- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
124

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIX-XXII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Var lugn, jag tröstar mig med alla de bestyr, jag
ännu har qvar.»

Så skildes de första gången.

-

XXI.

Efter tre år.

        Bref till Emmy från hennes styffader:

                »Min älskade dotter!

Jag skrifver detta bref utan din mors vetskap, och
derför bör du ej i ditt nästa bref till henne vidröra
det i något afseende.

Då ni med er lille son i våras ett år sedan besökte
oss, kände din mor sig ganska lugn både för din
husliga lycka och ert ekonomiska bestånd. Fast
det ej just är hennes sätt att vara öfverflödig i
känslosamhet, så är dock förhållandet att hon var
riktigt lycksalig öfver att se, huru öm Vincent var
om dig, huru uppmärksam för din ställning och huru
innerligt barnsligt glad han sjelf var att leka med
sin lille gosse.

Nu, min bästa Emmy, är det visserligen sannt, att
snart halftannat år sedan dess förflutit, ty det
var tidigt på våren, och en så lång tid kan verka
förändringar. Men likväl tyckes det mig, att jag
bör misstro hvad Klas Arvid berättade, då han vid
återresan från Stockholm i början af denna otrefliga
November månad gjorde en liten släng hit ned åt,
ty hvarhelst har ej han affärer!

Emellertid bör jag skynda att lugna dig dermed,
att det endast och allenast var jag, som fick hans
förtroende, och jag bedyrar dig, att aldrig någon bror
med mera hjertlighet kunde tala om en syster, än han
om dig. Han är väl omgift, men han glömmer aldrig
den slägtskap, hvaruti han stått till sin första
svärmor och svägerska, och oss emellan tycker jag
mig förstå,, att han sjelf finner ett temligen stort
afstånd mellan hans förra fina och älskliga hustru
och denna, visserligen raska, gladlynta och galanta,
men långt ifrån fina fru. I alla fall är han belåten
och kan nu utan fruktan storma både in och ut och
gräla och skratta ömsom, utan att det bekommer hans
gemål mer än fult eller vackert väder. Hon kan sjelf
storma så pass i köket, att han min själ med händerna
för öronen tagit till flykten – det har jag sett.

Efter hvad jag nu meddelat dig, skall du kanske hafva
svårt att fatta huru en man, beskaffad som Klas Arvid,
kan vara fallen för reflektion öfver andra menniskors
husliga förhållanden, och huru i synnerhet sådana
förmå röra någon sträng i hans hjerta! Men saken är
den, att han betraktar dig, liksom han betraktade sin
salig Marie, det vill säga såsom något slags poetiskt
mellanting af ängel och qvinna, ett väsende som man,
så vidt man det förmådde, behöfde akta och vårda på
helt annat sätt än en vanlig qvinnoupplaga.

Jag tror också verkligen, att din salig syster Marie
var i den genren, men jag har sökt öfvertyga honom
om, att du är af ett helt annat slag och att du är
kraftig, klok, full af besinning och stark att möta
hvad lifvet kan hafva att bjuda, och att det väl kan
stå dig fritt, att skatta åt mensklig svaghet, utan
att just den der skatten behöfver vara framkallad
af några så allvarliga orsaker, att de böra bekymra
dem som älska dig och ständigt hafva din välfärd
i tankarna.

Efter denna beredelse blir du icke alls öfverraskad,
utan inser genast, att Klas Arvid förtrott mig den
omständigheten, att sedan han i förstugan passerat
dörren till din mans rum, der musik, skratt och
glammande karlröster ljödo långt ifrån, han inne i
sängkammaren, dit han burdus, bortskjutande jungfrun,
som på stockholmssätt ville gå förut, steg in, fann
dig i tårar med ditt ena barn i knäet och det andra
lekande vid dina fötter.

