Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XIX-XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyngd. Och för hustrun, som så väl lärt sig studera
dessa steg, bådade de allt annat än ett fridfullt
öfverlåtande till nattlig hvila.
Hvilken betydelsefull dag hade det ej också varit,
denna, som med sista tolfslaget fullbordat sitt
lopp! Det var den dagen, på hvilken Vincent Rossby
inlemnat sitt stora verk till kungliga operans
antagande eller förkastande. Detta verk var likväl
så pass fördelaktigt omtaladt förut, att det senare
klanske icke just var att befara. Men antagandet
var en sak, fördelandet af rollerna en annan, och
allmänhetens uppfattning en tredje, att icke ens
nämna de många konflikter, som måste uppstå inom alla
områden, der pröfning skulle ske. Vincent visste mer
än väl, att han bland lyriska scenens artister, på
både qvinliga och manliga sidan, hade både vänskap och
fiendskap att räkna på. Det hade varit honom alldeles
omöjligt att under de senare årens närmare bekantskap
med denna lysande krets hålla sig på lagom afstånd
från alla de skilda oppositioner, inkonseqvenser och
dissonanser, som inom dess eget område uppstodo och
der han kallades att votera.
Hvad nu beträffar musikerns hustru, så hade hon
under senare tiden lefvat i en sådan spänning, att
det ville hela hennes kärleks medfödda sans, godhet
och förstånd till, för att styra fram mellan dessa
musikaliska bränningar, der den stackars farkost,
hvari hon förde det husliga lifvets hela materiel,
mera än en gång hotades af omstörtning.
Men Emmy hörde till dessa utvalda hustrur, hvilka
under stormtiden i sina hjertan göra sig till godo
de vackra, lugna dagar, som de upplefvat. Och unga
fru Rossby hade firat en hel serie af lyckodagar,
ända från hennes mans resa i firmans affärer och
tills dagen efter tjugonde dag Knut, då de efter
den vanliga julterminen hos farbror, slutande med
det stora namnsdagskalaset på Knutsdagen, återvände
till sin egen våning, der emellertid Vincent under
ett par timmar hvarje dag vistades och der han då,
disponerande hela lokalen, delvis haft ett slags
extra repetitioner.
Men om detta, i allo extra lif, talades just icke
mycket hos farbror. Denne hyste nu de mest lifliga
förhoppningar, ty brorsonen hade på ett alldeles
oväntadt redigt och utmärkt sätt och till stort gagn
utfört sin rese-mission, och under hela hösten hade
den äldre Rossby, än under en och än under en annan
förevändning lyckats inlocka Vincent på kontoret,
för att i råd fresta på hans urskilning. Och så snart
det blott icke gällde göromål i den forna genren,
visade husets tillkommande sous-chef ganska mycken
skarpsinnighet. Farbrodern var emellertid allt för
klok att trötta honom, tvärtom ställde han sin våning,
sitt kök och sin källare till Vincents disposition,
bad honom bjuda sin sångqvartett och alla öfriga
musikvänner på små soaréer, och Vincent var långt
ifrån känslolös för nöjet att utöfva värdskap på
sådant sätt, hvilket tydligt höjde hans anseende, på
samma gång han fick skryta med sin sköna och älskvärda
hustru, hvars präktiga röst, inöfvad af hennes man,
gjorde en beundrad effekt. Och när man så förmådde
farbror att, som förr i verlden, ganska artistiskt
behandla,sin basfiol, uppstod verkliga högtider.
Men sedan man kommit hem tog detta slut, och herr
direktören rynkade pannan vid utsigten att åter
inskränka alla prestationer till hans eget rum,
ty Emmy kunde naturligtvis icke blifva utan sin
lilla våning och än mindre kunde hennes blygsamma
hushållskonto tillåta musiksoareer. Hvad skulle ej
de hafva uppslukat blott i stearinljus – och nu i
hennes närvarande ställning till?..
Det var omöjligt att neka, att det fanns stora
fördelar vid farbrors förslag. Men naturligtvis var
det ännu omöjligare att gå in på det, ty det blefve
i alla fall icke den närvarande friheten.
Detta sista sade han ofta till sin hustru under
deras öfverläggningar, ty Emmy inläts emellanåt i
hans storhetsdrömmar från en annan sida. Det kunde
då hända att Emmy försigtigt tordes påpeka, att den
»närvarande friheten» just icke var af synnerlig
säkerhet, alldenstund hans nattliga drömmar fängslade
honom lika mycket som de vakna. Ångestsvetten fuktade
jämnt hans panna, medan han oroligt kastade
sig af och an, och han tillstod en gång, att dessa
sömnens förespeglingar ständigt omsväfvade den första
representationen, i fall operan antogs.
