Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. XXIV-XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Aldrig ... Jag har sammanplockat hvarenda notbit,
jag ägde. Hör du detta sakta rasslande ljud?.. Det
är just den der döende tonen, som jag aldrig kunde
träffa. – Ah... nu är det slut! Men, men..."
Spänningen hade nått höjden.
Då den sista pappersflagan slocknade, sjönk musikern
medvetslös till golfvet.
XXV.
Rapport från majoren till godsägaren.
Min käre Klas Arvid!
Såväl på din ärade svärmoders, för detta generalskan,
min kära hustrus vägnar, som ock å egna, sätter
jag mig nu ned, att i något slags sammanhang tala
om för dig huru sakerna här befinna sig. De korta
underrättelser, du erhöll efter vår hitkomst, uppmanar
du mig så enträget att fullfölja, att det nog synes
det du ännu bibehåller de gamla känslorna för din
salig hustrus slägt. Och vare i parentes sagdt,
att jag anser detta som en sannskyldig heder för din
fru! Mången man, som gift om sig, har sedan visat sig
mot de forna anförvandterna liksom han ej mindes
dem. Han har blott haft sinne för de nya. Men nu
till rapporten.
Det är än i dag ett förskräckligt svårt förhållande i
detta bedröfliga hem. Och fast vi nu varit här nära
en månad, så finner jag icke och jag kan ej heller
förstå, att herrar läkare finna någon förbättring
hos Vincent. Det tyckes mig förunderligt, att denna
outtröttliga feber och denna yrsel, som aldrig vilja
upphöra, ej redan gjort slut på honom. Då jag talar om
hans yrsel, borde jag i stället säga hans fixa ide,
att den der pjesen, som han skrifvit musik till,
blifvit uppförd och sedan fullständigt nedsablad af
både publik och tidningar.
Han känner igen sin farbror, som är här så mycket
som möjligt, och för honom relaterar han långa
samtal, som han hört genom fönstret. Han skrattar
åt vännernas försvar, deras häftiga utfall mot de
angripande, men tackar dem aldrig. "All disharmoni",
sade han i går qväll, "plågar mig, derför skulle
jag vida mer värdera vännernas mening om de behölle
den för sig sjelfva, och ej pinade mig med de här
outhärdliga dispyterna. Hvarför icke hålla med
om, att nederlaget är ohjelpligt, hvarför alltid
frukta att jag skall lägga saken mera vid mig än
den förtjenar? Jag kan gerna säga, att jag till och
med förut visste utgången. Men en man är en man, och
ingen skall förevita mig, att jag haft något anfall
af svaghet... När jag i morgon går ut, skall jag
helt fritt helsa på både vänner och fiender, till
och med herrar recensenter skola nödgas medgifva, att
jag icke låter förödmjuka mig. Icke sannt, farbror?"
Och gamle Rossby nickar och håller med, när han så
der går på, och försäkrar honom, att alla menniskor
hafva blott en enda mening, att då han gjort några
små ändringar skall operan gå af stapeln med pukor
och trumpeter...
Men det der tycker han ej om.
"Jag är icke disponerad att smeka publiken", mumlade
han, då farbrodern i går qväll gått hem. "Skulle jag
göra ändringar! Den saken kommer aldrig i fråga. Jag
har ju hållit på att ändra och ändra i fem år... Nu
är det slut och slut skall det vara... och det för
alltid... Jag har sagt för alltid.»
Ibland ser han sig oroligt och sorgset omkring
efter Emmy och uttalar nästan i tårar hennes
namn. Några gånger, då han funnit min hustru sitta
vid sängen, tyckes han särdeles generad och frågar
om ej Emmy kunde taga emot sitt främmande. Han var
för tillfället icke så i ordning... Men Emmy hade
alldeles öfvergifvit honom... Hon kom aldrig,
fast hon väl visste, att han sörjde öfver att hon
dragit sig ifrån honom. Han begär också ofta, att hans
tre gossar, han antager dem alltid för tre, skola
få komma till honom. Men den äldre Rossby har haft
den omsorgen, att sända de små med deras sköterska
hem till hans eget hus. Det hade han redan gjort,
då han skref och vädjade till min hustru, om hon
ej ville komma och under denna bedröfvelsens tid
stanna hos och vårda sin dotter.
