Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En blick på Guldkroken. Anderson-Edenberg - I Kisa. E. v. Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett tjogtal ryssar, tagna till fånga i slaget vid
Nar va och in-qvarterade i Hj o, der de trifdes så
väl, att de icke ville begagna sig af rättigheten
att återvända till sitt fädernesland, utan stannade
till döddagar.
Ett annut och ett vackert minne är för staden hugfäst
å en grafvård på dess kyrkogård. Det lyder så: »Här
hvilar den ömsinte och dygdige, de blindas öga, de
haltas fot, de fattigas fader, för detta borgmästaren
i Hjo Lars Weiclman, född 28 Augusti 1743, död 10
April 1796.»
Under senaste tiden har Hjo, liksom så många andra
platser i vårt land, genom beqväma kommunikationer
sett för sig möjligheten af tillväxt och blomstring
betydligt Ökas. Ett åt er vaknande kraftigt lif röjer
sig ock redan der. Utom den genom nya hamnbyggnaden
beredda, förut antydda reguliera ångbåtsförbindelsen,
har staden äfven genom järnväg - öppnad 1873 - satts
i förbindelse med landets stora järnvägsnät. Bygdens
och stadens näringar skola deraf röna ett välgörande
inflytande och befolkningens företagsamhetsanda
skall, eggad af växande framgångar, hundraarmad
lyfta samhället ur den dval-lika tillvaro, hvari det
befunnit sig snart sagdt i två sekel. Staden räknar
nu ej färre än sjutton handlande med öppen bod och
tretiofem handtverkare. En af stadens hufvudnäringar
är emellertid jordbruk; - dess tomtantal uppgår till
omkring hundra och dess befolkning till halftannat
tusen. I afseende på allmän välmåga, för så vidt denna
i kommunalutgifterna har en mätare, innehar Hjo en
nästan afundsvärd ställning. Dess kommunalskatt har
nämnligen icke höjt sig mer än en och en half gång
öfver bevillningskronan. Stadens kyrka är ej hundra
år gammal, men skolan kan den 12 Maj 1897 fira sitt
tre-hundraårsjubileum.
m "la
i.
Idyll.
ck, hur glad är denna fest, Huru skönt att vara
gäst Just på udden här, som grön Skjuter ut i
Kisasjön! Hvilken utsigt här, Sofi, Öfver böljan,
klar och fri: Ängar, vass och neckrosblad, Gamla
ekars stolta rad, Längst i fjärran, halft i blått,
Furukullar, bergaslott! Och i gräset sedan här Korgen
full med röda bär, Bin och sländor, saft i glas,
Muntra löjen, skämt och ras. Ack, hur glad är denna
fest, Huru skönt att vara gäst Just på udden här,
som grön Skjuter ut i Kisasjön!
Hör du vindens lätta sus? Hör du vågens
milda brus? Huru bilda de, Sofi, Ej en ljuflig
harmoni! Ser du molnens skepp, som gå Strålande i
eterns blå? Tänk, om der vi sutte nu Vid hvarandra,
jag och du! Ginge, tror du, då vår färd Fjärran till
en annan verld? Ska’ vi crocket spela? Bra. Härlig
plan vi här ju ha. Vänner bli, förstås, vi två, Och
helt snart vi segra då. Hör du vindens lätta sus? Hör
du vågens milda brus?
Hjo, numera ganska välbyggd, hufvudsakligast med
trähus i två våningar, är af gammalt känd för att
vara en af landets renligaste städer, liksom äfven
en af de sundaste. Derför har det att tacka sitt
förträffliga läge. Att staden äfven för framtiden
vill göra sig förtjent af detta fördelaktiga omdömme,
bör ej betviflas, helst man der nu äfven inrättat
en vattenkuranstalt och dermed på ett nytt fält
trädt i täflan med grannstäderna. Denna täflan bör,
i betraktande af stadens härliga läge och dess beqväma
förbindelser med andra orter, hafva en vacker framtid
för sig - om ock ej vacker i jämnhöjd med den makalösa
panorama, som erbjuder sig från vattenkuranstaltens
verandor och de staden närliggande höjderna, derifrån
landskapet ter sig i all sin skiftande skönhet,
herresäten och bondgårdar, gärden och ängar, skogar
och lundar om hvarandra, men först och främst -
hvad som ger taflan så att säga dess Öfvermått af
färg och lif - den i sin lugna klarhet som i sin haf
van de oro lika underfulla Vettern, bakom hvilken på
östgötalandet Ombergs egendomligt formade stenmassa
uppstiger, i sitt dunkel, som härrör af afståndet,
ledande tankarna till den fantastiska sagoverld, som
folkfantasien under sekler skapat kring denna sjö
såsom medelpunkt. Längre söderut skönjas i Småland
de skugglika konturerna af Grennabergen med Brahehus
och det idylliska Grenna och vid riktigt klar luft*
ett hvitt skimmer söder om Visingsö, betecknande
Jönköping, och norrut, vid sjöns norra ända, Hammars
kyrka i Nerike.
Det skall ej öfverraska oss, om ännu en gång det
gamla Guldkroken kommer till heders och dess lilla
stad blir en eftersökt, om ej afundad, plats, som
sprider ny glans öfver den gamla bygden och skänker
dess gamla namn ett berättigande äfven för framtiden.
Anderson-Edenberg.
Ack, hur bilda de, Sofi, Ej en ljuflig harmoni!
Snart skall solen sjunka ned Röd som guld i vesterled,
Aftonrodna’n purpurströ Skog och strand och sky och
sjö. Se’n så få vi, det är klart, Vårt augustimånsken
snart, Öfver böljan silfverglans, Öfver ängen dimmors
dans. Och till sist kanske, när trött Vindens spel
i aspen dött, Ur sin boning Necken går Och i ån sin
harpa slår. Visst af häpnad då, Sofi, Knappast andan
draga vi! Snart skall solen sjunka ned Röd som guld
i vesterled, Aftonrodna’n purpurströ Skog och strand
och sky och sjö.
Kom och sätt dig här på strand Och mig räck din
lilla hand! Nu, hvad menar du, Sofi, , Om ett par vi
skulle bli? Säga kära mor och far Åt hvarandra alla
dar? Blef du stött uppå mitt skämt? Nej, det blef
du ej bestämdt, Du har elfva vårar sett, Jag skall
fylla femtiett! Vill du dansa? Topp, en bal Ge vi
strax i lundens sal - Grönklädd tilja, gyllne loft
Och en luft af klang och doft!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
