Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Snapphanarne. Herm. H-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jämte strängare åtgärder försökte Carl XI flera
gånger, hvad föreställningar och goda ord kunde
uträtta. Fjorton dagar efter slaget vid Lund utfärdade
han ett plakat, som här i sammandrag meddelas: »Vi
Carl etc. göre vetterligt, att, ehuru vi hafva fog och
orsak alla dem, som efter vårt förra plakats innehåll
icke hafva hörsamligen inställt sig och gått oss
tillhanda, för otrogna och illvillige undersåter anse,
och dem med straff till lif och gods belägga, så hafve
vi likväl ännu dermed velat innehålla, i hopp att de,
sedan Gud den allrahögste behagat oss en önsklig seger
öfver våra och rikets fiender förläna, ångra sig och
som rätte undersåter vända om och gå oss med lydnad,
trohet och all möjlig hjelp tillhanda. Vi förmane
derför nådeligen och befalle alla detta landets
invånare, af hvad stånd och värde de äro, att de i
ingen måtto sig härefter i kunskap och korrespondens
med vare och riksens fiender inlåta, fast mindre
gå dem tillhanda med hjelp och tillförsel. Skulle
någon emot detta vårt stränga förbud och emot sin
trohetspligt understå sig att handla, så vele vi
strax hans hus och egendom till sköfling gifva, gården
i brand sätta och den, som brottslig finnes, utan
all nåd såsom en menedare och förrädare till lifvet
straffa låta, androm till sky och varnagel. Men dem,
som sig hos oss infinna med kunskap och efterrättelse
om fiendens förehafvande och dess partier, när de gå
och komma, dem viljom vi med all konungslig nåd möta,
dem hägna och beskydda och hvar och en efter värde
och förtjenst belöna", och så vidare.
Detta blef emellertid ej det sista i raden af kungliga
plakat, hvarigenom hotelser mot olydnad eller löften
om tillgift för det förflutna kungjordes. Flera
sådana måste under krigets fortgång utfärdas, och
för snapphanarna utställdes till och med särskilda
personliga så kallade frihetsbref, om de ville återgå
till lydnad.
För att omintetgöra verkan af svenska regeringens
skrifvelser, spriddes från danska lägret bref
och proklamationer, som uppmanade till uppror och
plundring. För att visa halten och beskaffenheten
af dessa, meddela vi en praktskrifvelse från
danske generalbefälhafvaren Arensdorff till några
af snapphanarnas befälhafvare 1678: »Anbefalles
härmed kapten Jens Jensen, kapten Severin, kapten
S. Andersson och löjtnant Thue Krop, att med allra
första begifva sig till Malmöhus län och der,
så långt nämnda län sig sträcker, utan afseende
(till person) uppbränna allt hö, säd och fourage,
som der i länet finnes, vare sig detsamma finnes
inbergadt i husen eller ännu stående på marken; ty
som H. Maj:t, min allernådigste herre och konung,
för någon tid sedan allernådigst befallde, att hvar
prest skulle i sin församling kungöra, att det var
H. Maj:ts allernådigste befallning, att ingen fick
införa sin säd i husen, så skall för hvar och en,
som befinnes deremot hafva brutit, hans gård med
den inbergade grödan uppbrännas, hvarjämte till
ytterligare straff för hans olydnad alla hans kreatur
skola borttagas och införas till Landskrona, hvarest
verkställaren af denna order har att tillgodoräkna sig
tredjedelen af det tagna bytet. Sammaledes befalles
bemälde friskyttar att förstöra all bryggredskap och
bortföra alla bryggkittlar, hvarefter bemälde kaptener
och deras underhafvande hafva sig att rätta."
Det förtjenar anmärkas, att det är danska
armens general en chef, som förer detta språk
till snapphanarnas chefer, hvilka jämte sitt
tygellösa följe nu voro formligt enrullerade i
danska armen. Följden blef ock den, att, sedan
Danmark erkännt snapphanefejden som lagligt krig,
dess sak var förlorad hos den bättre delen af
skånska landskapens befolkning, och att denna nu mer
betraktade Sverge såsom samhällsordningens verkliga
upprätthållare.
Så länge danskarna voro i landet, var böndernas
förskräckelse för snapphanarna utomordentlig. Många
gårdar stodo öfvergifna och om vinteraftnarna vågade
man ej hafva ljus i stugorna, för att ej framlocka de
kringstrykande röfvarbanden. Men sedan vapenhvilan,
hvilken föregick freden i Lund, blifvit ingången,
återkom modet hos allmogen. Med eller utan afsigt hade
ingenting blifvit nämndt om snapphanarna i traktaten
om vapenhvilan, och nu förklarade svenske konungen,
att tiden vore inne "att utrota odjuren". Flera
socknar lofvade gå man ur huse "efter de skälmar
snapphanarna" och höllo redligen ord. I Februari 1679
hade den här förut omnämnde "kapten Severin" och
hans "löjtnant" blifvit gripna och undergingo, i
trots af danske generalen Meerheims förböner hos
fältmarskalken v. Ascheberg, ett pinligt dödsstraff.
