Print (PDF) - On this page / på denna sida - Den farnesiska tjuren. Antik marmorgrupp i Neapels nationalmuseum. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
149
en något afvikande form. De heta här Amfion och
Zetos. Såväl de tebanska som de spartanska Dioskurerna
tänktes såsom sköna hjelteyngl ingår, tvillingartadt
lika och ridande på hvita hästar. Trots all likhet i
det yttre, visar sig dock i det inre mellan dem Låda
en viss olikhet. Kastor var företrädesvis ryttare,
Pollux åter knytnäfskämpe. Så var, i likhet dermed,
också Zetos en mera kraftig och otämjd natur, Amfion
deremot mera vek och mild.
I en svans skepnad hade Zevs väckt Ledas kärlek; i
en bockfotad satyrs närmade han sig Antiope, dotter
till den tebanske konungen Nyktevs (af nyx = natt).
Hon flydde för faderns vrede bort till Sikyon, hvars
konung Epopevs äktade henne. (I Antiope vilja
mytforskarna se en personifikation af månen, i Epopevs
af solen.) Hennes fader dödade sig sjelf, men uppdrog
döende åt sin broder Lykos (= ulf) att straffa henne.
Lykos öfverföll Sikyon, dödade Epopevs och förde Antiope
fjettrad tillbaka till Tebe. På vägen födde hon två
tvillingsöner, hvilka, så konstigt det låter, lära haft
olika fäder: Amfion var son af Zevs, Zetos åter af
Epopevs. Hon öfverlemnade dem åt en herde på berget
Kitäron, att i hemlighet uppfostras.
I Tebe blef nu Antiope på alla sätt grymt förföljd och
plågad af Lykos’ drottning, Dirke. Hon flyr slutligen
ur det tebanska fängelset och kommer så en mörk vinternatt
till Kitäron. Här träffar hon af en händelse, utan att
känna dem, sina söner, hvilka under årens lopp vuxit upp
under herdens vård till ynglingar. Den veke Amfion trifves
bäst i sång och musik vid sin lyra, en gåfva af Hermes; -
Zetos åter är en dugtig jägare och herde. Amfion känner sig
på ett oförklarligt sätt dragen till Antiope, icke så den
mindre känslige Zetos. Då kommer i samma stund Dirke dit,
för att i Kitärons skog fira Dionysosfesten, finner der
Antiope och beslutar att grundligt bestraffa hennes flykt.
Hon skulle fastbindas vid en vild tjur och af honom släpas till döds.
Farnesiska tjuren.
(Antik marmorgrupp i Neapels museum.)
De båda bröderna äro just i begrepp att lyda sin drottnings
befallning och binda Antiope vid den rasande tjuren, då den
gamle herden i sista stund ankommer och upplyser dem om deras
härkomst och huru nära de varit att begå modermord.
Ynglingarnas raseri vänder sig nu mot Dirke. De fastbinda
henne i stället vid tjuren, som släpar henne öfver stock och
sten till döds. I döden förvandlas hon till en källa.
Ursprungligen synes Dirke alltså hafva betecknat en källnymf
i Kitärons bergskog. Och detta ger oss tydligt vid handen,
hvarur myten om tjuren släpande Dirke uppkommit. En flod, helst
om den var strid och våldsam i sitt lopp, tänkte sig de gamla
grekerna ofta personifierad under skepnad af en tjur. En flod,
som rinner upp ur en källa i Kitärons skog och sedan kastar sig
skummande utför bergets branter - det är denna enkla naturföreteelse,
som myten på detta sätt utstyrt i en poetisk drägt:
floden är den rasande tjuren, som i vilda språng
störtar .sig utför berget Kitäron, förande med sig
källan Dirkes vatten.
Sedan Amfion och Zetos sålunda hämnats oförrätterna
mot modern, svingade de sig upp till högsta makten
i Tebe. Uppförandet af stadens ringmur tillskrefs
dem. Också vid detta tillfälle låter sagan den
karaktäristiska skilnaden mellan bröderna framträda;
Zetos släpar med jättekraft fram väldiga klippblock,
medan Amfion blott med sin lyras toner sätter dubbelt
så stora och tunga stenar i rörelse. Amfions lyra
hade sju strängar, derför - berättas det - voro också
Tebes portar sju. Tanken i denna myt är icke heller
svår att skönja: det var ej nog att släpa fram de
jätteblock, hvaraf de äldsta tidernas s. k. kyklopiska
murar uppfördes, de borde också ordnas sinnrikt och
harmoniskt. Kärnan i myten är ingenting annat än den
karaktäristiska olikheten mellan byggmästarens och
arkitektens skilda förrättningar. Amfions maka blef
sedan Niobe, antikens mäter dolorosa, af gudarna
förvandlad till sten, men, som det heter i ett gre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
