Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kungens jagt. Edvard Forssberg - Den dolda skatten. En hufvudstadshistoria af A. L-d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
"Föga skiften har jag pröfvat. För en timma
drömde jag Lifvet som en salig tanke, tänkt en
solljus sommardag. Mycket är se’n dess förändradt.
Barnets dröm är nu förbi - Svek och falskhet finn’s
i verlden: deras ovän vill jag bli.
»Adjutant! Så snart ni rastat, skynda åter till mitt
råd; Framför till de höga herrar att vi skänka dem
vår nåd, Men vi sjelfve sköta kriget. De med tiden
skola se, Om ej Sverges konung ensam väger upp de
kungar tre.
»Konung Fredrik, konung August, Kysslands stolte czar
också Tyckas glömt de lejonramar, som dem pressat då
och då; Jag vill väcka deras minne. Än är Sverge
ej förbi, Ännu stå de gamla hällar, ännu finnes
stål deri.
»Visst vår ovän synes manstark. Men vi räkna ej, vi
slå: Mängden får ej skrämma hjelten. Tvetfar någon
ännu, då
Må han stanna vid sin spisel, lefva der i lugn sin
dag - Den, som delar mina öden, dragé han sitt svärd
som jag!»
Alla höjde sina vapen. Klangen af de skarpa svärd
Ljuder, växer till och tolkar snart inför en häpen
verld, Att det gamla Göta lejon hade slumrat blott en
tid, Att det hört den kända klangen, att det vaknat
upp dervid.
Stödd uppå sin goda klinga, följd af sina män från
Nord, Trotsade den tappre länge svek och ondska
på vår jord; Föll till slutet. - Svea lägger då
sin härnadsklädnad af, Krossar sörjande sin blanka
vapensköld uppå hans graf.
Evigt lefva dock hans bragder. Och så länge Sverge
står Och så länge hvarje aning om det stora ej förgår,
Skola barn och gubbe minnas, hvad de gamla sägner sagt
Om vår forna krigarära, om den svenske kungens jagt.
Edvard Forsstoerg.
I>eix dolda skatten.
En hufvudstadshistoria af A. L-d.
lilla historia, jag här vill berätta, har jag hört af
farbror Janne, som, i förbigående sagdt, är en krona
bland alla farbröder. Då jag återger henne, skall jag
söka så mycket som möjligt använda farbror Jannes egna
ord, viss att det ungdomsäfventyr, hon afhandlar och
hvari farbror sjelf spelat hufvudrollen, derigenom
får ökadt intresse. Så här tror jag hedersgubbens
ord föllo:
Hvem längtar icke tillbaka till den tid, då man flög
fem trappor upp lättare än man nu sträfvar upp för en;
då lifvets storinar voro en lustig musik och då molnen
tycktes skockas endast för att af solen förjagas,
icke för att hotfullt skymma hennes strålar? Ack,
ja! Hvem saknar ej vid mina år den ljufva tiden,
så fattig på guld och så rik på förhoppningar l
Det var i ett gammalt hus, vid en trång gränd i vår
hufvudstad, jag drömde den sköna rosendrömmen. Jag
var hvad man kallar »en ung man i verken». Fem
trappor upp låg min bostad. En liten vindskammare
under sjelfva taket - rätt trång och rätt tarflig,
det är sannt, men också rätt ljus och hemtreflig. Ett
bord, en säng, en bokhylla, ett par stolar samt ännu
ett ting, som satte mig i den största förundran och
öfver hvars ändamål jag hade åtskilliga funderingar,
innan det upphörde att vara mig en gåta. Den som sagt,
att det var en träbänk, kunde hafva lika rätt, som
den, hvilken påstod, att det var ett bord eller ett
skrank. Jag skulle till och med kunnat taga det för
en liten ugn, om icke dess material, gammal björk,
omöjliggjort ett sådant antagande. Det hvilade på
tre höga, spensliga ben och såg ut att vara en sådan
der gammal olycklig möbel, hvaraf finnas så många
i den skräpkammare, vi kalla verlden, nämnligen en
sådan, som förfelat sitt ändamål. Min värdinna, fru
Grönqvist, en enka om aktnings-bjudande femtio vårar,
presenterade mig tinget som ett »skrifbord». Då
vi längre fram blefvo mera bekanta, hade den goda
frun att utstå mången ordstrid med mig om den saken,
men hon slog handen i bordet och vidhöll: det är ett
skrifbord, och då strandade naturligtvis alla mina
anmärkningar. Hon hade verkligen haft en hyresgäst,
som begagnade tinget som skrifbord.
