Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den farnesiska tjuren. Antik marmorgrupp i Neapels nationalmuseum. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
kiskt epigram, af Praxiteles (eller Skopas - redan
antiken visste ej hvilkendera) åter väckt till lif i
den herrliga skapelse, som vi känna genom den berömda
stöden i Uffiziernas museum i Florens.
Dessa äro hufvuddragen af hvad myten berättar oss om
de tebanska Dioskurerna.
Jämte Homeros var Euripides den källa, hvarur. den
antika konsten helst hemtade sitt stoff. Så blefvo
också motiver ur Euripides’ förlorade tragedi Antiope
omtyckta. Yi äga ännu sjutton antika framställningar
af Dirkes bestraffande: fem väggmålningar (tre
pompejanska, en från Herkulanum och en i Korns Yilla
Pamfili), fyra mynt, tre gemmer, tre sarkofager. De
återstående tvänne äro en liten fragmenterad
elfenbensgrupp och den väldiga marmorgrupp, som vår
illustration å föreg, sida visar oss. Båda befinna
sig i Neapels nationalmuseum.
Den senare är ett konstverk af högsta rang och
särskildt märklig som den figurrikaste sammanhängande
antika frigrupp, det kolossalaste antika marmorverk,
vår tid äger. År 1832 flyttades den till museet från
den kungl. villans trädgård, der den alltsedan 1786
varit utsatt för väder och vind. Före denna tid
befann den sig i Rom. Den stod till år 1786 under
arka-derna till gården i Roms skönaste palats: Palazw
Farnese. Det är såsom under sekler tillhörig slägten
Farnese, som gruppen erhållit den benämning, under
hvilken den nu är känd: den farnesiska tjuren. År 1546
hade den blifvit funnen i ruinerna efter Caracallas
termer (antika varmbad), der den haft sin plats i
hufvudsalens midt, medan i tvänne väggnischer voro
placerade tvänne andra berömda farnesiska antiker,
nämnligen Herkules och Flora (båda nu i Neapels
museum).
Hos Plinius läsa vi följande rader: "Bland de
konstverk, som ägdes af Asinius Pollio, befunno
sig Zetos, Amfion och Dirke och tjuren jämte repet,
allt af samma marmorblock, verk af Apollonios och
Tauriskos och flyttade från Rhodos till Rom.» Med
en sannolikhet, som kommer så nära till visshet,
som det i slika ting är möjligt, kunna vi påstå,
att det är den farnesiska tjuren Plinius här talar
om. Stället ger oss två välkomna upplysningar. Först
den, att gruppen tillhört Asinius Pollio, en ädel
romare, som, efter att hafva tagit en verksam del i
Csesars krig, egnade slutet af sitt lif åt vetenskap
och konst. Han dog år 4 efter Kristus, berömd som
talare och skriftställare, ehuru blott få fragmenter
af hans verk (kritik, tragedier m. m.) kommit till vår
tid. Rom hade honom att tacka för mycket. Bland annat
inrättade han det första offentliga bibliotek i Rom,
och utan tvifvel har den farnesiska tjuren tjenat som
prydnad deri, till dess Caracalla lät flytta den öfver
till sin storartade termanläggning. - Vidare säger
oss Plinius namnen på gruppens konstnärer: Apollonios
och Tauriskos. Något längre fram, då han talar om
Hermeroter af Tauriskos i samma samling, berättar
oss Plinius, att han var från Tralles, en fordom
blomstrande handelsstad i Karien (Mindre Asien). Efter
all sannolikhet voro de bröder, söner till en viss
Artemidoros, och adopterade af en Menekrates, båda
för öfrigt alldeles okända. Apollonios och Tauriskos
äro de enda konstnärer man känner från denna stad. Yi
kunna dock med fullt skäl anse den Trallianska skolan
samtidig och i konstnärligt hänseende befryndad
med den af oss mera kända Rhodiska, en skola, som
blomstrade i tiden mellan Alexander och Augustus.
Att gruppen framställer Dirkes straff, är vid första
ögonkastet påtagligt. De båda bröderna anstränga
sig att stilla den vilda tjurens raseri, så att
Zetos må få tillfälle att vid det kring tjurens
horn fastade repet binda fast Dirke. Den arma
drottningen omfattar i sin vånda bedjande Amfions
knä, men förgäfves. Utan att ingripa i handlingen
åser Antiope lugnt förberedelserna till hennes
plågoandes aflifvande. Den skilnad i de båda brödernas
skaplynnen, som sagan och Euripides framhålla, är
lämpligt antydd af gruppens konstnärer. Det är icke
den mera vekhjertade och milda Amfion, som förrättar
sjelfva bödelstjensten, det är Zetos-, Amfion hjelper
blott till att hålla den obändiga tjuren tillräckligt
stilla. Det är också icke till
Zetos, utan till Amfion, som Dirke vänder sig med
sina böner om nåd. Och för att icke här något misstag
mellan bröderna skulle kunna komma i fråga, hafva
konstnärerna placerat Amfions lyra i närheten af
honom: han har ställt den ifrån sig vid trädets fot,
då han och brodern skulle börja sitt hämndverk.
