Print (PDF) - On this page / på denna sida - Den farnesiska tjuren. Antik marmorgrupp i Neapels nationalmuseum. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 kiskt epigram, af Praxiteles (eller Skopas - redan antiken visste ej hvilkendera) åter väckt till lif i den herrliga skapelse, som vi känna genom den berömda stöden i Uffiziernas museum i Florens. Dessa äro hufvuddragen af hvad myten berättar oss om de tebanska Dioskurerna. Jämte Homeros var Euripides den källa, hvarur. den antika konsten helst hemtade sitt stoff. Så blefvo också motiver ur Euripides' förlorade tragedi Antiope omtyckta. Yi äga ännu sjutton antika framställningar af Dirkes bestraffande: fem väggmålningar (tre pompejanska, en från Herkulanum och en i Korns Yilla Pamfili), fyra mynt, tre gemmer, tre sarkofager. De återstående tvänne äro en liten fragmenterad elfenbensgrupp och den väldiga marmorgrupp, som vår illustration å föreg, sida visar oss. Båda befinna sig i Neapels nationalmuseum. Den senare är ett konstverk af högsta rang och särskildt märklig som den figurrikaste sammanhängande antika frigrupp, det kolossalaste antika marmorverk, vår tid äger. År 1832 flyttades den till museet från den kungl. villans trädgård, der den alltsedan 1786 varit utsatt för väder och vind. Före denna tid befann den sig i Rom. Den stod till år 1786 under arka-derna till gården i Roms skönaste palats: Palazw Farnese. Det är såsom under sekler tillhörig slägten Farnese, som gruppen erhållit den benämning, under hvilken den nu är känd: den farnesiska tjuren. År 1546 hade den blifvit funnen i ruinerna efter Caracallas termer (antika varmbad), der den haft sin plats i hufvudsalens midt, medan i tvänne väggnischer voro placerade tvänne andra berömda farnesiska antiker, nämnligen Herkules och Flora (båda nu i Neapels museum). Hos Plinius läsa vi följande rader: "Bland de konstverk, som ägdes af Asinius Pollio, befunno sig Zetos, Amfion och Dirke och tjuren jämte repet, allt af samma marmorblock, verk af Apollonios och Tauriskos och flyttade från Rhodos till Rom.» Med en sannolikhet, som kommer så nära till visshet, som det i slika ting är möjligt, kunna vi påstå, att det är den farnesiska tjuren Plinius här talar om. Stället ger oss två välkomna upplysningar. Först den, att gruppen tillhört Asinius Pollio, en ädel romare, som, efter att hafva tagit en verksam del i Csesars krig, egnade slutet af sitt lif åt vetenskap och konst. Han dog år 4 efter Kristus, berömd som talare och skriftställare, ehuru blott få fragmenter af hans verk (kritik, tragedier m. m.) kommit till vår tid. Rom hade honom att tacka för mycket. Bland annat inrättade han det första offentliga bibliotek i Rom, och utan tvifvel har den farnesiska tjuren tjenat som prydnad deri, till dess Caracalla lät flytta den öfver till sin storartade termanläggning. - Vidare säger oss Plinius namnen på gruppens konstnärer: Apollonios och Tauriskos. Något längre fram, då han talar om Hermeroter af Tauriskos i samma samling, berättar oss Plinius, att han var från Tralles, en fordom blomstrande handelsstad i Karien (Mindre Asien). Efter all sannolikhet voro de bröder, söner till en viss Artemidoros, och adopterade af en Menekrates, båda för öfrigt alldeles okända. Apollonios och Tauriskos äro de enda konstnärer man känner från denna stad. Yi kunna dock med fullt skäl anse den Trallianska skolan samtidig och i konstnärligt hänseende befryndad med den af oss mera kända Rhodiska, en skola, som blomstrade i tiden mellan Alexander och Augustus. Att gruppen framställer Dirkes straff, är vid första ögonkastet påtagligt. De båda bröderna anstränga sig att stilla den vilda tjurens raseri, så att Zetos må få tillfälle att vid det kring tjurens horn fastade repet binda fast Dirke. Den arma drottningen omfattar i sin vånda bedjande Amfions knä, men förgäfves. Utan att ingripa i handlingen åser Antiope lugnt förberedelserna till hennes plågoandes aflifvande. Den skilnad i de båda brödernas skaplynnen, som sagan och Euripides framhålla, är lämpligt antydd af gruppens konstnärer. Det är icke den mera vekhjertade och milda Amfion, som förrättar sjelfva bödelstjensten, det är Zetos-, Amfion hjelper blott till att hålla den obändiga tjuren tillräckligt stilla. Det är