Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 / 141 (1869-1885) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid bröllop. Anderson-Edenberg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Brudens toalett.

(Efter en tafla i olja af Tidemand.)


Vid bröllop.

Ett bröllop är en stor tilldragelse icke endast
för dem, det närmast rör, brudgummen och bruden,
icke endast för deras familjer, för hvilka det
nya äktenskapet skall medföra större eller mindre
förändringar, utan äfven för hela grannskapet, som på
det lifligaste intresserar sig derför och icke lemnar
tillfället obegagnadt att säga ut sitt hjertas mening
om både ett och annat, både det, som hör dit, och det,
som icke hör dit. »Ingen är sämre än den, som gifter
sig; ingen bättre än den, som dör», säger ett gammalt,
betydelsefullt ordspråk, hvars sanning jag antager,
att de flesta af mina läsare kunna bekräfta.

En bröllopstanke, som plötsligt yppas, är en sten,
kastad i den lugna sjön och hvaraf vågsvallet
cirkelformigt utvidgar sig i allt större och större
ringar. Han är ett oändligt pikant
bidrag till grannskapets krönika, hvilkens
skaffare derpå öfva sin långt drifna konst att
koka soppa på en spik. Han utgör ett ämne, efter
hvilket alla sqvallerbyttor törsta och hvaraf de,
till andras mer än egen skada, riktigt fråssa. Han
är en krigsförklaring mot alla dem, öfver hvilkas
förhoppningar om ett segerrikt fälttåg under Amors
rosenfärgade fana ödet ristat ett betecknande
kors. Han ljuder som en trumpetstöt eller ett
»framåt marsch!» för dem, hvilka gå och drömma om
’ett ödesdigert knäfall på den blomsterhölj da
kullerstolen. Han är ett minnets förstoringsglas för
dem, hvilka i sin bröllopshögtid funno den öppnade
porten till paradiset, liksom för dem, hvilka vigdes
för att endast se drömmen om lifvets lycka blekna
bort och upplösas till intet.

Ingenting är alltså förklarligare, än att
hufvudpersonerna vid ett bröllop tilldraga sig det
största intresse, välvilligt eller
tvärt om, och detta intresse vinner helt naturligt
i styrka, ju mer framstående brudparet i ett eller
annat afseende är. Är bruden sålunda i den ställning,
att hon skall bära guldkrona och vigas i kyrkan,
hvilket förr plägade ske oftare än nu, så är detta
någonting, som sätter hela socknen i rörelse. Om hon
är aldrig så väl bekant, skola alla dock se huru hon
den dagen tager sig ut, huru hon är klädd, bevittna om
hon svarar tydligt på prestens frågor, om hon ser glad
eller upprörd ut, om hon går med nedslagna ögon, såsom
ville hon helst vara obemärkt, eller blickar frimodigt
omkring, sig, liksom ville hon visa hela verlden
huru lycklig hon är, om hennes blickar oroligt söka
någon annan eller hon blott har öga för sin brudgum,
och så vidare i oändlighet – allt omständigheter,
som vid sådana tillfallen hafva sin be-

tydelse för parets framtida lycka och som framförallt
hafva betydelse såsom stoff för samtalen kring den
ångande kaffehurran och vid mötena på kyrkbacken.

Samtalen, ja! Omkring en bröllopsgård flyga rykten
liksom bolmande ångor kring en kokande gryta.

»Nej, skall hon stå brud!»

»Ja, det säger jag, hon har inte gjort sig lite’
till, innan hon fick honom i sina nät!»

»Fasligt brådtom ha’ de också nu för tiden; hon är
ju inte torr bakom öronen en gång.»

»Ja, säg det! Och hvad kan hon för slag? Inte en gång
så mycket som att blåsa eld i de kol, hvarpå sillen
skall stekas!»

»Fagert ansigte har hon ändå, och det är en Guds
gåfva, det också!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>