- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
122

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIX-XXII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Det är redan en stund sedan min man öfvergaf de
qvarvarande gästerna på gräsplanen, för att sätta
sig på andra sidan om bordet och äfven skrifva. Jag
smyger mig undan ...

Ack, upptag med godhet detta första bref från farbrors
vördnadsfulla brorsdotter
Emmy Rossly.»

-

        Vincent Rossby till sin farbror:

»Jo, min högt älskade och värderade gamle farbror,
så står det verkligen till, att jag sedan klockan
två i går middag, det vill säga sedan tjugotvå
och en qvarts timma, är intagen i den mystiska
orden som benämnes äktenskapet. Förlofningstiden
är endast att betrakta som första graden – tiden
mellan lysningen och den stora ceremonien utgör den
andra – men huru man än bereder sig att inträda i
den tredje, så har man likväl icke hunnit att bereda
sig på den fullständiga förvandling, som vi derigenom
undergå. Icke kan jag gerna föreställa mig, att jag är
samme ständigt grubblande och oförnöjde, misstrogne
och drömmande Vincent, som gick här på jorden och
tyngde den, liksom den tyngde mig. Jag är nu icke alls
besvärad af något slags stoft. Jag simmar i eter,
och denna himmelsluft anstår mig så väl, att jag,
på Guds makt, äfven då jag (som naturligtvis händer)
blir utstött i andra luftkretsar, aldrig glömmer den
onämnbara sällhet jag erfor i denna, till hvilken
jag också lyckligtvis har fribref att återvända efter
hvarje utflygt i de kalla regionerna.

Nu bör jag väl ändå traktera farbror med något annat
än eter.

Min hustru är för mig något helt annat än ett blott
och bart qvinnoideal, åt hvilket en ung man förtror
all den glödande dårskap, som öfversvämmar hans själ,
då svärmeriet tager hand om hans förnuft. Min Emmy
är och skall allt mer och mer blifva en sannskyldig
hälft af mitt eget väsende. Hon äger, jämte det fina
poetiska doftet, detta milda, välgörande fridselement
i sin natur, som jag, ty värr, helt och hållet
saknar. Hennes hjerta är så varmt som mannen kan
önska hos sin maka, men hennes sinnen gå lyckligtvis
aldrig in i den glödande atmosfer, der mina esomoftast
bruka uppehålla sig. Huru väl är ej detta! På sådant
sätt skall hon för mig ständigt blifva lik den sköna
oasen, till hvilken vandraren från hetta och qväfvande
stoft skyndar att få vederqvickelse och hvila. Och
under den kyska glansen i hennes öga, det innerliga,
välkomnande småleendet på hennes läppar, skall jag
ständigt åter finna mig stärkt och hugsvalad.

Sedan är jag äfven lycklig derigenom, att på samma
gång hon ingifver mig en kärlek, hvars djup jag ännu
icke kan mäta, hon äfven ingifver mig en aktning så
lefvande, att jag ryser vid blotta tanken på, att
se ett kallt uttryck i hennes ansigte ... Jag har
bevittnat de mest narraktiga, feberglada upptåg af
nygifta män: en öppen kurtis, en öppen lek... Men
ett sådant väsende begriper jag ej, och ännu mindre
skulle Emmy begripa ett dylikt ogrannlaga skryt å
mannens sida. All profanation är råhet i känslan ...

Jag visste att Emmy för en timma sedan gått upp
för att skrifva till farbror, ty hon frågade mig,
om ej jag ville göra detsamma ... Det ville
jag naturligtvis, men som jag icke var riktigt
säker på, att beherrska behofvet att störa henne,
så lät jag henne gå förut, medan jag dröjde hos
sällskapet, som är qvar sedan gårdagen och, ty
värr, skall ökas på eftermiddagen. Men jag pinades
så illa, att jag blef mycket förtjust då majoren,
en verklig hederssjäl, kallade mig till sitt rum,
der han behagade öfverraska mig med den alldeles för
stora brudgåfvan af ett tusen riksdaler, som Emmy
skulle medföra till bosättningen. Men jag måste
lofva att hålla saken hemlig tills vi komma i vårt hem;
då skall Emmy minnas, sade den beskedlige mannen med
tårar i ögonen, att hon varit älskad som en verklig
dotter ... ’Och till dess’, tillade han, ’skall jag
hafva meddelat den lilla hemligheten åt min hustru,
som är öfverdrifvet grannlaga’.