Du kan vara förvissad, att han ej blef litet belåten
öfver, att jag icke blott följde henne till detta
naturliga kärleksverk, utan äfven erbjöd mig att
stanna tills vidare... ty i trots af den sjukvakt,
här finnes, behöfves jag väl, och herr Rossby måste
se sina många affärer till godo... Han är en
obeskrifligt vänlig och god man; han älskar Vincent
som en son och vår arma Emmy som en dotter, och
min hustru säger, att då han, som han dagligen gör,
besöker hennes sjukrum, kan aldrig någon far visa en
kärleksfullare uppmärksamhet.
Och hur innerligt tröstar han henne icke öfver det
dödfödda lilla barnet, som hon tror, att hon sjelf
genom sin plötsliga förskräckelse vid Vincents fall
har bringat om lifvet!.. "Stackars liten", hviskade
han en gång till min hustru... "hon skall få svårt
att glömma det der... Gifve Gud, att vi hade dem båda
ute på vårt landtställe, der få både man och hustru
tillsammans hemta krafter och upplifva hvarandra. Ty
de äro så djupt befästade i sin kärlek – den ingenting
kunnat störa – att den slutligen skall trösta dem."
Denna försäkran behöfdes i sanning för modern, för att
uppehålla hennes mod. Hon älskar, på sitt lugna sätt,
högt sitt barn och hon har äfven stor tillgifvenhet
för Vincent... Och det der pratet, som hörts
angående fattigdom, tror hon ej ett ord af. Här är
fullt upp... vi hafva ej bättre bord hemma, och herr
Rossby gör oss sällskap nästan hvarje middag.
Mycken försigtighet fordras att ej låta Emmy få veta
något om den längtan, Vincent så ofta uttrycker... I
dag på morgonen har han ömsom varit ond och ömsom
gråtit, för det att hon kan vara så hård, så olik sig
och ej komma... Men fick ej Emmy tro, hvad vi sagt
henne, nämnligen att han ej igenkände någon särskild,
skulle hon blifva så förtviflad, att hennes oändliga
svaghetstillstånd lätt kunde slutas med något värre,
påstår doktorn. "Det är väl", säger hon ofta, "att han
alls ingenting vet. Och han får tids nog veta allt,
min arme Vincent..."
Men rätt snart måste någon af oss, min hustru
eller jag, resa hem, slutet af April nalkas, och
huru bittert det än blir att lemna dem, innan de
åter kunna hålla sig uppe, måste det ske. Emmy
ser förskräckt på sin mor, blott denna häntyder på
en sådan nödvändighet, och mig frågar hon om jag
för första gången vill bedröfva henne. "Då farbror
Rossby ej jämnt kunde vara der, hvem skulle då vara
hos Vincent?..« Jag är storligen brydd, och doktorn
kan ej ännu säga någon viss tid, då Vincent ger säkert
hopp att komma sig...
Nu nog för denna gång. Innan jag reser, som måste
blifva en vecka härefter, skall du få höra mera från
Din gamle vän.
Fortsättning i bref af den 2 Maj.
Redlige broder! Vi sända dig alla, inberäknadt både
Vincent och Emmy, våra allra hjärtligaste helsningar
och tacksägelser. Det var så broderligt vackert af
dig, att komma hit och för tre hela dagar och nätter
erbjuda dig som sjukvaktare och hvad gjorde du ej
för underverk? Minns du, att Vincent frågade: "Hvem
blåser in den här friska luften på mig?" och att det
var du, som fick det första rediga ordet af honom,
då han mumlade: "Min käre svåger... kan det vara
du?.. hvad gör du här?"
Du svarade bra: "Jag håller på att blåsa lif i dig,
det är min mission, och understå dig icke att åter
blifva lika klen, då jag är rest," Han skrattade
... Och ni sågo båda lyckliga ut... Och härmed vill
jag försäkra dig, att vi – gamle Rossby och jag – icke
låtit ditt verk dö ut. Allt har blifvit friskare. Och
nu, sedan doktorn gifvit säkert hopp (ehuru det
ännu kommer att gå långsamt) för både hustrun och
mannen, så kännes det precist som om man sjelf fått
ny lifskraft i kroppen. Det samma säger farbrodern.
På förmiddagen i dag tilldrog sig ett temligen
sorglustigt uppträde. Som du vet, har det af läkaren
förbjudits att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