Men han var säker, sade han, att den ena fördömda
arian, som ända ifrån början gjort honom ursinnig,
skulle blifva orsaken till hans fullkomliga fall. Han
hade aldrig, under fem års tid, kunnat rätt hitta
dessa på en gång genialiskt vilda, smäktande,
excentriska och slutligen serafiskt döende toner,
som styckets hjeltinna i sin sång vid ett stort
ögonblick borde uttrycka. Ögonblicket var det, då
hon skulle återgifva de på menniskospråket alltid
fattiga ord, i hvilka hennes känslor klädde sig, när
hon fann den man, hon tillbad, hafva sjunkit allt
djupare och djupare under mörka makters inflytande
och då han ej mer ville höra eller förstå henne,
utan sorglöst lemnade henne, den veka och dock starkt
sjudande och förbittrade qvinnan, åt förtviflans alla
marter. Texten, som tidigt föresväfvat och upptecknats
af Vincent, var hemtad från en högligen poetisk
forntidssaga, och under sitt vistande i Tyskland, der
han återfunnit den, hade han gemensamt med en tysk
vän, en nu mera afliden student (på en gång musikus
och litteratör), utarbetat och ordnat den, och som
återtjenst med sitt musikgeni bistått vännen vid en
operett, som denne sedan utgaf.
Nu visste Emmy, att det just var samma fruktan,
som i denna stund marterade hennes make och att han
hade skäl till fruktan, emedan den sångerska, som
troligen finge detta parti, ur flera hänseenden ej
var den han önskade.
»Jag måste hafva honom att lägga sig», öfverlade den
stackars unga hustrun, »ja, blir han än missnöjd,
får det ej hjelpas. Klockan är långt på två ... Och
han är i så stort behof af hvila.»
Hon gick ut i korridoren och klappade ett par lätta
slag på dörren, men först sedan de förnyats, öppnade
han, och då såg han så förvirrad ut, att hon med ett
bäfvande tonfall i rösten sade: »Dyre vän, klockan
lider åt morgontiden.»
»Hvad bryr jag mig om det... hvarför lägger du dig
icke? Gå för all del och lägg dig – och låt mig nu
vara. Spara din oro till den stora dagen, då jag
kommer hem, ifall jag kommer hem, med söndertrasadt
rykte ... hånad, uthvisslad, begabbad och sedan
bit för bit söndersliten i tidningarna. Jag vet huru
det skall gå ... Jag har ännu icke sagt dig, att jag,
under den sista veckan, hvarenda natt tyckt mig vandra
i operaförstugan och halfvägs i trapporna, förgäfves
väntande på applåderna ... Tystnad ... grafvens
tystnad! Ingenting efter ouverturen ... Jo, en
gång, en gång hördes några svaga försök, men hvad
hörde jag då, två eller tre hvisslingar och derefter
kommo personer ned, som ej sågo mannen i kappan, som
tryckte sig intill väggen, medan de fritt gjorde sina
meddelanden om, att den nya operan skulle sotdö, innan
den blifvit fullfödd ... Är det inte präktigt, och
du talar om sömn, du! Jag just är rädd för sömnen!»
»Min innerligt älskade make, jag fattar fullkomligt
alla dina oroliga intryck, fast jag ej tror på
dem. Men hurudan nu än sömnen blir, stärker den
dock dina uppskakade nerver, hvaremot, om du icke
vill höra mig, du när morgonen inträdt råkat i ett
så öfverretadt tillstånd, att det kan blifva af
stor fara.»
»Du förstår mig ej, Emmy ... Jag ber dig gå. Nu är
det bäst att jag får råda mig sjelf ... du kan tro
det ...»
»Ett enda ord blott, och jag försvinner. Detta ord
är en bön för den oföddes skull... Jag lefver i en
så oerhörd spänning, att jag ej vet huru allt kan
sluta. Det är både första och sista gången, älskade
vän, jag gör denna häntydning, blir du orörd för
den? Sätter du ditt musikaliska rykte framför makens
och faderns pligter, har jag ej ett enda ord vidare
att tillägga!»
»Stackars Emmy!.. Stackars barn!.. Det är sannt att
du aldrig förr med så allvarliga ord visat mig den
farliga väg, som kanske ingen, åtminstone icke jag,
kan gå utan svindel ... Se så, älskade, jag förstår
att du tog till sista resursen, här har du mig då. Och
förlåt, förlåt, om jag ibland glömmer att du är mer
tålig, än en älskande qvinna någonsin förr varit. Nu
lägger jag mig genast, och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
