- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 18, årgång 1879 /
167

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXV. Hans Järta. A. H.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af Stora Kopparbergs län, der han utvecklade en
lika insigtsfull som kraftfull verksamhet. Dalarnes
folk har, vid hans afskedstagande, genom en öfver
Järta slagen medalj betygat sina förbindelser till
»medborgaren, statsmannen och höfdingen». Sjelf har
han i en embetsberättelse om länet, hvilken framtiden
en gång skall gifva en plats i hans samlade skrifter
och beundra såsom ett af den svenska litteraturens
smycken, rest sig en ännu varaktigare minnesvård. Att
han i förtid nedlade landshöfdinge-embetet,
synes hafva orsakats af missnöje med regeringens
görande och låtande i åtskilliga länet vidkommande
angelägenheter. Bland annat lär det synnerligen
hafva grämt honom, att till kyrkoherde i Stora Tuna
utnämndes en man, som Järta och många med honom ansågo
allt annat än lämplig; Tegnér kallar den utnämnde
"en af de falske profeter och en dålig karl» samt,
på ett annat ställe, »en skurk».

År 1825 flyttade Järta till Upsala, der han stannade
till 1837, då han såsom riksarkivarie bosatte sig
i Stockholm, men återflyttade till Upsala 1840,
ehuru han ännu i fyra år förestod riksarkivet. Sin
lön såsom riksarkivarie använde han till arvoden åt
arkivets tjenstemän och främjande i öfrigt af dess
verksamhet, som under hans förvaltning lyftes till
en långt högre ståndpunkt, än förut.

*



Det återstår att tillägga några ord om Järtas
författareskap. För att rätt förstå det, bör man
ihågkomma den våldsamt skiftesrika tids förhållanden,
hvari han lefde och verkade.

Den första tidrymden af Järtas deltagande,
såsom embetsman och författare, i de offentliga
angelägenheterna sammanfaller med det stormiga slutet
af Gustaf III:s äfventyrliga regering, med den derpå
följande hållningslösa förmyndarestyrelsen och med
de första åren af Gustaf IV Adolfs, ännu af mängden
uppburna, men för de mera skarpsynte ej lefvande
regering. De händelser, som bilda gränsen mellan
tvänne perioder i Gustaf Adolfs styrelse, afsluta ock
första afdelningen af Järtas offentliga lif. Från
en annan sida sedd, sammanfaller första delen af
Järtas offentliga bana (1791–1800) med den stora
franska revolutionen och afslutas vid den tidpunkt,
då republiken gick under i Frankrike. Derefter följer
inom vårt land en tidrymd af despotisk vanstyrelse,
som mer och mer närmar riket till undergång, tills
slutligen en revolution är sista medlet att rädda det
ur fienders hand, hvilka hotade att utplåna det ur de
sjelfständiga staternas antal. Samtidigt omhvälfves
hela Europa af en eröfrare, hvilken till yttre företag
afleder Frankrikes i revolutionen pånyttfödda omätliga
kraft. Slutligen inträder med Napoleons störtande, med
den allmänna freden och under sinnenas trötthet efter
ett fjerdedels århundrades skakningar den återgång
(»reaktion»), under hvilken man på Europas fastland
syftar att qväfva de nya folkfrihetsideerna-, mot
dessa sträfvanden resa sig åter de förtryckta folken,
den ena öfverdrifven föder den andra, ytterligt
tvång alstrar laglös frihet. Sverge har deremot
gått ut ur de inre och yttre vådorna med ett nytt,
ehuru på gammal grund bygdt statsskick, hvilket inom
sig försonar de motsatser, mellan hvilka riket förut
kastats, regerings-envälde och riksdags-envälde. Söker
man nu att göra sig reda för, hvad det betyder
att genomlefva en sådan följd af erfarenheter,
torde man medgifva, att endast en förhärdadt slö
och trög själ skulle börja och sluta dem med samma
åskådningssätt af folks och staters lif. Väl finnas
många, som lyckats i detta slags följdriktighet. Men
man plägar ju ej prisa hvarken bourbonerna, som
»ingenting glömde och ingentig lärde», ej heller
de målsmän för folkfriheten, som ej af händelsernas
undervisning låtit sig uppfostras och som ej visste
af någon annan frihetskamp, än sammansvärjningar och
upplopp. Om derför Järtas politiska åsigter ej voro
alldeles de samma under den tidigare och den senare
delen af hans lefnad, så är detta något som ej kunde
vara annorlunda hos en man, den der ville och kunde
förstå sin tid. Frågan varder då, om han gått från
en ytterlighet till en annan, om han blifvit otrogen
de frihetsgrundsatser, han i sin ungdom bekände och
hvilka han gjorde gällande i 1809 års statsskick,
af hvars grundläggare han var kanske den främste. Den
frågan skall fullständigt besvaras först då, när allt
hvad Järta skrifvit en gång varder allmänt tillgängligt. Vi tro,
att det skall visa sig, att han aldrig affallit,
och att han varit konseqvent i stort.