också icke till Zetos, utan till Amfion, som Dirke vänder sig med sina böner om nåd. Och för att icke här något misstag mellan bröderna skulle kunna komma i fråga, hafva konstnärerna placerat Amfions lyra i närheten af honom: han har ställt den ifrån sig vid trädets fot, då han och brodern skulle börja sitt hämndverk. Genom ett inom den antika konsten vanligt symboliskt bildspråk hafva konstnärerna antydt såväl stället som tiden för handlingen. Hvarje antikt öga såg här ögonblickligen, att handlingen försiggår på ett skogigt och vildt berg och under en Dionysosfest. Basen, som i synnerhet har att berätta detta, är i sitt slag rent af unik. En sådan realistisk framställning af scenen för handlingen känner icke hela den föregående antika skulpturens historia, om man undantager en svag ansats i denna riktning hos Niobegruppens figurer. Förut var basen alltid hållen helt enkel och utgjordes blott af det abstrakta plan, hvarpå figurerna stå. Här är basen emellertid ovanligt språksam: medelst sina klipputsprång och stenblock vet den att tala om ett berg, medelst sina trädstammar säger den oss, att berget är skogrikt, och medelst flera små djurgrupper, som omge basens alla sidor utom framsidan, antyder den, att detta skogiga berg också är vildt och öde. Amfion står med hvardera foten på ett uppstående klippstycke, och dermed antydes klart den olända mark, öfver hvilken tjuren kommer att släpa Dirke. Det blåser alltid på höjderna och derför fladdra också de båda brödernas korta klamyder för vinden. Detta skulle väl dock kunna förklaras ur deras våldsamma rörelser, men någon sådan visar icke Antiope, som står alldeles stilla, men hvars dr ägt dock fläktar för vinden. Djurverlden, som representeras af de små figurerna å basens sidor, är lika liflig som talrik. Ett lejon öfverfaller en häst, ett annat en tjur (lejon berättas verkligen hafva funnits i det norra Greklands bergstrakter ända till Perserkrigens tid - för öfrigt är det den heroiska tiden, sagotiden, vi här hafva att göra med). En örn kämpar mot en orm. De öfriga djuren utgöras af betande hjortar, en björn i sitt ide, ett vildsvin, samt foglar och ormar. Den lilla gossen vid Amfions fot synes icke egentligen hafva något här att göra, men han har dock sin lilla mission att fylla. Han bidrager först i sin mån att antyda lokaliteten, vare sig han nu är en personifikation af Kitäron, en lokalgudomlighet eller blott en herde (hvarom man tvistat). Och vidare - han betraktar uppmärksamt hvad som försiggår och har i skräcken Öfver det gräsliga, han ser, tappat sin syrinx (rörpipa)-, han, det enda opartiska menskliga väsen här, representerar på detta ställe, så att säga, handlingens samvete: det är koren i Euripides' tragedi (hvarur stoffet hemtats), som här blifvit personifierad. Såsom varande en bifigur hafva dock konstnärerna gifvit honom ett vida mindre storhetsmått än huf-vudfigurerna. Ännu en tredje mission har han att fylla. Han utfyller nämnligen på bästa sätt det tomrum, som utan honom skulle uppstå här mellan Amfion och postamentets kant. Han är bekransad och bär dessutom en guirland öfver bröstet: dermed angifves han såsom firande en Dionysosfest, I den högra handen har han- helt visst före restaurationen hållit en tyrsos-staf. Dirke är som manad blott halfklädd, den guirland, hon som sådan varit prydd med, har under kampen för lifvet glidit af henne och ligger nu vid hennes fötter. En afbruten tyrsosstaf bredvid henne häntyder på detsamma. Framför sig har hon ställt en flätad korg, en cista mystica, som hörde till Bacchosfesterna. Täckelset deröfver har glidit ned och den store ormen under tjurens buk (synes ej å illustrationen) är gudens heliga orm, som under tumultet krupit ur cistan, der han hållits förvarad. På detta sätt hafva konstnärerna angifvit såväl tiden som stället för handlingen. Hunden, som skäller på tjuren, är ett litet genreartadt tillägg, som den antika konsten gerna använde. Om man så vill, kan man ju också låta honom inom gruppen representera ett slags samvete. Man har tvistat om, huruvida hunden skulle vara att hänföra till den lilla herden eller till Zethos, som ju var jägare - men detta torde väl, om något, vara likgiltigt. Tli. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
