Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den dolda skatten. En hufvudstadshistoria af A. L-d. - Fiskpaddan. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jo, det var ljusblått! Der stod jag. Några andra
pengar hade jag icke. Fru Grönqvist hade ingenting
förnummit af hela uppträdet. Vinet hade stigit henne
åt hufvudet och hon sof oskuldens lugna sömn. Jag
väckte henne, och hon måste resa hem efter de
nödiga penningarna, medan jag stannade qvar som
säkerhet. Nedslagen och’ förintad, afvaktade jag
hennes återkomst. I grannrummet såg jag gästernas
leende anleten-, de hade redan hört hela den fördömda
historien. Allt emellanåt hörde jag värdens: "Jo,
det var min själ ett fint försök!»
Ändtligen kom fru Grönqvist och vi betalte vår räkning
samt foro vår väg. Sakta och tysta, som om vi bevistat
vår bästa väns begrafning, smögo vi oss hem. Och det
var ju i sjelfva verket ett slags liktåg - vi hade
ju begraft hoppet och en stor
än i inbillningen. Och då jag blef äldre, fann jag
en flicka, som’ jag af hela mitt hjerta älskade. Men
jag var fattig, och hennes fader ville icke gifva mig
hennes hand. Jag gick ut i verlden, arbetade och vände
om några år tillbaka med den förmögenhet i fickan,
som nu är i din ägo och hvilken då var allt för mig,
emedan jag dermed skulle förvärfva mig en hustru. Men
jag fann icke den jag älskade - en annan hade för
länge sedan gift sig med henne. Och då stod jag der
som man, såsom jag förut stått som barn. Med förgråtna
ögon och brustet hjerta betraktade jag penningarna,
som en gång voro mig allt och nu voro lika värdelösa
för mig, som spelmarken. Jag lät dem ligga tills
de för hvarje annan och för hela verlden voro lika
värdelösa, som för mig. Förstår du nu den lärdom,
jag velat
Fiskpaddan (Lophius piscatorius).
(Se art. "Fislcpaddan", sid. 134.)
skatt, Jag har sedan dess funnit mången skatt, men
ingen så bedräglig och trolös. Herr Erlings bref,
som jag nu utan hänsyn till hans önskan bröt, hade
följande lydelse:
»Jag fruktar nu, min okände finnare, att du vid
läsandet af dessa rader icke tänker så godt om mig,
som då dina blickar först föllo på dem. Du har måst
göra en bitter erfarenhet - låt det ieke ha skett
förgäfves! Då jag var barn, skänkte mina fattiga
föräldrar mig en gång en spelmark, som glänste som
guld, och de sade mig, att det var ett värdefullt
guldstycke. Och jag vårdade min förmenta skatt och
kände mig rik af dess besittning. Men det kom en tid,
då jag fick veta, hur värdelöst det var, som jag
skattat så högt. Och jag grät öfver förlusten af det
guldstycke, som jag egentligen aldrig ägt annat
gifva dig? Fatta henne, och hon skall bli dig en
ovärderlig skatt för hela ditt lif!»
Nästa dag gick jag åter in på den vanliga källaren och
hviskade några ursäktande ord till värden för mitt
beteende dagen förut. Men mina vänner förklarade nu
med en mun, att de aldrig i sitt lif sett någon så
olämplig person att vinna förmögenhet, som jag.
Nu är det länge sedan jag lemnade den der lilla
vindskammaren, det der höga huset, ja, hela det
sköna Stockholm. Men minnet af den tiden har jag
troget bevarat, och det har under lifvets sorger
och vedermödor varit en vederqvickelse att tänka
derpå och på den goda, numera saligen afsomnade,
fru Grönqvist. Ack, ja! Den tiden kommer aldrig mer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