Genom ett inom den antika konsten vanligt
symboliskt bildspråk hafva konstnärerna antydt
såväl stället som tiden för handlingen. Hvarje
antikt öga såg här ögonblickligen, att handlingen
försiggår på ett skogigt och vildt berg och under
en Dionysosfest. Basen, som i synnerhet har att
berätta detta, är i sitt slag rent af unik. En sådan
realistisk framställning af scenen för handlingen
känner icke hela den föregående antika skulpturens
historia, om man undantager en svag ansats i denna
riktning hos Niobegruppens figurer. Förut var basen
alltid hållen helt enkel och utgjordes blott af
det abstrakta plan, hvarpå figurerna stå. Här är
basen emellertid ovanligt språksam: medelst sina
klipputsprång och stenblock vet den att tala om ett
berg, medelst sina trädstammar säger den oss, att
berget är skogrikt, och medelst flera små djurgrupper,
som omge basens alla sidor utom framsidan, antyder
den, att detta skogiga berg också är vildt och
öde. Amfion står med hvardera foten på ett uppstående
klippstycke, och dermed antydes klart den olända mark,
öfver hvilken tjuren kommer att släpa Dirke. Det
blåser alltid på höjderna och derför fladdra också
de båda brödernas korta klamyder för vinden. Detta
skulle väl dock kunna förklaras ur deras våldsamma
rörelser, men någon sådan visar icke Antiope, som
står alldeles stilla, men hvars dr ägt dock fläktar
för vinden. Djurverlden, som representeras af de
små figurerna å basens sidor, är lika liflig som
talrik. Ett lejon öfverfaller en häst, ett annat en
tjur (lejon berättas verkligen hafva funnits i det
norra Greklands bergstrakter ända till Perserkrigens
tid - för öfrigt är det den heroiska tiden, sagotiden,
vi här hafva att göra med). En örn kämpar mot en
orm. De öfriga djuren utgöras af betande hjortar, en
björn i sitt ide, ett vildsvin, samt foglar och ormar.
Den lilla gossen vid Amfions fot synes icke egentligen
hafva något här att göra, men han har dock sin
lilla mission att fylla. Han bidrager först i sin
mån att antyda lokaliteten, vare sig han nu är en
personifikation af Kitäron, en lokalgudomlighet eller
blott en herde (hvarom man tvistat). Och vidare -
han betraktar uppmärksamt hvad som försiggår och
har i skräcken Öfver det gräsliga, han ser, tappat
sin syrinx (rörpipa)-, han, det enda opartiska
menskliga väsen här, representerar på detta ställe,
så att säga, handlingens samvete: det är koren
i Euripides’ tragedi (hvarur stoffet hemtats),
som här blifvit personifierad. Såsom varande en
bifigur hafva dock konstnärerna gifvit honom ett
vida mindre storhetsmått än huf-vudfigurerna. Ännu
en tredje mission har han att fylla. Han utfyller
nämnligen på bästa sätt det tomrum, som utan honom
skulle uppstå här mellan Amfion och postamentets
kant. Han är bekransad och bär dessutom en guirland
öfver bröstet: dermed angifves han såsom firande en
Dionysosfest, I den högra handen har han- helt visst
före restaurationen hållit en tyrsos-staf. Dirke är
som manad blott halfklädd, den guirland, hon som sådan
varit prydd med, har under kampen för lifvet glidit
af henne och ligger nu vid hennes fötter. En afbruten
tyrsosstaf bredvid henne häntyder på detsamma. Framför
sig har hon ställt en flätad korg, en cista mystica,
som hörde till Bacchosfesterna. Täckelset deröfver
har glidit ned och den store ormen under tjurens buk
(synes ej å illustrationen) är gudens heliga orm,
som under tumultet krupit ur cistan, der han hållits
förvarad. På detta sätt hafva konstnärerna angifvit
såväl tiden som stället för handlingen.
Hunden, som skäller på tjuren, är ett litet
genreartadt tillägg, som den antika konsten gerna
använde. Om man så vill, kan man ju också låta honom
inom gruppen representera ett slags samvete. Man
har tvistat om, huruvida hunden skulle vara att
hänföra till den lilla herden eller till Zethos,
som ju var jägare - men detta torde väl, om något,
vara likgiltigt.
Tli. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
