Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Små litteraturhistoriska anteckningar af E-d. II. - Manhaftiga qvinnor. F. H-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
139
tunga, ansvariga bördor, dem jag kunnat undvika och
hvilkas åtföljande emolumenter 8 jag ej behöfde taga
i beräkning, i fall de voro några, hvarom jag mer än
tviflar. Då hade det icke varit roligt att mötas af
likgiltighet just på den punkt, der jag borde verka
och der jag uppriktigt föresatt mig att ej blifva
något vegeterande as, ehuru väl jag nog såg att jag,
bland de nya förhållandena, skulle troligen komma att
stiga ned från den plats i opinionen, som jag här af
erfarenhet kände mig innehafva och som jag hade för
temligen godt köp. Jag tror nu på dina hedersord
(och andra har ej Geijer), att ingen hund ligger
begrafven under den vid första påseendet liksom
officielt aftvungna, lärda, obegripliga helsningen,
som verkligen kontrasterade mot alla andra helsningar
och mot consistorii egna förut yttrade opinion. Jag
var ej stött
deröfver, blott ledsen, och med denna känsla förenade
sig den af pligt mot det kall, jag gick att intaga
och hvilket jag ämnade pro civili 9 sköta. Deraf tog
mitt genast följda svar en ton, som ej var den mitt
hjerta, mitt vänskapsbehof och det nedstämda begreppet
om min personlighet skulle annars förestafvat. Nu är
jag nöjd, tänker ej mera härpå, utan hellre derpå,
huru jag med ditt och andra redliga kamraters råd och
biträde skall kunna åstadkomma hvad nyttigt eller
nödigt vara kan för det gemensamma bästa, lugnar
mig och med hoppet att det då ej alldeles skall
misslyckas, favente deo 10. Förrän närmare terminens
slut lärer jag ej få tillfälle att göra min cour för
Musis Upsaliensibus 11. Emellertid vale & fave 12!
Helsning och vänskap.
Stockholm den 7 Juli 1837.
W.
8 Fördelar. 9 För samhället. 10 Med Guds bistånd.
11 Upsaliensiska sånggudinnorna. 12 Farväl och lycka till.
Manhaftiga qvinnor.
En engelsk tidskrift omnämner, att den 7 Juli 1739
en Kristina Davis afled, hvilken i lifstiden med
stor manhaftighet tjenat vid ett dragonregemente. Med
denna utomordentliga qvinnas historia vilja vi något
närmare sysselsätta oss. Hon tjente i sjelfva verket
vid andra dragonregementet, nuvarande Scots Greys,
och hennes historia är verkligen underbar. Hon
var född i Dublin 1667. När hennes fader, som var
malthandlare och bryggare, var i fält på deras sida,
som stredo för Wilhelm III, tillspärrade de påfviska
med stockar och annan bråte Leslips kyrkodörr,
medan hennes moder var i kyrkan. »Rädd att min moder
skulle lida någon skada», säger Kristina i sin egen
berättelse härom, »fattade jag ett spett och rusade
fram, för att bana mig väg-, men då jag mötte motstånd
af en underofficer, rände jag mitt spett genom hans
skinnbyxor och undanröjde den bråte, som tillspärrade
dörren, ropade på min moder och bad henne komma ut,
emedan middagen var färdig.»
Detta var en god början till ett bragdrikt lif. Icke
lång tid derefter dog hennes tant, efterlemnande åt
henne ett värdshus, dit hon flyttade, hvarpå hon gifte
sig med en Richard Welsh, som visade sig såsom en god
man emot henne. Det vill synas, som hade deras första
bekantskap bildats genom en qvinlig vän. En dag blef
emellertid Welsh öfvertalad att vara tillsammans med
en skolkamrat, för att taga farväl af honom. Sedan
han förmåtts att med honom slå sig ned vid en bål
punsch om bord å ett fartyg, uppfyldt af rekryter,
blef han berusad och öfverförd till Holland – ett
mycket vanligt prejningsknep på den tiden. Här måste
han låta värfva sig vid lord Orreys fotregemente, nu
det femte kungliga. Från den stunden började hustruns
pröfningar och hjeltelif. Fast besluten att återfinna
sin man, lemnade hon ett af sina barn i sin moders
vård och ett annat, födt efter faderns bortfärd, till
sin amma. Hon afklippte sitt hår, iförde sig sin
mans kläder, och då hon såg Lawrence-fanan svaja å
»Golden Last», till tecken att rekryter söktes, tog
hon värfning under namn af Kristoffer Welsh. Hon var
derefter med i slaget vid Landen, der hon vardt sårad
strax ofvan fotknölen och, såsom hon sedan skref,
»hörde kanonerna spela och bösskulorna hvina omkring
mig, hvilket försatte mig i ett slags fasansfull
bäfvan». Hennes såt tvingade henne till stillhet
för två månader, och kort derefter vardt hon tagen
till fånga och hårdt ansatt med uppmaningar att låta
värfva sig i franska hären, der på den tiden många
irländare tjenade. Emellertid vardt hon snart derefter
utvexlad och återsänd i tjenstgöring, då hon i en af
de städer, som de engelska trupperna höllo besatta,
väckte kärlek hos en borgares vackra dotter – något,
som, i förbigående sagdt, icke var underligt, då
Kristina tog sig utmärkt bra ut såsom soldat. Hvad som
nu följer, var emellertid mer anmärkningsvärdt. Hon
var nämnligen, på grund af de skefva begrepp om heder,
som den tiden voro rådande, nödsakad att duellera
med en rival, en fänrik vid samma regemente, och
sårade honom, hvilket, då hans sår ansågos dödliga,
hade till följd, att hon insattes i fängelse.
