Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Också ett hundraårsminne. A. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Också ett
nnevarando år och det nyss tilländagångna, liksom
det nästkommande, 1878-1879-1880, hafva hvar sin i
våra tidningars historia märkliga hundraårsdag. Den
29 Oktober 1778 utkom första numret af Johan Henrik
Kellgrens berömda tidning Stockholmsposten. Den 23
Maj 1779 dömdes e. o. kanslisten Halldin till döden,
emedan han yttrat sig mot kronobrännerierna. Och
den 6 Maj 1780 slog Gustaf III i det närmaste ihjäl
den smula tryckfrihet, han dittills unnat landet
och hvarför han vetat skaffa sig vår verldsdels
oför-tjenta beröm. Det är om den andra i ordningen
af dessa tilldragelser vi skola berätta. Men derför
måste vi först gå litet längre tillbaka i tiden.
Hundra år före den nya riksdagsordningen af 1866
fick Sverge en ej mindre märkvärdig ny grundlag,
nämnligen tryckfrihetsförordningen af 1766, ett
af de vackraste minnena från frihetstiden. Sverge
var det första land, som med grundlags-helgd omgaf
tryckfriheten såsom en del af statsförfattningen. Att
den nya förordningen förklarades för grundlag, innebar
att den icke kunde rubbas utan alla fyra ståndens
beslut, och detta först vid näst följande riksdag
efter den, då förslag derom blefve väckt. Förordningen
afskaffade censur (utom i sådant som anginge »våra
kristendomsstycken»), medgaf en ganska vidsträckt
rätt att £rycka riksdagsförhandlingar m. m. och satte
lagbunden rättegång i tryckfrihetsmål i stället
för det förut rådande laglösa godtycket. Den
yttranderätt, som i vårt århundrade varit den
kraftigaste häfstången för folkfrihetens utveckling
och landets förkofran, har sina rötter i 1766 års
grundlag. Denna lag upphäfdes genom Gustaf III:s
statshvälfning 1772. Visserligen utfärdade han i
stället en ny tryckfrihetsförordning. Det loftal öfver
tryckfriheten, som han höll i riksrådet, när detta
öfverlade om den nya förordningen, lät han trycka och
han skickade det jämte förordningen till Voltaire,
som svarade: "Det är Eder, menskligheten har att tacka
för nedbrytandet af de skrankor, som okunnigheten,
fanatismen och den falska politiken satt emot hennes
framsteg.» Sådana ord från tidehvarfvets ryktbaraste
man klingade skönt i konungens öron. Men så mycken
artighet var i sjelfva verket lättare förvärfvad,
än väl förtjent. Ty dels hade Gustaf III först
upphäft den tryckfrihetsgrundlag, som frihetstiden
stadgat. Dels satte han i stället en förordning,
som var mindre frisinnad och som blott berodde af
hans egen höga vilja. Dels och slutligen tyckte
han ej vidare om och lemnade ej längre i fred den
tryckfrihet, han lofsjungit, när den började användas
till annat än lofsån-ger öfver honom sjelf. Derför
gjorde han 1780 boktryckaren allena ansvarig för
missbruk af tryckfriheten, utom vid hög-målsbrott,
då både boktryckare och författare drabbades af
ansvar. Dermed var yxan satt till roten, och genom
ytterligare påbud omintetgjordes ända till skymten af
yttranderätt i tryck. Hur det redan förut stod till
med den tryckfrihet, konungen låtsat medgifva år 1774,
det inhemtar man af den tryckfrihetsprocess för hundra
år sedan, om hvilken vi nu skola förtälja. o
Ar 1775 hade Gustaf III förklarat bränvinsbränningen
för en kronans uteslutande rätt. Så uppkommo de
illa beryktade, kronobrännerierna. Åtgärden var
grundlagsstridig, hade ej den lyckliga verkan för
statskassan, som påräknats, och väckte allmänt
missnöje i landet, såväl för de många nya krogarnas
skull, hvilka uppammade fyllerilasten, som för de
angifvelser, husvi$ita-tioner och beslag, hvilk^
hörde till ordningen för dagen. Missnöjet gaf sig luft
genom tryckfrihetens anlitande, och då fick konungen
brådt att sätta munlås på pressen. Det var hvad den
ofvan nämnde Halldin skulle få erfara. Han skref
i Stockholmsposten mot kronobrännerierna, hvilka -
påstod han enligt hela nationens tanke, »törhända
femtio personer i hela riket undantagn e», medför de
oändligen större olägenheter, än förmåner. Och han
skildrade tillståndet i följande ordalag:
»När en anstalt, som ofelbart var från början i bästa
afsigt föreslagen, befinnes i verkställigheten medföra
så många oförutsedda olycksföljder; när redan ett
slags krig blifvit börjadt