Jag vågade och borde ej neka, ehuru jag väl kände,
att de utstyrt Emmy med silfver, linne m. m., och att
Emmys svåger, godsägaren, sände henne (till eget bruk)
fem hundra riksdaler ... Generalskan ... aj ... det vill
säga min vördade svärmor, har framhållit all majorens
ömhet och hennes för detta mågs broderliga omtanke
och är äfven sjelf numera ganska snäll och vänlig.

Emellertid var jag nu glad att få skynda upp till
min hustru, som jag hoppades hade slutat sitt bref
under tiden. Men nej, visst icke! Då jag vågade
mig fram, för att kyssa henne, blef det endast en
kyss på kinden, alls icke lik de der upptågen, jag
nyss häntydde på, och så gjorde hon ett så graciöst
tecken med pennan, att jag skulle taga platsen på
andra sidan om bordet, der hon lagt i ordning åt mig
papper och andra erforderliga materialier, att jag
rent af tvingades att lyda.

Allt efter som jag nu skrifver ett par rader,
betraktar jag henne, huru riktigt ljuf och söt hon
är .. Men hennes lilla rörelse på hufvudet då och
då ser så litet lekfull ut, att jag anar, att det
hon skrifver är betydligt allvarsamt.

Jag kan försäkra farbror, att då vi nu, till den
första Juli, hemkomma i vårt eget, af farbror lånade
rike, jag icke ernar svärma bort hela tiden. Först och
främst är jag redan vidtalad att inlägga åtskilliga
musikbitar i två lustspel, som vid julen skola komma
upp på Mindre teatern. Dertill har jag, förutom de
der tondikterna, hvilka utkomma i höst, åtskilligt
annat smått. Och slutligen medförer jag hem ett par
nya utmärkta verk inom musiklitteraturen, som jag
skall öfversätta och redan skaffat förläggare åt,
icke att förglömma, det jag blir musikreferent i en
af de bättre tidningarna.

Jag har lofvat Emmy att mitt lifs allvarliga verk,
min opera, icke på år och dag får komma att spöka i
mitt hufvud ... Men se, nu har hon slutat och ernar
smyga sig bort. Det blir ej af.

Gud välsigne farbror! Derom beder

Farbrors egen
Vincent.»

-


XX.

Efter tre månader.

Det är en solklar förmiddag under de sista
septemberdagarna. Framför glasdörrarna till en
den täckaste veranda, der de gröna spalierernas
klängväxter ännu prunka i en nästan sommarfrisk
grönska och från hvilken man har en af de skönaste
vyer öfver saltsjön, som ligger rakt nedanför den
genom en slingrande hvit sandstig snart uppnådda
grönmålade bryggan, sitta två personer, båda
blickande just ned åt denna brygga. På ömse sidor om
sandstigen äro gräsmattorna garnerade med hela häckar
af skiftande dalier, höga stockrosor och andra lysande
höstblommor. Det är en hel blomsterverld.

Den Rossbyska hvitrappade villan, i utmärkt stil,
är också ansedd som en perla bland villor, och det är
derför mycket naturligt, att det är med en känsla af
vemod, som fru Emmy Rossby säger till sin värderade
gäst, eller snarare värd: »Min dyre farbror, kan
jag väl någonsin få njuta en så fullkomlig lycka,
som jag upplefvat i detta förtjusande och poetiska
sommarhem? Ack, det är omöjligt!»

»Lyckan, mitt kära barn, är så relativ, att man alltid
skall få svårt att bestämma platsen, der hon var i
höjdpunkten. Men det synes mig ej rätt förenligt med
din fasta tro på Guds bistånd, att du flyttar in i
ditt nya stadshem med den tanken, dold i någon vrå
af din själ, att du lefvat din lyckligaste tid... Det
kan just göra att förhållandet blir sådant! Reflektera
derpå.»

»Min bäste farbror, detta låter som den klokaste
sanning. Men jag vill ej obetingadt gifva med mig. Låt
oss ett ögonblick tänka på huru afskild min älskade
Vincent här lefvat ifrån alla slags retande ämnen! Så
snart han kommer under inflytandet af vinterlifvet
i staden, der hans musik i det nya lustspelet och
dessutom de andra styckena skola lemnas åt det
allmännas granskning och sympati, blir det ingen
brist på irriterande rörelser. Se, huru tankfull han
nu sitter der nere på soffan vid bron ... Jag är
förvissad, att han icke i detta ögonblick tänker på
andra toner, än hemtonerna. Vi ha båda dyrkat dem
som de ljufvaste ... Emellertid får farbror ej tro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free