Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om protestantisk kyrkoarkitektur. H. D-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
vinna mycket i värma och lif genom anblicken af hans
person. Af vigt är derför att undvika en allt för stor
utsträckning af rummet, långa, raka pelarrader samt
andra skymmande och för ljudet hinderliga byggnader.
Bland möjliga grundformer motsvarar den centrala
fullkomligast dessa fordringar. Äfven ur ekonomisk
synpunkt medger den de största fördelarna, emedan
qvantum af erforderligt byggnadsmaterial betydligt
understiger, hvad som åtgår för att omsluta ett
motsvarande rum af den sedvanliga långsträckta formen,
i synnerhet om detta, såsom ofta är fallet, erhåller
särskilda utsprång för kor och tvärskepp.
Man har invändt mot den centrala anordningen, att
den ej nog tydligt betecknar de platser, der de
liturgiska handlingarna egentligen försiggå. Detta
inkast kan bemötas med den anmärkningen, att
predikstolen hittills enligt regeln förlagts till
byggnadens ena sida, utan att dess plats utmärkts
genom någon viss form af grundplanen-, i denna senare
är endast altarrummet klart framhållet. Men äger
väl detta den betydelse för en protestantisk kyrka,
att hela byggnadens anordning, äfven på bekostnad
af vigtiga fördelar, måste leda uppmärksamheten
derpå? Eedan den omständighet, att altaret enligt
kyrklig sed endast ett ringare antal af årets
sabbatsdagar användes såsom ett Herrans bord, kring
hvilket kommunikanter samlas, antyder, att det icke
i lika mån bör vara bestämmande för den evangeliska
och katolska kyrkoarkitekturen. Katoliken uppfattar
altaret såsom medelpunkten för en offer- och grafkult,
i hvilken församlingen endast på vördnadsfullt afstånd
får deltaga. För protestanten deremot förenas dermed
åminnelsen af den himmelska kärleken, som genom sjelf
med vetelse vill stadfästa församlingens tro och
ingjuta i dess medlemmar broderlighetens anda. I
stället för att förläggas i en särskild lokal,
ett s. k. kor, borde det derför erhålla sin plats i
församlingens omedelbara närhet.
Centralbyggnader med religiöst ändamål förekommo
redan på kejsar Konstantins tid. Liksom basilikorna,
ägde de förebilder från den romerska konstens
blomstringstid, då en högt utvecklad teknisk
färdighet, särskildt insigt i hvalfkonstruktionen,
ledde till egendomliga och djerfva byggnadsföretag. Yi
erinra blott om Panteon och Minerva Medica’s
tempel, båda täckta af mäktiga kupoler. De äldsta
kristna byggnader af detta slag voro grafkyrkor och
baptisterier, men tidigt försökte man göra denna
form användbar äfven för större församlingskyrkor
och åstadkom derunder småningom en ombildning
af kupolbygg-nadens traditionela grundform,
som medförde de vigtigaste följder och företer en
särdeles intressant utvecklingsgång. Den ursprungligen
kretsrunda grundplanen var ur estetisk synpunkt föga
tillfredsställande och utbyttes snart mot polygonen
eller den medelst halfcirkelformiga utsprång utbildade
qvadraten; ett högt, sjelfständigt belyst midtparti
anordnades, hvilket, uppburet af pelare och kolonner,
utgör vederlaget för kupolen, genom hvilken det hela
erhåller sin afslutning. Kyrkorna S. Lorenzo i Milano
och S. Vitale i Eavenna torde vara de mest fulländade
byggnader af detta slag.
I Byzanz utvecklade sig en egendomlig
arkitektonisk grundform, som förenade basilikans
och centralbyggnadens företräden. I Sonakyrkan
i Konstantinopel har österlandets arkitektur
erhållit en förebild, hvilkens principer utöfvat
ett varaktigt inflytande på senare byggnader. Det
blef en allmän regel att förena kupolen med. en
qvadratisk anordning af omslutningsmurarna eller
ock med likarmade korsflyglar, vid sidorna anbringa
emporgallerier, afsedda för qvinnorna, samt låta
kupol-hvalfvens form framträda i det yttre. Utan
tvifvel utöfvade yttre omständigheter sitt inflytande
på denna anordning, såsom svårigheten att med bjelktak
täcka rum af betydande vidd och det i österlandets
sed grundade behofvet af strängt afskilda rum för
de olika könen. Men äfven den estetiska känslan
medverkade dertill. Prokopius betonar mer än en gång
det förtjenstfulla i sådana kyrkors grundförhållanden,
i hvilka längden obetydligt ö f verstiger bredden. Man
ser öfverallt bekräftelse på förkärleken för en enkel,
öfverskådlig harmoni.
