Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bofinken. W. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bofinken.
En liten populär zoologisk föreläsning, hållen i det fria af bofinken sjelf.
Vipp! – Vipp-vipp!
Tju, tju, tju, tju – Tjua-tjui!
»En liten fågel är jag för visst,
Som blott vill dansa och sjunga»,
men för omvexlings skull skall jag i dag hålla en liten populär zoologisk föreläsning om mig sjelf.
»Herre är jag», sa’ bo’n, när han stampa’ i golfvet. Härmed vill jag hafva sagt, att jag är en hanne.
När gubben Linné i verlden, den hedersmannen, hade artigheten presentera mina förfäder och deras närmaste slägtingar, allt hvad sparffåglar heter, för den lärda verlden, fick adliga ätten Bofink det latinska namnet Fringilla cælebs, som till och med ordleksvis kan öfversättas med »makalös», hvarom mera sedan. Såsom familjens hufvudman heter jag på svenska Bofink, Hamptätting och Hampaspink, på norska Bogfink och på finska Peiponen. Till lynnet är jag liflig som en fransman. Af den nordiska melankolien finnes ej ett spår hos mig.
Föreställ er, att det är vår och i April månad! Jag, representerande alla bofinkshannar, begagnar då och ända tills i Augusti glänsande svart hufvudbetäckning, hvilken sträcker sig ned öfver pannan och nacken. A hufvudets sidor, på strupen och främre delen af bröstet bär jag rödbruna fjädrar och på öfriga delen af mitt fågel-manliga bröst samt å mina sidor är jag ljusare röd, hvilken färg å mina luftiga kläder så småningom eller schatterande öfvergår till hvitt, hvarmed jag låter ytan af min undre mellankropp och hvad som är beläget der bakom prunka. Mina skuldror kläder jag i ljusbrunt, längs bak på ryggen öfvergående i grönt. Vingarna, som äro mig mera till nytta och nöje än prydnad, håller jag i mörkt, dock med två hvita tvärband å hvardera, det främre litet större och klarare än det bakre, som stöter något i gult. Stjertfjädrarna hafva samma svarta färg som vingarna, men äfven å de förra finnes litet hvitt. Vingarnas och stjertens täckfjädrar äro gråblå. Näbb begagnar jag äfven gråblå och att ständigt titta med bruna ögon har jag funnit vara mest öfverensstämmande med mitt lifliga lynne och med mina passioner. För min litenhet skäms jag ej, ty en välskapad, till »beväring» approbationsmessig bofink skall ej vara mer än sex tum lång och tjock i proportion derefter, så att välskapad är jag nog och – hustru min, stackars flicka, också. Emellertid är hon något mindre och af, som man väl kan begripa, ett mildare utseende och till tyckandes mera anspråkslös, ehuru hon nog kan hafva sin kräfva full, hon med, när hon sätter den sidan till. Inte för att jag vill på minsta sätt förtala henne, men sanning får lof att vara sanning, äfven i afseende på det täcka könet. Min gumma klär sig enkelt, väl vetande, att ett godt hjerta, huslighet och ett förnöjdt sinne äro af mera sannt qvinligt värde än granna kläder. Hon bär på hufvud, skuldror och rygg en gråbrun, i olivgrönt stötande drägt och för resten är hon gråklädd med näbb af samma färg.
Den der grå färgen är mycket ändamålsenlig och skall äfven, mena menniskornas vetenskapsidkare, vara helsosam såsom icke absorberande värme, obehagliga dunster och smittämnen, hvadan ock de menskliga »medicinmännen», fordomdags i rödt, numera hafva grå kläder.
Emellertid är min lilla följeslagerska genom lifvet en liten söt och älsklig gumma, som ogerna sätter sig allvarligen på tvären. Sker det någon gång, så är det endast för att, likt allt hvad honkön heter ibland både menniskor och djur, kokettera litet grand, och det kan ju ingen förtycka, när det bara sker med sans och måtta. Hm! Jag går just nu och längtar efter gumman min, som ännu inte hitkommit. Se, det är på det viset stäldt med oss bofinkar, att, då vi återvända hit från vårt »vinternöje» i söderns länder, vi karlar alltid komma omkring en vecka före våra fruntimmer, för att se oss litet om, hvar vi skola hafva vårt »sommarnöje». Men härvidlag äro vi så till vida granntyckta, att hvarje äkta par af oss måste hafva hvar sitt lilla särskilda bostads-, mat- och sångareområde. Brister någon härutinnan och gör intrång på annans ägor, så blir det slagsmål af, och det friska tag ändå, så att vi emellanåt rätt illa tilltyga hvarandra. Dock kommer denna, jag erkänner det, råa tillrättavisning, ett nödvändigt ondt, i fråga egentligen endast oss hannar emellan, ty, som vi nog veta litet hvar, honkönet är i allmänhet mindre fallet för slagsmål, än ett lika otrefligt som onyttigt käbbel, hvilket »börjas med ståt och slutas med gråt» och ofta en stilla försoning. Som vi dock icke kunna förhindra våra toners svall att ingå på hvarandras område, så hafva vi till grundsats grannar emellan att sjunga vexelvis, försökande öfverrösta hvarandra.
