- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
142

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid bröllop. Anderson-Edenberg - Det första vårbudet. l-n-r

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Liksom det skulle vara hufvudsaken för en matmor ...»

»Det kan den säga, som aldrig haft något sådant! ...»

»Bevars väl, om man just inte varit en
ros, hvarpå alla luktat, så ...»

»Har man kanhända varit ett törne, hvarpå alla stungit
sig ...»

*



»Brudgummen skall vara i sjunde himmeln ...»

»Jag kunde säga, hvem som sitter i sju sorger, jag.»

»Kors, mån’ tro det! Skulle det vara sannt hvad som
hviskas ..?»

»Så är det här i verlden! För den ene går
solen upp, för den andre ned.»

»För ett sviksamt hjerta är dock lyckans solsken
aldrig varaktigt.»

»Men sorgen är det för den svikne så mycket mer!»

*



»Jo, i bröllopsgården lär det stå skönt till! ..»

»Har brudgummen skickat återbud?»

»Nej, så klok har han inte varit.»

»Eller har bruden rymt?»

»Ånej, bättre förstånd har nog hon!»

»Nå, hvad har då händt?»

»Jo, köttet har blifvit bortskämdt i slagten.»

»Aj, aj!»

»Och kokfrun har skickat återbud.»

»Klokt af henne, det.»

»Bruden skall vara förtviflad.»

»Hon har alltid velat slå på stort, hon, förstås, liksom
hennes far.»

»Nu blir det kanske ingen dans heller.»

»Så mycket mindre ledsamt för dem, som ej bli’ bjudna.»

*



»Nå, var det roligt på bröllopet?»

»Jo, det må du tro! Der fanns öfverflöd på allt.»

»Och ändå rann ingenting öfver ...»

»Hur så?»

»Till fattighuset kom åtminstone inte så mycket som en
drick vatten.»

»Brudfolket tänkte bara på sig sjelfva. Bruden hade
för resten fullt upp att göra med sin drägt.»

»Hon tog sig bra ut?»

»Tror jag det! Kaptenskan hade lånat henne alla
grannlåterna på sin mans uniform, och hennes hår var
så hårdt tilldraget, att hon inte ens kunde blinka
med ögonlocken.»

»Usch, den fåfängan, den fåfängan!»

»Måtte blott lyckan stå bi, att inte högfärd kommer
på fall!»

»Bröllopet räckte ändå inte mer än tre dar.»

»Förstås, någon måtta skall det vara», sa’ han,
som gick ifrån nionde rätten vid middagsbordet.

*



De gamla bruken försvinna med det gammaldags
folket. Under generationernas vexling uppstå nya
åskådningssätt och tankeatmosferen förändras och
vidgas, påträngd af nya idéer. Man får nu sällan se en
kyrkobrud, prydd med församlingens gamla guldkrona,
och knappast någonsin mer ett bröllopståg i så
braskande ståt som förr i tiden, hvarom de gamla
tala med så stort nöje. Endast i aflägsnare bygder,
der traditionerna ännu ej hunnit bortsopas, finner
man en och annan matt qvarlefva af hvad som i seder
och bruk utgjorde fadrens stolthet och fröjd.

Så är det i vårt land. Så är det ock i vårt broderland
Norge. Men hvarje erinring om det som flytt, det
som dött bort, har dock sitt intresse, om icke sin
nyttiga lärdom. De många, som satt till mål för sitt
lifs gerning, att i denna mening väcka upp de döda,
att uppteckna och bevara för samtid och efterverld
huru det gick till förr i verlden, utföra ett
ädelt värf, vardt vårt största erkännande. I denna
riktning har mycket blifvit gjordt och göres ännu
mycket hos oss liksom i Norge. En af detta senare
lands högt begåfvade folklifsskildrare, den för ej
länge sedan aflidne professor Tidemand, ett namn,
kändt och berömdt långt utom hans fäderneslands
gränser, har bland sådana skildringar, trogna och
med mästarehand utförda, äfven lemnat den, hvaraf vi
sid. 141 meddela en afbildning. Denna skildring är,
liksom allt, som flutit ur hans pensel, så vältalig,
så uttrycksfull och fullständig, att ingenting
behöfver läggas dertill. Hon utgör en tafla ur
lefvande lifvet, om också kostymen tillhör tider som
gått, och hon skall, vill jag tro, hos många af mina
läsarinnor leda tankarna till hvad deras minne gömmer
som kärast eller deras hopp målar som ljufvast – till
en af lifvets solskensstunder.

Anderson-Edenberg.

-

Det första vårbudet.

Så sorgsen jag dvaldes i palmernas skygd,
I qvalmet af tropiska solen;
Ack, gerna jag flytt till min älskade bygd,
Till hemmet vid nordliga polen!
Men vintern satt än på sin isklädda tron
Och svepte sin mantel kring ljunghöljda mon.

Dock snart kom en ilvind från Norden, och bud
Han bar på sin brusande vinge:
»Det våras i Norden; i jublande ljud
»Den sången bland fjällarna klinge.
»Han väcke hvar brodd, som ur tufvornas barm
»Skyggt spirar mot ljuset, af vårlängtan varm.»

Nu gladt jag mig höjde på vingarnas par
Och stämde de klaraste toner;
Långt upp öfver jorden min längtan mig bar
I skyarnas luftiga zoner.
Snart långt bort i fjärran med tjusning jag såg
En skymt utaf Skandiens djupblåa våg.

Ack, isande vindar snart kylde mitt blod
Och stäckte de vingade leder!
I ängslan förbyttes mitt eldiga mod,
Snabbt fördes mot djupet jag neder.
Dock ännu, förr’n döden fäst bo i mitt bröst,
Till afsked jag höjer min domnande röst.

Du vindfläkt, som spelar bland klippor och skär,
Du stjerna, som strålar från runden,
Till björkskogens dungar min afskedssuck bär,
Till nigande sippor i lunden!
Ja, helsa hvart ungdomsfriskt hjerta, som slår
Af längtan att värmas af solsken och vår!

Fast döden mig hinner från hemlandet skild,
Fast vågen ett grafhvalf mig reder,
Min aning frammanar af våren en bild,
Som klart för mitt öga sig breder.
Så tror jag mig slumra vid vårblommors doft
I skuggan af björkarnas höghvälfda loft.

l-n-r.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:32:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1879/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free