Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyst! (Efter Michelet.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tyst!
Tyst, stackars barn, som nyss på Guds hand nedstigit till denna tårarnas, jämrens, hatets, mordens och krigens verld! Förskräcks ej, svaga, lilla varelse, qväf dina snyftningar: de göra din moder förtviflad, då hon lutar sig ned och ömt betraktar dig!
Tyst och lyss! Du växer upp. Urskiljer ditt öra ej stundom midt under verldens missljudande buller ljufva hviskningar och ömma röster, hvilka helt tyst för dig uppenbara hemligheten af ett anspråkslöst och lyckligt lif: »Var god, älska och hoppas!»
Tyst, unge man, och lyss! Vishetens och dårskapens råd täfla om herraväldet öfver din själ. De inställsammaste orden äro ofta äfven de svekfullaste. Lidelsernas berusande förespeglingar smyga sig en i sänder helt oförmärkt inpå dig. Akta dig väl att sammanblanda dem med förnuftets och samvetets! Vänta, begrunda och välj!
Tyst! Det är icke blott menniskan, som talar på jorden. Äfven naturen har sina ljud, som icke heller sakna ändamål och betydelse. Gå ned i dalen, i skogens djup, till källans rand; lyssna med okonstladt barnasinne och du skall snart förnimma, huru från det växande gräset, från bladen, som sakta röras för vinden, från bäckens ojämna sorl och från insjöns af en väderil krusade vatten röster höjas, hvilka till dig tala oändligt mer välljudande och för din själ helsosamma ord, än alla de larmande utgjutelser, hvarmed du undfägnas och berusas i stora verldens prunkande palats!
Tyst! Äga icke äfven dessa silfverstrålar, som om aftonen sprida sitt matta sken öfver jorden, ett slags stum vältalighet, hvilkens eko slumrar i ditt hjerta? Förnimmer du icke dervid den saliga frid, som osynliga väsenden sända dig från ofvan? De vänta dig och tyckas äfven säga: »Tyst, begrunda, tänk på oss, håll dig beredd!»
Tyst, erfarne och profvade man! Lycklig och vis är den, som stilla och aktgifvande går sin väg fram här i lifvet! Likväl torde den dag komma, då det icke är dig tillåtet att tiga. När den förtryckta oskulden klagar, när den ärelystne skymfar menniskovärdet, när den mäktige kränker den svage, när du hör den fege försvara träldommen eller den orättvise orättvisan, o, höj då din röst och tala! När sofisten, den vrångsinnade eller den förtviflade, i din närvaro söker hos ungdommen inplanta förakt för tron på den gudomliga allmakten, på menniskans odödlighet, på dygdens belöning och det ondas straff, tala då! Lägg din själ i dagen, protestera och teckna med ditt finger inför allas ögon på den otrognes panna det ord, som beherrskar hans tanke och förmörkar hans andliga synförmåga: det förskräckliga och hopplösa ordet intet!
Tyst, gubbe! Skräm icke ungdommen mer med skuggbilder från ditt förflutna lif. Några få, korta steg föra från vaggans morgon till grafvens natt. Inom kort, i det ögonblick, då vi minst vänta det, skall ett band brista liksom strängen på en lyra. Din själ skall då skälfvande svinga sig mot höjden tillsammans med den brustna strängens förtonande vibration. Lyss då och gläd dig! Då varder den stora hemligheten uppenbarad, då lemnar grafven dig sitt förtroende, då trycker trons majestät sitt insegel på den döendes panna.
Och hvar är väl då allt menniskornas prat? Det dör bort i fjärran, likt hafvets aflägsna dyningar. Tyst, hör du? – O, underbara röst, som med din mäktiga ljufhet uppfyller hela universum! O, aldrig drömda förening af harmoni och ljus! O, sanning och kärlek: o, min Gud!
(Efter Michelet.)
Tystnaden.
(Efter en skulpturbild af Prèault å kyrkogården Père-Lachaise vid Paris.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