Du hade sagt honom utan förtrytelse (något som gör
dig stor heder, då han så der opassande öfverraskade
dig), att du var i djupt bekymmer till följd af
fruktan för att din man skulle afslå, och sålunda
kanske ohjelpligt såra sin farbroder, en anhållan,
som denne tänkte framställa angående en resa i
handelsangelägenheter. Klas Arvid trodde emellertid
icke att detta var rätta anledningen till dina
tårar. Du hade synts så blek
och förbehållsam i andra angelägenheter, och han
hade hört från flera håll, att Vincent lefde mycket,
troligen för mycket, ute i verlden, sedd och uppburen
för sina sällskapstalanger öfverallt, men att du
deremot i knappa omständigheter drog dig fram i
hemmet med hushåll och barn. Det hade äfven blifvit
sagdt, att Vincent i sitt eget hus var grubblande,
mjeltsjuk och föga arbetsam, men att han dock ännu
älskade dig med stor innerlighet, hvilket likväl icke
kunde ersätta för dig allt annat. Det hade äfven varit
tal om den äldre Rossbys invecklade affärsställning
...

Min älskade dotter, skrif ett par förtroliga rader
till din

faderlige vän
Josef **krona.

                Emmys svar:

        »Min käre fader!

Det har varit mig smärtsamt att förstå, det
Klas Arvid gjorde sina slutsatser af hvad han
här fann. Mest tycktes han misstro vår ekonomiska
ställning och fann sig djupt sårad af, att jag icke
ville mottaga en vänligt erbjuden penninghjelp af
honom. Men var det ej orätt af honom och framförallt
ogrannlaga, att vilja nedsätta vår ställning och
spela beskyddare, der det icke alls behöfs. Det var
att i min person förolämpa hustrun, och derjämte både
min farbror och min man.

Tro nu mitt heliga ord, att då min Vincent och jag äga
det förnämsta kapitalet: vår fulla, rena, ungdomliga
och nu profvade kärlek, alla andra kapital ses i
förminskad skala. Hvad är naturligare, än att man
gerna vill rå om honom i sällskapslifvet, och just
derför, att hans ’stora tonskapelse’, den, som aldrig
tyckes vilja lemna lugn och ro åt hans genialiska
ande, gör honom emellanåt tungsint och grubblande,
önskar jag sjelf, att han skall besöka sådana lifvande
kretsar, der man förstår och hyllar honom.

I dag får jag ej tid att skrifva mera, ty jag väntar
min ädle farbror, som i förmiddag just tänker tala med
Vincent om den der vigtiga angelägenheten ... Men
först skall jag låta eder båda, fader och moder,
veta om Vincent gifvit efter. Jag hoppas det!

Med varm dotterlig tacksamhet
Emmy Rossby.»
-

Knappast hade den unga frun tryckt sigillet på brefvet
och skrifvit utanskriften, än hon trött sköt det ifrån
sig, uppbrände majorens i kakelugnen och började med
handen tryckt mot den lutande pannan gå fram och åter
på golfvet i förmaket, under det hon än lyssnade åt
salsdörren efter steg, än åter vid sängkammardörren,
der den mer än tvåårige sonen, lille Knut, lekte med
barnflickan och den ettårige lille Vinny sof, med de
små knubbiga händerna ännu fasthållande den skramla,
som pappa sjelf efter sin morgonpromenad hemfört.

»Kära du»», sade den unga frun till flickan, »bjud
till att leka så sakta att ni ej väcker Vinny.»
Men nu började den äldste ungersvennen slå med armar
och ben, innan han kom upp från golfvet och bort i
moderns famn, från hvilken han ej åter ville blifva
nedsläppt på golfvet, innan han medförde ett äpple
i ena handen och en kringla i den andra.

»Var ändtligen tysta ...» Emmy tillslöt hastigt
ena dörren och gick tvärs öfver golfvet, för att
mottaga herr Knut Rossby, som inträdde från salssidan.

Grosshandlare Rossby hade redan för tre år sedan i
sitt yttre visat några tecken till aftagande, hans
korta äktenskapshistoria, förlusten af barnet och
en stor del verldsliga förluster, genom brytningar
inom handelsverlden, kunde naturligtvis berättiga
en förändring. Men nu, då konjunkturerna under hela
tre år varit för honom så högst variabla och ett par
större konkurser haft en synnerligen ofördelaktig
återverkan på hans egen affärsställning, syntes det
tydligt, att den fordom så kraftfulle mannen kände
sig något tryckt under motgångarna; och var det ej
den allra största att se Vincent, på hvars energi
han alltid i vissa fall trodde, förspilla alla sina
krafter på ett mål, som han väl nu tycktes närma
sig, men hvilket just vid sjelfva afgörandet torde
blifva orsaken till en ännu djupare sorg för så väl
farbrodern som tondiktarens ömma följeslagerska?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0128.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free