I Vesterlandet deremot uppfördes under hela
medeltiden endast ett ringare antal kyrkor af central
grundform. Denna
kom ånyo till något allmännare användning under
renässansens tidehvarf. Några allvarligare försök
att bringa densamma till öfverensstämmelse med
den protestantiska kultens fordringar ägde likväl
icke rum. De väldiga pelare, öfver hvilka kupolen
konstruerades, och de ofta betydligt förlängda
korsskeppen äro hinderliga för en fri Öfverblick af
rummet och för ljudets likformiga utbredning.
Med öppen blick för dessa brister och med klar
uppfattning af den lutherska kultens fordringar, har
arkitekten E. Y. Langlet, hvilkens namn redan länge
ägt en god klang inom konstnärsverlden, ådagalagt en
berömvärd sträfvan att gifva centralkyrkan en efter
våra förhållanden afpassad form. Förtrogen med den
romaniska stilen, hvilken han med förkärlek omfattar,
och i besittning af en ovanlig förmåga att genialiskt
använda och utveckla dess rika formtankar, har han
visat sig denna uppgift vuxen såväl genom projekterade
som utförda kyrkobyggnader. Oberäknadt den centrala
formen såsom den bestämmande principen, återfinner
man i dessa vissa gemensamma, karaktäristiska
grunddrag. Till ett högre, väl belyst centralparti
ansluta sig åtskilliga lägre, rektangulära eller
halfcirkelformiga rum, hvilka medgifva dubbelt utrymme
förmedelst i desamma anbragta läktare. Grundplanens
och sittplatsernas anordning är så beräknad, att-
man från hvarje del af kyrkan äger en fri utsigt
till altare och predikstol. Det yttre företer i
öfverensstämmelse med det inres harmoni en rik
och omvexlande mångfald, och byggnaden aftager
småningom i vidd och koncentreras mot en högt
uppstigande kampanil, hvari det hela vinner en för
ögat tillfredsställande afslutning.
Det utgör ett af detta systems företräden att gynna
utvecklingen af en monumental byggnadskonst icke
allenast i städerna, hvarest rikligare medel vanligen
stå till buds, utan äfven på landsbygden, der den
kyrkliga arkitekturen derigenom skulle erhålla en
prägel af ädel värdighet, som den under århundraden
saknat. Bland mindre kyrkor, som uppförts enligt
hr Langlets principer, torde Beatebergs kyrka
i Vestergötland, hvilken för ett par år sedan
fullbordades, allra mest ådagalägga hr Langlets
förmåga att, äfven der sparsamhetens lag icke får
öfverträdas, på ett högst förtjenstfullt sätt se de
estetiska fordringarna till godo, utan att inkräkta
på anordningens ändamålsenlighet. Materialet är tegel,
och grundplanen bildar en regelbunden sexkant. Starka
hörnpelare, förenade genom rund-bågiga arkivolter,
uppbära det högre centralpartiet och afdela det
inres omkrets i rektangulära sidorum. I ett af dessa
är sakristian inbyggd, och det midtemot belägna
inrymmer vestibul och derofvan plats för orgel;
allesamman äro de på höjden afdelade af sins emellan
sammanhängande läktare. Från konsoler, anbragta
vid pelarna, uppstiga romaniska halfkolonner,
från hvilkas kapital utgå radiela takstolar och
bågformiga sträfvor, så ordnade, att taket i sin
helhet bildar figuren af en sexuddig stjerna. Det
högre midtpartiets omslutningsmur, prydd af ett
trappformigt brutet listverk, afslutar upptill med
gafvellika förhöjningar. Altaret med sin ring, kring
hvilken behöfligt rum lemnats fritt, ansluter sig
till sakristians skiljevägg. Enligt den ursprungliga
planen, skulle predikstolen ställas framför
altar-platsen, men på grund af församlingens önskan
anbragtes den, i öfverensstämmelse med häfdvunnen sed,
vid en af sidopelarna, och des^ föreslagna katederform
utbyttes mot den hittills vanliga, temligen osköna
och betydelselösa pokalformen. Läktarna belysas af
stora rosettfönster, och de lägre rummen, i likhet
med centralpartiet, erhålla sitt ljus från smakfullt
grupperade rundbågsfönster. Trappuppgångar till
läktare och klocktorn äro inrymda i hörnpelarna,
i hvilka äfven plats är afsedd för kaloriferer. En
ändamålsenlig fördelning af rummet, väl beräknade
propfttioner samt en osökt prydlighet i detaljerna
möta ögat, hvarthelst blicken riktas.
Samma harmoniska intryck erhålla vi äfven af kyrkans
yttre, som står i klar öfverensstämmelse med det inres
anordning. Hvardera af den undre omslutningsmurens
sidor upptages till större delen af ett något
förhöjdt, gafvellikt midtparti, genombrutet upptill
af ett rosettfönster och nedtill, med undantag af
portalsidan, af trenne rundbågsfönster samt smyckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