landsorterna mellan den vid bränvinsbeslag nyttjade
militä-, Iska makten och allmogen, som bränner
sitt bränvin efter den öfvertygelse, att ingen
förordning bör skäligen fråndömma honom den väsentliga
rättigheten att använda säden, som han i sitt anletes
svett frambragt ur jorden, med sin bästa fördel,
till behof, hvilka genom vanan blifvit för honom
oumbärliga-, när de stora kronobrännerierna efter hand
utöda allt förråd af brännved i de orter, der de äro
anlagda, riket till obotelig skada i iängden; när på
mer än ett ställe föres klagan, att kronobrän-vinet
är genom ’vårdslös tillverkning blandadt med erg;
när ständiga bränvinsböter utpressas af den olycklige
landtmannen, men de lagliga kronoutskylderna ej
kunna indrifvas; när dag-igen idoga jordbrukare,
i brist af tillgång till böternas erläg-gande
i penningar, släpas från hus och hem, och deras
arma hustrur och barn försättas i yttersta elände;
när dylika sorgespel på alla orter uppföras, hvilka
omöjligen uti mennisko-lijertan kunna väcka andra
känslor än hat och förbittring mot upphofsmännen
dertill; när alla dessa sanningar ligga för öppen
dag, äro allmänt erkända och omtalas i alla samqväm
bland högre och lägre, öfver hela riket; när sakerna
således äro bragta till den ytterlighet, att ej annat
val är öfrigt än att j återkalla en ekonomisk, och
följaktligen till sin natur i alla riken föränderlig,
anstalt eller ock fortsätta den till konungens och
undersåtarnas, fäderneslandets och regeringssättets
oundvikliga fara och betydliga förlust i längden;
när så är, frågas då, om de personer, som icke dess
mindre kunde vilja tillstyrka höga öfverheten, att med
detta vådliga företagande än ytterligare fortfara,
skäligen kunna af nationen misstänkas, att hafva
dervid till föremål,, antingen en otillbörlig vinst på
medborgares bekostnad eller ock, det som fast värre
är, en stadgad föresats, att med seende ögon och
berådt mod bibehålla misslyckade anstalter, som ej
kunna annat än dag från dag försvaga regeringssättet
och minska undersåtarnas kärlek och tillgifvenhet
för den bästa, dygdigaste och ädelmodigaste konung.»
Visst var denna uppsats mot slutet hvass nog, men
under frihetstiden efter 1766 skulle den ej hafva
ansetts förgriplig, och nu för tiden tryckas alla
dagar skarpare utlåtelser, än så. I Gustaf IILs tid
åter lyste »svenska friheten» som teaterdekoration
och i höga vederbörandes egna tal, men var föga tåld
i det offentliga lifvet. Uppgifven såsom artikelns
författare, blef Halldin, som för tillfället hade
rest åt landet, anklagad, under trumslag efterlyst,
gripen och insatt å Kastenhof. Sedan det till
kämnersrätten -instämda målet blifvit såsom
högmåls-brott Mlföljdt vid Svea hofrätt, dömdes der
ej blott Halldin, utan ock bokhandlarne Schildt och
Holmberg, den förre såsom disponent, den senare såsom
ägare af tryckeriet. Visserligen försvarade sig
Halldin frimodigt inför hofrätten, men man ville
gifva saken sken af en upprorisk sammangaddning,
emedan den inträffade i samma vefva, då konungen
»nådigt» afslog bondeståndets vid 1778 års riksdag
framställda anhållan om fri brän-vinsbränning, och
då Holmberg i Stockholmsposten började redovisa för
ett sammanskott af penningar åt den patriotiske
författaren Publicola (såsom Halldin kallade sig).
Emellertid dömde hofrätten blott till fängelse
vid vatten och bröd, tjugoen dagar för Halldin och
Schildt, åtta dagar för Holmberg. Derefter gick
saken till Justitierevisionen, det vill säga en
afdelning af riksrådet, bestående af sju lagfarna och
i dommarevärf brukade rådsherrar, som ägde att utöfva
högsta domsrätt. Här voro meningarna ganska delade.
Höpken ville fastställa hof-rättens dorn; han påstod,
med åberopande af praxis, att man kunde upphäfva,
stadfästa eller lindra, men ej skärpa en underordnad
domstols utslag. Eiksråden Stockenström och Hjärne
dömde Halldin och Schildt till en månads, Holmberg
till fjorton dagars vatten och bröd. De öfrige -
Sparre, Beckfriis, Scheffer, Bielke - voro strängare,
de dömde både Halldin och Schildt till döden.
Sedan målet anmälts hos kunglig majestät,
föll dommen den 23 Maj 1779. Halldin och Schildt
dömdes att mista lifvet genom halshuggning, Holmberg
till fjorton dagars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