»Män, fria af en egen inre kraft», säger Järta,
»behöfva menniskosamfunden mera än allt annat» Han
missaktade visst ej former; vår främsta grundlag
visar, hvad värde han satte på konstitutionella
garantier. Men af hjertat går lifvet, utan en
lefvande ande äro statslifvets former, om än aldrig så
fulländadt tecknade på papperet, endast hvitmenade
grifter. Derför skydde han eller misstrodde han
mycket af det nya, hvartill han ej fann en historisk
rot inom våra egna landamären och i hvilket han såg
blott efterapning af utländska förebilder. Dermed
skulle man i hans tanke ej utveckla eller stärka den
svenska friheten-, den skulle växa inifrån, ur folkets
sinne och håg, ur svenska mäns »egen inre kraft». Den
frihetsgrunden vore långt bättre, än lagparagrafer
och allehanda statsinrättningar. – Detta är nu väl
ej så svårt att fatta. Men den liflighet och styrka,
hvarmed han uttrycker sig, har utan tvifvel gjort
sitt till att orsaka missförstånd om hans verkliga
åsigter. Hade han velat eller, rättare, hade han
kunnat blifva platt och släpig i framställningen,
efter nutidens sed i den svenska prosan upplösa sin
granitfasta stil i ett gungfly af ord, sväfvande
mellan ett »å ena sidan är det visserligen sannt»
och ett »å andra sidan kan det dock ej förnekas», så
skulle lättjefulla läsare mindre hafva missförstått
honom. Men dertill hade fordrats, att han varit en
annan man än han var, och hans skrifter vore ej då
dessa beundransvärda föredömmen, lika helgjutna i
tankegång och i ordasätt, som på vårt språk hafva
få sina likar. Ett exempel må anföras, hur litet
granskare och tadlare förstått Järta.

Sedan Järta afgått från landshöfdinge-embetet,
skyndade han att nyttja den sålunda vunna ledigheten,
för att i en tidskrift kallad »Odalmannen» framställa
hufvudpunkterna af sina samhällsåsigter och dermed
äfven sitt omdömme om de allmänna sakernas gång
i vårt land. Ryktbarast af tidskriftens innehåll
blef en uppsats »Om statistik». Den är förträffligt
skrifven och uttalar höga och ädla grundsatser. På
Karl Johans befallning företog sig emellertid Wallmark
det ogörliga värfvet att vederlägga den och skref
till den ändan en ganska enfaldig granskning;
uppenbarligen hade granskaren ej ens en aning om
författarens grundtanke och hufvudsyfte. Detta oråd
vändes dock till en god utgång, ty det har man att
tacka för ett »Bihang till Odalmannen», der Järta
till ogemen förnöjelse för läsaren söndersmular
granskningen till idel stoft. Man har i Järtas uppsats
sett en fördömmelse af statistiken, men det är den
ingalunda. Den inskärper med andans kraft och med
en framställningskonst, jämnbördig med Tegnérs, att
samhällets krafter icke alla, ej ens de väsentligaste,
kunna mätas och vägas och räknas. Man har velat der
finna åtminstone en öfverdrifven ringaktning af den
statistiska vetenskapen, men dera kan svaras med
Järtas ord, att man ej bör tro sig »finna öfverdrift
i hvarje kraftfullt uttryck af en sanning». Deremot
kunde anmärkas, ehuru visserligen ej såsom ett tadel,
att Järtas skäl och varningar mot öfverskattning af
statistiken äro ännu giltigare och behöfligare i vår
tid, än i det ögonblick, då Järta skref.

En stor del af alstren utaf Järtas penna är
kringströdd i tidningar och tidskrifter, derför i
det närmaste oåtkomlig och, genom sin anonymitet,
dold utom för några få forskare. Men det som är kändt
och tillgängligt – nämnligen i offentliga bibliotek
och hos enskilda samlare, ej i bokhandeln – utgör
redan en betydande qvarlåtenskap. Och i den råder,
trots ämnenas mångfald och den långa tidrymd,
under hvilken den uppstått, en allt genomgående
grundton – kärleken till hans folk, till dess ur
»egen inre kraft» danade samhällsinrättningar,
till dess sköna språk och ärofulla minnen. Samma
röst talar ur hans vetenskapliga afhandlingar, ur
hans finslipade sfetat, ur hans embetsskrifter, lika
väl som ur hans vackra »Sånger i Dalarne», der han
för sin samtid manar fram Engelbrekts, Sturarnes och
Stenbocks hjelteskuggor. Och sällan har vårt härliga
modersmål så, som under Järtas hand, i ädel skrud
klädt ädla tankar. Men denna rikedom är gömd och glömd
för de brokiga dagsländors skull, som utgöra vår tids
ögonfägnad. Hvem bringar en gång denna skatt i dagen?
A, H.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 04:41:42 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1879/0171.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free