Äfven der oroades hon af den käresta, hon
vunnit, men med sitt goda hufvud förstod hon att
reda sig i detta läge. Under många tårar skildes
hon från sin hjertevän med den förklaring, att hon
afsade sig henne, emedan hon var rädd, att hennes
fader icke skulle vilja skänka hennes hand åt en
fattig fotsoldat. Hon ville derför, sade hon, genom
tapperhet vinna befordran, samt slet sig lös från
sin allt för ömma hjertevän.
Då hennes bestämda tjenstetid såsom fotsoldat var ute,
försökte hon sig vid rytteriet och tjente med heder
vid lord John Hays dragoner och var med vid Namurs
belägring. Efter freden i Rysswick återvände Kristina,
utan att hafva återfunnit sin man, till Irland,
okänd och af ingen igenkänd – till den grad hade
hon blifvit brynt af solen och i öfrigt förändrad
genom allt, hvarför hon varit utsatt. Hon besökte
sina barn, men då hon var för fattig att betala hvad
deras vård kostat, var hon belåten med att förblifva
okänd. Då kriget åter utbröt, ingick hon i sitt gamla
regemente. Under tillfrisknandet efter en blessyr
sattes hon, i den ärofulla drabbningen vid Blenheim,
att vakta fångarna, och här fogade händelsen så,
att hon träffade sin man, hvilken, i tanke att hon
länge sedan var död, tröstade sig med en holländsk
qvinnas ömhetsbetygelser. Kristinas kärlek tillgaf
emellertid genast allt; hon upptäckte sig för honom
och då hon förnam, att han tjenade vid lord Orkneys
regemente, beslöt hon att taga anställning der samt
gå och gälla för hans broder.
Under hela det stora krig, som leddes af
detta tidehvarfs största krigshöfding, hertigen
af Marlborough, var denna hjeltemodiga qvinna
oupphörligt i elden. Vid Ramillies gick hon oskadad
genom det tätaste stridshvimlet, men vid träffningens
slut ville olyckan, att ett stycke af en exploderande
bomb träffade henne i nacken och bräckte hennes
hufvudskål. Hon vardt trepanerad och led oerhördt
i tio veckors tid; men detta grep henne icke så
hårdt, som upptäckten af hennes kön. Nyheten derom
spred sig vidt och bredt, och lord John Hay, hennes
öfverste, förklarade, att hon icke skulle behöfva
lida brist. Brigadgeneralen Preston begåfvade henne
med en ny sidenklädning, hennes man fördes till henne,
och hon vardt med en rundlig penninggåfva lösgifven ur
tjensten. Detta var dock icke allt! Regementspastorn
förklarade, att der skulle hållas ett nytt bröllop,
och ceremonien, till hvilken alla officerarna voro
inbjudna, ägde ock verkligen rum under mycket skämt
och munterhet. Så drog man enligt gammalt bruk
strumporna af bruden, och vid afskedet anhöllo alla
officerare, med öfversten i spetsen och med all den
tidens kruserliga artighet, att få kyssa brudens
läppar.
Vid en träffning nära Ath sårade hon en soldat i
handen och dödade en annan. I det samma sårade
ett skott henne i hakan och fällde henne till
marken. Hennes man skyndade till, för att taga
upp henne i tanke att hon var död, men han fann
henne blott bedöfvad. I Gent lockade den förenämnda
holländska qvinnan hennes man med sig till en ölstuga,
i anledning hvaraf Kristina hade en tvekamp med
henne samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