En annan snapphane-anförare, Kasper Dufva, som under
oväsendet bragt öfver sjutio personer om lifvet och
vid gripandet bar på sig fullmakt som dansk adelsman,
blef spetsad på det sätt, att ett spjut rändes genom
hans kropp och med delinqventen upprestes vid
landsvägen. Det sist nämnda ohyggliga dödsstraffet
var för öfrigt mycket vanligt med snapphanar, som
blifvit gripna på bar gerning och ställda för ståndsrätt.
Ofta såg man dem i detta tillstånd under flera dagar
uthärda plågorna samt utösa hädelser och svordommar
mot sina fiender. Rätta forum för snapphanar och andra,
som under kriget anklagades för att hafva gått fienden
tillhanda, var eljest svenska kommissorialrätten i
Malmö, hvilken med dödsstraff, landsförvisning och
böter bestraffade hvarje åtalad handling, som kunde
få sken af förräderi. Hvilken dof skräck, som minnet
af snapphanefejdens onda tider utöfvade på sinnena,
ännu efter det landet fått fred, visar sig bäst deraf,
att vittnena inför kommissorialrätten med bäfvan och
ängslan aflade sina vittnesmål och på det bevekligaste
bådo: "att för allt i verlden intet må komma ut,
att de hafva omtalat hvad de veta".
En månad efter freden i Lund skref general Lybecker,
att så många snapphanar nu voro gripna, att snart
ej rum fanns för fler i Kristianstad. Han uttalade
tillika sin förhoppning, att om en månad ingen
snapphane skulle finnas qvar hvarken i Skåne eller
Bleking. Denna förmodan visade sig likväl vara ett
misstag. Ännu länge efter krigets slut uppehöllo
sig snapphanar i skogsbygden. En stor del hade sökt
sin räddning på Sjælland och Bornholm. Från dessa
tillhåll återkommo de då och då och förstärkte de
skaror, hvilka ännu voro qvar i skogarna. Mer än
fyra år efter Lundafreden skref generalguvernören
v. Ascheberg, att han fruktade för att under den
stränga vintern (1684) "desertörer skulle gå öfver
isen från Danmark och slå sig till de snapphanar,
som ännu här och der låta höra af sig."
Det faller af sig sjelft, att minnet af ett krig,
hvars olyckor så hårdt tryckt på alla samhällsklasser,
men på allmogen i synnerhet, skulle länge bibehålla
sig i folkmedvetandet. Så berättas, att i Ignaberga
socken en hop snapphanar länge haft sitt tillhåll i
en bergshåla, som ännu utvisas uppe i skogen. Från
något af sina ströftåg hade de medfört en qvinna, som
tvangs att passa dem upp och att laga deras mat. Genom
trohet och tystlåtenhet lyckades hon slutligen vinna
deras förtroende så, att hon en söndag fick lof att
bevista gudstjensten i Ignaberga kyrka. Men väl kommen
dit, förrådde hon för det samlade folket röfrarnas
gömställe, hvarpå en trupp handfasta bönder begaf
sig till skogen och fångade bandet. Röfrarna fördes
till tingsstället, bundna i vagnar, och anföraren,
tillägger berättaren, var så vild, att han bet i
"häckastängerna", så att spikarna flögo omkring.
Ej långt från Sölvesborg visas ännu ett
»snapphanehus», en gammal byggnad, i hvilken, enligt
berättelser i trakten, snapphanarna skola haft
sitt tillhåll. Nära derintill står den så kallade
»snapphane-eken», i hvilken Johan Gyllenstierna lät
expediera tjugo af dessa förbrytare. Sägnen förmäler,
att då snapphanarna skulle hängas, fanns ingen bödel
på stället, och bland svenska soldaterna var ingen,
som ville åtaga sig handtverket. Då framträdde
ur de lifdömdas led en snapphane och erbjöd sig
att hänga de andra, om han sjelf blefve skonad till
lifvet. Förslaget antogs och nitton snapphanar blefvo
af kamraten hängda i eken.
De ännu fortlefvande folksägnerna handla mest om
snapphanarnas förskräckliga ändalykt; några skildra
äfven deras vilda röfvarlif. Båda slagen vittna på
sitt enkla vis, huru djupt krigets fasor intryckt sig
i folkets medvetande och huru minnet af det förflutna,
likt en ond mara, länge låg och rufvade öfver sinnena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