I afseende på vår geografiska utbredning inom vårt gamla, älskade fosterland Sverge, så må jag nämna, att, ehuru vi bofinkar mest slå oss ned i södra och mellersta delarna af riket, liksom en vår nära slägting, bergfinken, eller, såsom han också kallas, norrqvinten, företrädesvis bygger och bor längre upp mot norr, så finnas dock ibland oss de, hvilka trifvas väl ända upp emot fjällen och i trakten af polcirkeln, men aldrig ofvanför granens region.
Våra födoämnen äro granfrön, tallfrön, frön af al och björk, lin, hampa och af andra växter samt insekter och deras larver, egentligen och mest för våra oskyldiga små, som naturligtvis icke tåla vid så stark mat, hvarför vi ständigt måste hålla dem med, hvad man annars på landsbygden just inte begagnar till öfverflöd, nämnligen »litet färskt», hvilket är både godt och helsosamt. Både vi gamla bofinkar och våra barn hafva, som bättre är, en strykande aptit; och har man bara det, så blir det alltid någon råd med maten, fastän den inte precis flyger i halsen på en: hvar och en får lof att knoga för sig och de sina, och för öfrigt skulle lifvet utan arbete blifva alldeles för enformigt: »ledsnaden är ett ondt, hvars första botemedel är arbete».
Under gräs- och blomstermånaderna bygga vi bofinkar våra bon antingen i trädgårdar eller ängar och skogar, men aldrig på fria fältet, liksom fruktade vi »dalkarlshypokondri», hvilken består deruti, att en del personer från Dalarna och äfven från andra kuperade trakter hissna, blifva dystra och tycka sig vilja svimma, när de komma på en trädlös eller busklös jämn plats, till exempel en hed, ett stort torg och så vidare. Inuti bekläda vi våra halfklotformiga nästen med hår och fjäder, utanpå och nedtill fastbinda vi dem vid grenarna med hår och spindelväf. Huru angenäm en sådan der liten bofinksvilla kan vara, kunna ni menniskor lätteligen föreställa eder, då jag nämner, att den stundom placeras å en körsbärsgren och så, att, när trädets blommor slå ut, dessa omgifva bofinksvillan helt och hållet likt en luftig, härligt doftande ringmur. Jag har både hört och sett sådana personer, som under dylika omständigheter afundats oss vårt lilla bo. Men se, alla bofinkar kunna icke få slå ner sina bopålar i körsbärsträd!
När vi fram i Juni rustat allt i ordning under kärlek och sång, gläder min lilla gumma mig och sig sjelf med tre till fyra de allra som sötaste blekgråa eller blåaktiga eller ljust grågröna ägg, försedda med mörka streck och fläckar, hvilka senare ibland äro omgifna med en liten, liten rostfärgad ring. Se, ringar får det lof att vara, förstås, fastän vi inte ha’ annan lämplig plats för dem än å våra ägg, och det kan vara lika bra att ha’ dem der, som på fingrarna, i öron eller, som indianerna, i näsan. Så tycker jag och gumman min med. De äro minst till besvär, när de sitta på äggen.
Med den nödiga rufningen å äggen tura gumman min och jag om: båda ligga vi på äggen af kärlek dels till dem och dels till hvarandra. När hon ligger, sjunger jag för henne, så hon inte skall tycka, att det blir för ledsamt, och när jag ligger, så motionerar min gumma sig och förser sig med litet mat. Efter fjorton dagar få vi små. Hur ljuft detta är, vet hvar och en, som varit eller är fader eller moder, men alldeles ingen annan. Den mångdubblade omsorgen för vår familjs existens är väl en börda, men en mycket angenäm börda. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
