Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Också ett hundraårsminne. A. H. - Fiskarhustrun. C. Ludv. Törnberg - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XXIV-XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vatten och bröd. Dock ville kunglig majestät, heter
det i dommen, låta brottslingarna den nåd vederfaras,
att Halldin skulle undslippa allt vidare ansvar och
straff i denna sak, men Schildt och Holmberg försona
sitt brott med åtta dagars vatten och bröd.
Man kan sålunda tycka, att benådningsmakten
godtgjorde, hvad lagen eller lagskipningen felade. Men
det var dock icke Gustaf III:s mening att härigenom
visa, att han ville upprätthålla tryckfriheten. Hans
följande författningar omintetgjorde den alldeles.
A. H.
Fiskarhustrun.
Hör, stormen jagar med sorgligt tjut
Förbi den ensliga stugans knut,
Och fiskarhustrun beklämd der inne
Bekymmer hvälfver i ängsligt sinne
För honom, som gick i sin farkost ut
Att lyckan pröfva med knutna garnen
Och skaffa bröd åt henne och barnen.
Allt hemskare tjutet om ofärd spår,
Allt tyngre regnet mot rutan slår;
Hon kan ej bot på sin ångest råda,
Hon måste ut, måste ut att skåda,
Om han den skyddande hamnen når,
Och barnen följa med henne alla
Dit ned, der bränningar dystert svalla.
Der ligger ödsligt ett klipp-parti
Vid sjön och stupar sig brant deri;
Mot hvassa stenar sig böljor bryta,
Som skumma, fradgas och bistert ryta
I kapp med kretsande måsars skri,
Men högre än böljorna stormen brusar,
Som fram på mäktiga vingar susar. –
Se, se, på fradgande haf en båt
Förgäfves kämpar att tränga framåt!
Mot svallsjön härdade armar sträfva,
Men jättens krafter försöken jäfva
Och rycker spånen ur hemmets stråt;
Den vilde flarnet mot klippan krossar,
Och djupet öppnar sitt gap och frossar...
Ur svallet än dyker upp en man –
Det är, I himmelska makter, han!
En bräcklig åra han griper i nöden
Och söker i ångest bekämpa döden,
Fast slungad i afgrunder af och an.
Till hällen förtviflade makan hastar,
I fräsande djup hon så när sig kastar.
På klippan, spolad af fraggig sjö,
Rundt om bekransad af skummets snö,
Hon står, den arma, och ser med fasa
Hans kamp mot makter, som våldsamt rasa,
Men kan ej hjelpa – han måste dö ...
Hon ser – o ve! – huru åran rifves
Ur slappa händer och fjärran drifves.
Han mattas – han domnar allt mer och mer,
Hans sista kraft honom öfverger...
Nu ses en vild, en rasande bölja
Förbittrad öfver hans hufvud skölja,
Han sjunker, han ryckes i svalget ner –
Och måsar kretsa på tomma platsen
För den olycksdigra, den hemska seglatsen.
Och qvinnan stirrar på skummigt haf,
Der hennes glädje har gått i qvaf;
Sin hand hon slår öfver brustet öga,
Hon signar ned, och det fattas föga
Att ej hon delar sin makes graf;
Men tvänne armar, som henne trycka,
Den medvetslösa från branten rycka. –
Du fiskarenka, i all din nöd
Ej skydd du saknar, ej hjelp och stöd:
Din käcke son nu din tröst skall blifva,
Skall tvinga djupet att skatter gifva
I bot för den älskade faderns död;
Han skall sin kärlek, sin ömhet slösa
På dig och de späda, de faderlösa.
C. Ludv. Törnberg.
Vincent Rossby
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
(Eftertryck förbjudes.)
XXIV.
Den stora tonskapelsens öde.
Vincent vaknade i ett jämnförelsevis till gårdagen
särdeles tillfredsställande lynne. Han lekte en
hel halftimme med barnen, skrattade naturligt och
förklarade sin hustru vid kaffebordet, att hon icke
fick misströsta om hans kraft. "Du förstår väl,
min älskade», hette det, "att en stackars komponist
måste känna en temligen betydlig oro, innan hans
mångåriga verk blir begåfvadt med det dop, som
benämnes publikens dom, ty då kan man nästan alltid
räkna på tidningskritikens i samma anda. Men hurudant
det dop utfaller, som skall komma mig till godo,
så är jag öfvertygad, åtminstone vill jag vara det,
att jag skall bära det som en man."
"Men dina själsintryck äro så lifliga nu på förhand",
vågade Emmy säga. "Om du hade mera sjelfförtroende,
vore det bättre."
"Det är icke just det» som fattas mig, kanske har
jag mera deraf än önskligt vore ... Men i alla fall
vill det starka nerver till att uthärda den långsamma
feber, som skall föregå första afgörandet... om
verket antages ... Sedan blir det naturligtvis en ny feber,
men tro mig, min dyra, lilla hustru, att blott allt blir
öfverkämpadt, så skall jag resa mig som det anstår den musikus,
hvilken har en sann kallelse."
"Du vill således säga, min Vincent, att i fall
du icke blir så stark som du förutsätter, vid ett
möjligt nederlag, du icke varit begåfvad med den
rätta kallelsen?"
"Ja, det vill jag säga – och det ligger solklart för
tanken – att den, vare sig tonsättare, litteratör
eller artist, som icke kan bära det första nederlaget
utan att böjas till jorden af de sår, som den piskade
egenkärleken erhållit, den har icke fått andens bästa
ingifvelse, förtröstan på en ännu ofödd kraft som
skall komma, om än först efter nya nederlag. Konsten
är blott att hjelpa sig under den odrägligaste af
alla epoker: ovisshetens."
"Du har nu lugnat mig, min Vincent, och jag tror
verkligen att du sjelf diskuterat dig till en
förträfflig hållning i frågan ... Detta är ett helt
annat tillstånd än i natt... Minnes du något derom?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