Ja, denne hyresgäst - huru ofta har jag icke önskat
honom till det land, der pepparn växer! Jag har aldrig
sett honom, aldrig kännt honom, och dock har ingen
varelse på jorden tyranniserat mig så som han. Tjugo
år hade han bott hos fru Grönqvist, och denna goda
qvinna hade fått i sitt hufvud, att han var ett
mönster för hela menskligheten och att hela verlden,
men i synnerhet hennes hyresgäster, måste vara sådana
och måste lefva så som han. Han hade haft för vana,
att på klockslaget sex om morgnarna lemna bädden. Jag
deremot fann intet bättre, än en lång, värmande och
vederqvickande morgonsömn. Men här var icke fråga
om hvad jag tyckte. På slaget sex kom fru Grönqvist,
bullrade, stampade, hostade, snusade, nös
och slog omkull de båda stolarna, det sista förstås
»händelsevis», fastän det var en händelse som såg
ut som en tanke så många gånger, att jag fann mig
föranlåten lemna den varma bädden. Men icke nog
dermed. Innan jag flyttade till Stockholm, hade jag
tillbragt några år som informator på en egendom i
Södermanland, och der dracks te om morgnarna. Hos
fru Grönqvist måste jag dricka kaffe, och det har
alltid varit föremål för min afsky. Min företrädare
hade väl druckit te, men han led af magkramp,
hvilken dock enligt grundsats inställde sig endast
om aftnarna. Herr Erling, så hette min företrädare,
hade varit ett mönster i allt - varit, säger jag,
ty läsaren förstår nog, att endast döden förmått
lösa detta superlativt idealistiska förhållande
mellan hyresgäst och värdinna. Han hade aflidit
på den stol, som stod närmast dörren - och hvilken
naturligtvis förblifvit stående på samma ställe -
med hufvudet lutadt mot väggen och dörren öppen. Han
hade så velat. Fru Grönqvist berättade detta ofta
för mig, och hon tycktes taga alldeles för afgjordt,
att jag skulle uppgifva andan på samma stol, vid
samma öppna dörr och i samma ställning. Ja, det
gick så långt, att, då jag en afton kom hem något
illamående efter en för stark middag och fru Grönqvist
ville komma mig till hjelp med en kopp brunt kaffe,
väta handdukar och en stekt sill, hon vägrade mig
något af dessa ädla läkemedel på det bestämdaste,
innan jag beslutit mig att taga plats på stolen vid
den öppnade dörren. Hon ville att allt skulle vara
i sin ordning. Läsaren torde nu känna fru Grönqvist
tillräckligt för att inse, att jag slutligen vardt
tvungen att begagna det omtalade skrifbordet såsom
herr Erling gjort. Men vare sig, att jag icke tog nog
hänsyn till bräckligheten hos denna gamla sällsamma
möbel eller att det var i ett naturligt anfall af
ålderdomssvaghet, allt nog, en sommarafton, så skön
som sommaraftnarna pligtskyldigt pläga vara i små
noveller och stora romaner, hörde jag ett besynnerligt
brak och buller och fick se midt på golfvet mitt
skrifbord ligga hjelplöst krossadt. Dess ärevördighet
hade ledsnat vid sin eviga trebenighet och låg der nu
som en gammal hjelplös gubbe, hvilken ödet beröfvat
hans ålderdomsstöd. Naturligtvis skyndade jag att
återupprätta den fallna storheten, men det var spilld
möda. Oupphörligt skred han mig ur händerna. Plötsligt
- då jag uttröttad ville .torka svetten från min panna
- märkte jag, till min icke ringa öfverraskning,
i den sida af bordet, som varit vänd mot väggen,
ett litet fack, ungefär dubbelt så stort som min
hand. I fallet hade locket till facket öppnats,
men tycktes ännu qvarhållas af en osynlig fjeder,
hvars motspänstighet syntes vilja trotsa hvarje
ansträngning. Sedan jag i feberaktig ifver offrat
ett halft dussin knifblad, grep jag min papperssax
och trängde in henne i springan. En tryckning, ett
hest rassel, ett dammoln - och locket flög upp! I
detsamma slog spöktimman i storkyrkotornet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
