
som ett hedniskt mysterium, endast då de invigde
voro tillstädes. I den nedre afdelningen samlades
man i den ordning, som kön och ålder, stånd och
öfriga förhållanden bestämde, omkring den plats i
hufvudskeppet, der korsångarna stodo och der ordet
förkunnades från talar e stolen. Mar morskr ankor
åtskilde äfven här de andlige och lekmännen.
Ehuru basilikornas anordning sålunda tillkännager,
att man aflägsnat sig långt från den apostoliska
kyrkans enkelhet, och mycket i dem förekom, som
var beräknadt på att tilltala de yttre sinnena, så
måste likväl medgifvas, att det undervisande och
uppbyggande ordet ännu ägde sin stora betydelse
vid församlingens gudstjenst, Men då vesterlandets
kyrka utbredt sig så långt
Beatebergs kyrka (uppförd efter ritning af
E. Langlet).
som Europa sträcker sig i norr och vester; då det
var den, som förenade skilda folk; då dess för
mängden obegripliga språk vörnadsbjudande tonade
vid altar tjensten; då dess öfverherde, biskopen i
Rom, sträckte sin staf äfven öfver den verldsliga
styrelsen: då blef kyrkobyggnaden en bild af denna
herrskaremakt. Den inre fördelningen af rummet blef
en annan. Koret, hvars låga skrankor förr omgåfvos
af menigheten, förlades nu såsom en sjelfständig del
af byggnaden i öster, och inom dess murar samlades
presterskapet kring högaltaret till en särskild
gudstjenst. Folket manades till kyrkan icke för att
höra läran förkunnas, utan för att tillbedja vid de
sakramenterliga handlingarna. Dertill var långskeppet
afsedt, och det erhöll ofta den vidd, att det kunde
genomskäras af två, ja, fyra rader mäktiga pelare. Här
var plats för de skaror, som tillströmmade på kyrkans
högtidsdagar. Som ett haf böljade menigheten mellan
pelarna, och under det dofva bruset af de bedjandes
dämpade röster förnams endast otydligt li-turgens
stämma, då han läste messan framför altaret.
Träda vi in i dessa medeltidsdomer, hvilka resa
sig som väldiga minnesmärken af den makt, kyrkan
en gång ägt, så öfvertygas vi snart, att de ej
blifvit uppförda för ordets förkunnande, men att
andakten och tron här skulle väckas af konstens
rika bildspråk och ceremonier; evangeliet stod, så
att säga, i bakgrunden och afspeg-lade sig i denna
herrlighet. Den långsträckta planformen, tvärskeppet
och de täta pelarraderna försvåra i hög grad ljudets
likformiga utbredande. Allt ger tillkänna, att koret
är den del af byggnaden, som varit bestämmande för det
hela; här är det allra heligaste, rummet för altaret,
hvarest Kristus skulle offras på ett oblodigt sätt;
hit ledes blicken af arkaderna och det pulserande lif,
som öfverallt uppenbarar’sig i hvalfvens organisation;
här förmedlas alla motsatser och liksom upplösas i
ett slutackord.
Med all sin rika harmoni motsvarar dock icke en sådan
byggning fordringarna på en evangelisk kyrka. Det
tillhör protestantismens princip, att det väckande,
undervisande och uppbyggande ordet skall utgöra en
väsentlig del af gudstjenstens innehåll; kyrkan
bör således erhålla en sådan anordning, att det
förkunnade ordet möjligast tydligt kan uppfattas på
hvarje punkt i densamma. Predikanten bör äfven kunna
ses af samtliga åhörarna, emedan föredraget kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
